Men Herregud, hur ska man överleva detta??
Känns som jag håller på att bli galen eller gå
sönder fullständigt..
Mitt barn, mitt älskade förstfödda barn lever inte
längre. Det är så overkligt och så jävla jobbigt
att tänka på det.
Att han som var så målmedveten, så envis,
så full av framtidsdrömmar, inte ska få uppleva
mer av livet är fel, orättvist och helt galet.
I en sjukdom där överlevnaden är 80-90%,
så ska just han tillhöra den delen som inte klarar sig.
Varför?
Varför?
Varför?
Det finns inga svar. Bara frågor och förtvivlan.
Det känns som ilskan börjar välla upp i mig efter
en lång tid av att ha hållit sig lugn.
För Andreas skull. För syskonens skull.
För min egen skull. För att hoppet aldrig
skulle få dö. För att vi inte ville att det skulle
bli det slut som det blev.
Om lite mer än en vecka ska vi ha begravning
för honom. Man ska inte begrava 20-åringar.
Man ska begrava gamla som levt sitt liv färdigt.
Dom som gjort det dom ville i livet. Dom som
skaffat familj och barn. Dom som varit med om
att livet började.
Mest av allt ska man inte begrava sin barn, det är
mot alla naturlagar. Det ingick liksom inte i avtalet.
Att han skulle gå före mig. Det alternativet har aldrig
funnits. Det är inte ok. Det är bara inte ok!
AnnBritt
Perspektiv
Idag är en bättre dag än igår.
Men jag vet inte vad det betyder egentligen.
Det känns som ingen dag kan bli bra mera,
ändå är det så det måste vara. Det måste gå!
I 15 månader levde vi med Andreas cancerbesked.
Mitt uppi det så gick Stefan bort hastigt och utan
förvarning.
Allt man ska ta sig igenom och bearbeta tar på
krafterna.
Man får perspektiv på livet.
Så bra som han mådde och så glad som han var
i mitten på Augusti när de första 9 månaderna
av cellgifter var över. Lika bedrövad och ledsen
blev han den 15 November när vi fick besked att
det spridit sig.
Jag såg förändringen hos honom. Besvikelsen.
Skulle han orka kämpa och vara lika positiv?
Det började synas att han var sjuk. Det där
illamåendet och matlusten som försvinner hos de
flesta som får cytostatika, hade aldrig han.
Varje gång jag hämtat honom efter en behandling
köpte vi något han längtat efter. Han hade aptit.
Det började synas att han var sjuk. Jag såg hur
färgen i ansiktet förändrades till grått. Såg hur han
kämpade för att vara positiv men inte riktigt orkade.
Berg och dalbanan av känslor fortsatte. Hopp och
förtvivlan har avlöst varandra de här månaderna.
Jag pratade med Katarina om hur hjärtat och hjärnan
inte kan kopplas samman. Vi visste hur det skulle sluta,
och jag ville inte att han skulle lida och ha ont.
Jag ville ha honom kvar, men samtidigt att det skulle gå
fort så han skulle slippa plågas.
Hon kom med en tavla som hon målat.
Så märkligt det kan vara ibland :) <3
Sen i Januari har allt varit ett kaos. Hur fort cancern spred sig
och hur mycket sämre han blev på kort tid.
Att leva med ett cancersjukt barn är en mardröm.
När man vet att det inte finns någon utväg är det näst
intill outhärdligt. Att lyssna på sin 20-åring som har mål
och drömmar och veta att det aldrig kommer bli så är
omänskligt.
Man lever i en bubbla, där det bara existerar cancer, morfin,
lugnande, kaffe, provtagningar, samtal, väntan, mera kaffe,
mera morfin och mera lugnande och mera kaffe och när någon
ställer fram en tallrik med mat förstår man att man behöver äta.
Jag vill verkligen inte att andra ska vara med om detta...
Skulle göra vad som helst för att det aldrig skulle ske igen.
Men det händer hela tiden och verkar inte gå att stoppa.
Någon pratade om alla pengar som läggs på forskning
och varför man inte hittar något botemedel.
Personen menade att det finns så mycket pengar för
läkemedelsindustrin att tjäna, att man inte har möjlighet
att få fram andra vägar.
Jag tror någonstans, att tyvärr kan det vara så.
Men jag önskar verkligen inte att det är det.
Jag önskar att man hittar något som kan stoppa detta
hemska, och att för en gångs skull ska människoliv
gå före pengar.
När man varit på sjukhuset i 2 veckor och kommer hem
utan sitt barn, så går det inte att ta in vad som hänt.
Det känns som han är kvar där nere (vilket han ju oxå är).
Att vi ska kunna åka ner och hälsa på och att han ska må
bättre och kanske komma hem på permission i helgen.
Istället har jag planerat min sons begravning och läst det
minnestal som ska hållas för honom. Det är så smärtsamt.
Bit för bit tar jag in och försöker förstå vad som hänt.
Att Andreas aldrig mer kommer hem. Att den flytt till
sin lägenhet, som han längtat efter aldrig blir av. Att han
istället ska ligga några meter under jorden i en urna och
att vi får åka till kyrkogården när vi vill träffa honom och
prata med honom.
Ändå är det frid i tanken att han inte har ont mer. Att inte
cancern kan göra honom mer illa. Och ändå vet jag att den
gjorde det värsta. Den tog hans liv och den tog min son ifrån
mig. Den tog en storebror från sina syskon och den tog och tog
och den lämnade inget kvar. Bara minnen.
Vi är för unga att bara leva på minnen. Det är sånt man ska
leva på när man är gammal och har gjort allt det man vill i
livet. när man är 11 och 17 och nästan 50 ska man inte ha det
så här. Kanske kan jag finna en tröst i att vi inte är ensamma.
För första gången i livet tycker jag det är ok att känna att det finns
dom som har det värre. Inte för att jag önskar andra att ha det.
Utan för att det kan finnas en tröst för mig att se att andra oxå
har det jobbigt. Att förstå att andra har lidanden och sår och
smärtor som inte vill läka. Kanske kan jag ge någon annan det
stöd jag själv fått under denna tiden och som burit mig.
Vi upplever saker så olika. Alla har sin uppfattning om det som sker.
Att länka samman det är ju inte alltid så lätt, men vi får se vad
framtiden bär med sig.
Nu är det ju oxå 1 år på söndag, sedan Stefan rycktes ifrån oss.
Att ha förlorat två fjärdedelar av dom man älskat mest inom ett
år är tungt och jobbigt och svårt. Det kan var en tröst att dom 2 är
tillsammans och har det bra nu.
Kai, prästen som vigde mig och Stefan och som begravde honom
ringde mig igår. Jag hade skrivit till honom för att fråga om han
kunde tänka sig att komma hit och hålla i begravningen här.
Men han var på semester och jag bestämde mig för det andra
alternativet. En borgerlig begravning. Det var ändå trösterikt
att prata med honom en stund igår.
Som sagt, man får perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Småsaker ska inte få ta del av mitt liv mera. Jag vill uppskatta
det jag har mer än vad jag har gjort. Man kan alltid sträva efter
att bli en lite bättre människa. Man kan sträva efter att bli ödmjuk
och känna empati med andra.
Man kan sluta gnälla över sånt som man inte kan förändra
och man kan sluta låta irritation och ilska ta över i ens liv.
Det är egentligen inte så svårt. Om man tänker på det man
har och på det som är vackert och fint i livet så går det rätt
så bra. Vi har alla möjlighet att att förändra vårt tanke- och
levnadssätt, bara vi vill!
Ska möta dottern vid tåget nu, dom har varit i Uddevalla
på teater idag.
Var rädda om varandra och glöm inte att kramas ;)
Många Kramar// AnnBritt
Men jag vet inte vad det betyder egentligen.
Det känns som ingen dag kan bli bra mera,
ändå är det så det måste vara. Det måste gå!
I 15 månader levde vi med Andreas cancerbesked.
Mitt uppi det så gick Stefan bort hastigt och utan
förvarning.
Allt man ska ta sig igenom och bearbeta tar på
krafterna.
Man får perspektiv på livet.
Så bra som han mådde och så glad som han var
i mitten på Augusti när de första 9 månaderna
av cellgifter var över. Lika bedrövad och ledsen
blev han den 15 November när vi fick besked att
det spridit sig.
Jag såg förändringen hos honom. Besvikelsen.
Skulle han orka kämpa och vara lika positiv?
Det började synas att han var sjuk. Det där
illamåendet och matlusten som försvinner hos de
flesta som får cytostatika, hade aldrig han.
Varje gång jag hämtat honom efter en behandling
köpte vi något han längtat efter. Han hade aptit.
Det började synas att han var sjuk. Jag såg hur
färgen i ansiktet förändrades till grått. Såg hur han
kämpade för att vara positiv men inte riktigt orkade.
Berg och dalbanan av känslor fortsatte. Hopp och
förtvivlan har avlöst varandra de här månaderna.
Jag pratade med Katarina om hur hjärtat och hjärnan
inte kan kopplas samman. Vi visste hur det skulle sluta,
och jag ville inte att han skulle lida och ha ont.
Jag ville ha honom kvar, men samtidigt att det skulle gå
fort så han skulle slippa plågas.
Hon kom med en tavla som hon målat.
Så märkligt det kan vara ibland :) <3
Sen i Januari har allt varit ett kaos. Hur fort cancern spred sig
och hur mycket sämre han blev på kort tid.
Att leva med ett cancersjukt barn är en mardröm.
När man vet att det inte finns någon utväg är det näst
intill outhärdligt. Att lyssna på sin 20-åring som har mål
och drömmar och veta att det aldrig kommer bli så är
omänskligt.
Man lever i en bubbla, där det bara existerar cancer, morfin,
lugnande, kaffe, provtagningar, samtal, väntan, mera kaffe,
mera morfin och mera lugnande och mera kaffe och när någon
ställer fram en tallrik med mat förstår man att man behöver äta.
Jag vill verkligen inte att andra ska vara med om detta...
Skulle göra vad som helst för att det aldrig skulle ske igen.
Men det händer hela tiden och verkar inte gå att stoppa.
Någon pratade om alla pengar som läggs på forskning
och varför man inte hittar något botemedel.
Personen menade att det finns så mycket pengar för
läkemedelsindustrin att tjäna, att man inte har möjlighet
att få fram andra vägar.
Jag tror någonstans, att tyvärr kan det vara så.
Men jag önskar verkligen inte att det är det.
Jag önskar att man hittar något som kan stoppa detta
hemska, och att för en gångs skull ska människoliv
gå före pengar.
När man varit på sjukhuset i 2 veckor och kommer hem
utan sitt barn, så går det inte att ta in vad som hänt.
Det känns som han är kvar där nere (vilket han ju oxå är).
Att vi ska kunna åka ner och hälsa på och att han ska må
bättre och kanske komma hem på permission i helgen.
Istället har jag planerat min sons begravning och läst det
minnestal som ska hållas för honom. Det är så smärtsamt.
Bit för bit tar jag in och försöker förstå vad som hänt.
Att Andreas aldrig mer kommer hem. Att den flytt till
sin lägenhet, som han längtat efter aldrig blir av. Att han
istället ska ligga några meter under jorden i en urna och
att vi får åka till kyrkogården när vi vill träffa honom och
prata med honom.
Ändå är det frid i tanken att han inte har ont mer. Att inte
cancern kan göra honom mer illa. Och ändå vet jag att den
gjorde det värsta. Den tog hans liv och den tog min son ifrån
mig. Den tog en storebror från sina syskon och den tog och tog
och den lämnade inget kvar. Bara minnen.
Vi är för unga att bara leva på minnen. Det är sånt man ska
leva på när man är gammal och har gjort allt det man vill i
livet. när man är 11 och 17 och nästan 50 ska man inte ha det
så här. Kanske kan jag finna en tröst i att vi inte är ensamma.
För första gången i livet tycker jag det är ok att känna att det finns
dom som har det värre. Inte för att jag önskar andra att ha det.
Utan för att det kan finnas en tröst för mig att se att andra oxå
har det jobbigt. Att förstå att andra har lidanden och sår och
smärtor som inte vill läka. Kanske kan jag ge någon annan det
stöd jag själv fått under denna tiden och som burit mig.
Vi upplever saker så olika. Alla har sin uppfattning om det som sker.
Att länka samman det är ju inte alltid så lätt, men vi får se vad
framtiden bär med sig.
Nu är det ju oxå 1 år på söndag, sedan Stefan rycktes ifrån oss.
Att ha förlorat två fjärdedelar av dom man älskat mest inom ett
år är tungt och jobbigt och svårt. Det kan var en tröst att dom 2 är
tillsammans och har det bra nu.
Kai, prästen som vigde mig och Stefan och som begravde honom
ringde mig igår. Jag hade skrivit till honom för att fråga om han
kunde tänka sig att komma hit och hålla i begravningen här.
Men han var på semester och jag bestämde mig för det andra
alternativet. En borgerlig begravning. Det var ändå trösterikt
att prata med honom en stund igår.
Som sagt, man får perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Småsaker ska inte få ta del av mitt liv mera. Jag vill uppskatta
det jag har mer än vad jag har gjort. Man kan alltid sträva efter
att bli en lite bättre människa. Man kan sträva efter att bli ödmjuk
och känna empati med andra.
Man kan sluta gnälla över sånt som man inte kan förändra
och man kan sluta låta irritation och ilska ta över i ens liv.
Det är egentligen inte så svårt. Om man tänker på det man
har och på det som är vackert och fint i livet så går det rätt
så bra. Vi har alla möjlighet att att förändra vårt tanke- och
levnadssätt, bara vi vill!
Ska möta dottern vid tåget nu, dom har varit i Uddevalla
på teater idag.
Var rädda om varandra och glöm inte att kramas ;)
Många Kramar// AnnBritt
En fin söndag
.Soligt och fint har vi haft idag. Lite vinterkyla kvar i luften,
men det gör ingenting när solens strålar värmer.
Jag stod på balkongen och tog en cigarett, när jag kände
ett par långa armar från himlen som kom och gav mig
en stärkande kram. Inbillning? Ja, kanske, men det var
så det kändes. Som om han sa, -Jag är med Er, mamma!
Det går inte en minut utan att jag tänker på Andreas.
Alla minnen, det sista dygnet som jag ännu inte kan skriva om.
Hur mycket han lärde oss och hur mycket jag saknar honom.
Begravningsofficianten var här idag. Det var en man som
jag tyckte om på en gång. Lugn, stabil och kärleksfull.
I 2,5 timme pratade vi om Andreas, om minnen, musik,
cancer och livet. Tårarna kom och det var ok.
Jag vet att han kommer att göra det till en fin och ljus
begravningsstund. Vårt sista avsked.
Efteråt sa jag till Isak och Emma att vi skulle åka till kapellet
där vi ska vara. Det var fint där, känns som en bra plats.
Jag pratade ikväll med en förälder till en av hans vänner.
Hennes son hade kontaktat en del gamla klasskamrater
som ville komma och ta farväl. Det känns stor och fint och
kan inte beskrivas på det sätt som det känns i hjärtat. <3
Jag är så tacksam mot alla Er som hör av sig på olika sätt.
Jag försöker lyssna på det han gav och tänka på hur han var,
han var godhjärtat och osjälvisk och allt annat bleknar i jämförelse.
Så är det bara! Han bär mig nu och han bär sina syskon genom
det vi har framför oss. Vi kommer klara det här, bara vi gör som
Emma sa: Bara vi är tillsammans så klarar vi vad som helst...
Imorgon ska barnen gå till skolan igen. Emma som var med en
kompis och bowlade igår, fick en mapp med teckningar från alla
sina klasskamrater. Dom skrev att dom stöttar henne, saknar henne
förstår att hon är ledsen och att hennes bror säkert är en ängel nu <3
Barn är så enkla i dessa sammanhang. Dom tänker inte så fyrkantigt
som oss vuxna. Det var inga dystra teckningar, utan fina glada färger.
Det var fint för henne att få det och jag vet att dom kommer finnas
där för henne imorgon och alla dagar efter det. :)
Nu är det dax att försöka sova lite.
Godnatt på Er i cyberrymden, sov gott!
Kramar// AnnBritt
men det gör ingenting när solens strålar värmer.
Jag stod på balkongen och tog en cigarett, när jag kände
ett par långa armar från himlen som kom och gav mig
en stärkande kram. Inbillning? Ja, kanske, men det var
så det kändes. Som om han sa, -Jag är med Er, mamma!
Det går inte en minut utan att jag tänker på Andreas.
Alla minnen, det sista dygnet som jag ännu inte kan skriva om.
Hur mycket han lärde oss och hur mycket jag saknar honom.
Begravningsofficianten var här idag. Det var en man som
jag tyckte om på en gång. Lugn, stabil och kärleksfull.
I 2,5 timme pratade vi om Andreas, om minnen, musik,
cancer och livet. Tårarna kom och det var ok.
Jag vet att han kommer att göra det till en fin och ljus
begravningsstund. Vårt sista avsked.
Efteråt sa jag till Isak och Emma att vi skulle åka till kapellet
där vi ska vara. Det var fint där, känns som en bra plats.
Jag pratade ikväll med en förälder till en av hans vänner.
Hennes son hade kontaktat en del gamla klasskamrater
som ville komma och ta farväl. Det känns stor och fint och
kan inte beskrivas på det sätt som det känns i hjärtat. <3
Jag är så tacksam mot alla Er som hör av sig på olika sätt.
Jag försöker lyssna på det han gav och tänka på hur han var,
han var godhjärtat och osjälvisk och allt annat bleknar i jämförelse.
Så är det bara! Han bär mig nu och han bär sina syskon genom
det vi har framför oss. Vi kommer klara det här, bara vi gör som
Emma sa: Bara vi är tillsammans så klarar vi vad som helst...
Imorgon ska barnen gå till skolan igen. Emma som var med en
kompis och bowlade igår, fick en mapp med teckningar från alla
sina klasskamrater. Dom skrev att dom stöttar henne, saknar henne
förstår att hon är ledsen och att hennes bror säkert är en ängel nu <3
Barn är så enkla i dessa sammanhang. Dom tänker inte så fyrkantigt
som oss vuxna. Det var inga dystra teckningar, utan fina glada färger.
Det var fint för henne att få det och jag vet att dom kommer finnas
där för henne imorgon och alla dagar efter det. :)
Nu är det dax att försöka sova lite.
Godnatt på Er i cyberrymden, sov gott!
Kramar// AnnBritt
Kloka barn
Emma sa till mig häromdagen:
-Mamma, det sägs ju att det finns en mening med allt som händer.
Jag blev lite orolig och tänkte att nu säger hon det jag känner,
att det finns ingen mening med detta.
Istället kommer det: -Jag tror det har hänt, för att vi ska förstå
att vi kan klara vad som helst, bara vi håller ihop...
Jag är stolt att få vara delaktig i dessa kloka barns liv <3
Kramar// AnnBritt
-Mamma, det sägs ju att det finns en mening med allt som händer.
Jag blev lite orolig och tänkte att nu säger hon det jag känner,
att det finns ingen mening med detta.
Istället kommer det: -Jag tror det har hänt, för att vi ska förstå
att vi kan klara vad som helst, bara vi håller ihop...
Jag är stolt att få vara delaktig i dessa kloka barns liv <3
Kramar// AnnBritt
Begravning och sånt
Har inte riktigt orkat skriva på några dagar.
Min syster var med mig till begravningsbyrån i torsdags.
Trodde jag skulle svimma innan. Det är som inte naturligt
att åka och bestämma begravning för sitt barn..
Men det gick, det var en bra man som tog hand om oss.
Annonserna blev så fina, dom kommer i St-tidningen och
GP den 1 Mars och även på familjesidan.se
Bestämde mig för en borgerlig begravning på Stenungsögården.
Vill att det ska passa med Andreas och hur han var.
Där har man visst utsikt över havet och Tjörnbroarna och han
tyckte ju om naturen och havet och fiske, så det känns rätt.
Imorgon kommer mannen hem till oss, som ska hålla i det hela.
Får se om vi kommit fram till någon musik som kan passa och
om jag orkar skriva ner lite om hans alltför korta liv.
Det har strömmat in blommor och samtal och sms och matleveranser
och alla är så fina. <3
När Stefan gick bort hade jag ett enormt stöd, men samtidigt var det
inte så många här uppe som kände honom. Man var ganska ensam
i sorgen. Nu är det många som saknar och sörjer som visste vilken
underbar person han var. För han var verkligen det!
Jag fick kontakt igår med 2 tjejkompisar till Andreas och jag förstod
att dom tyckte mycket om min son. Han hade pratat med dom om
att jag var där så mycket och att han kände stort stöd från mig.
Det värmer otroligt att han sa det till andra. Som mamma kan man
känna sig lite obekväm när ens 20-åring som ska bryta sig loss
behöver så mycket hjälp. Men Andreas tog allt som hände på ett
fantastiskt sätt. Jag trodde vissa saker skulle bryta ner honom
men nej! Han var så trygg med personalen och dom var så fina
och hjälpsamma på alla sätt. När sjukdomen bröt ner kroppen
och tog allt mer av hans integritet och värdighet så bestämde
han sig i allt detta att på något vis acceptera.
-Vad kan man göra liksom? Har han sagt...
Så även om han kämpade för sin överlevnad så visste han så
väl åt vilket håll det gick. För mig är det stort.
Det var han som lärde oss allt om kärlek, ödmjukhet och om
livet. Han ville ju att vi skulle fortsätta leva våra liv, det önskar
jag att vi kan så småningom. Älskade barn, som jag saknar dig!
På ett av korten som kom stod det en fin vers:
Vårt liv är en vindfläkt, en saga en dröm,
en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller och drömmen är slut.
Var rädda om varandra, lev livet, skada ingen annan,
men skynda er att göra det ni drömmer om.
Livet är så kort!
Många Kramar// AnnBritt
Så fin och fridfull
Åkte till bårhuset för att se Andreas idag igen.
Kände att jag behövde det, efter att ha varit
trött och omtöcknad efter dessa veckor.
Carina var så söt och körde mig, känner mig
inte lämplig som bilförare ännu.
Tårarna flödade direkt jag såg båren där han låg.
Att mitt förstfödda barn som jag burit under mitt
hjärta i 9 månader ligger still, kall och orörlig
är helt overkligt. Det går inte att ta in.
Men han var så fin. Finare än när vi var hos honom
efteråt på rummet på avd. Oftast blir man ju lite gul
på huden och det var han när han låg där uppe.
Men nu såg han ut precis som vanligt och det var
svårt att förstå. Hur han kunde se så fridfull och fin ut
och som om han låg och sov, när han inte var levande
alls.
Carina var oxå förvånad hur fin han var. Det fanns inga
tecken på alla smärtor han burit, men det gick att se var
tumörerna fanns, på kind, panna och hjässan.
På lakanet låg teckningarna från hans syster och 2 av
chefens barn. nallen han fick på Alla Hjärtans Dag och
stenen där det stod Kram.
Vi satt där i över 1 timme och grät, och pratade med honom
och Carina sa att hon fick en bild av hur någon sitter på
ett moln med huvudet i ena handen och log mot oss.
Jag sa att jag tyckte det lät helt ok :)
När vi skulle gå kände jag att stenen ville jag ta med och ge
till Frida. Carina menade att om jag kände så skulle jag
göra det. Det var svårt att gå och lämna honom kvar.
Det är så kluvet, jag vet att det bara är kroppen som
ligger där och jag vill inte att han ska vara ensam, men
att veta att det är sista gången jag kan klappa mitt barn
på kinden och ge honom en puss är ogreppbart.
Vi gick upp till Frida och hon låg som en liten sparv i sin säng.
Nyopererad och trött. Hon blev glad för stenen och vi kramades
och pratade några minuter innan hon fick sitt nästa besök.
Upp på avd för att lämna en värmekudde som jag hittade
här hemma. Dom grät allihop och sa att det var så tomt där nu.
Att dom inte skulle stå och säga sånt, men det var så dom kände.
Dom tyckte jag kunde behålla värmedynan som ett litet minne!
Att klappa på eller använda om jag har ont någonstans <3
Dessa dynor använde Andreas flitigt. Tror att det gick bortåt
40 stycken vissa dagar. Så det blev mycket spring med byten
av dom.
Fick veta att vi alltid var välkomna på besök eller att ringa
när vi vill. Ja, det är landets bästa vårdpersonal där uppe.
Det är bara så!
Har pratat med begravningsbyrån ikväll, ska dit imorgon.
Med Stefan blev allt så hastigt eftersom det var långt att
åka. Fick ju ta allt första gången vi var nere.
Kände att jag inte behöver stressa nu, utan har fått landa
ett par dagar i allt. Det är skönt.
Ann-Katrin kom hit och lagade mat och pratade en stund.
Hon är så go tjej med ett stort hjärta oxå.
Det är så ovärderligt med alla dessa som bär en i svåra
stunderna.
Katarina kom med semlor och telefonen har ringt en del.
Är ganska trött nu och ska försöka sova.
Imorgon kommer min syster och hon ska med mig till
begravningsbyrån. Emma kom hem ikväll, skönt att få
krama henne igen. <3
Det kom 2 blomsterbud med fina buketter till oss.
Tack!! Dom står på köksbordet och värmer mamma
och syskonhjärtan <3
Är ännu inte redo att skriva om dom sista timmarna
men det kommer så småningom.
Ännu en dag har vi klarat utan vår fina Andreas.
Världens bästa son och bror.
Många Kramar// AnnBritt
Kände att jag behövde det, efter att ha varit
trött och omtöcknad efter dessa veckor.
Carina var så söt och körde mig, känner mig
inte lämplig som bilförare ännu.
Tårarna flödade direkt jag såg båren där han låg.
Att mitt förstfödda barn som jag burit under mitt
hjärta i 9 månader ligger still, kall och orörlig
är helt overkligt. Det går inte att ta in.
Men han var så fin. Finare än när vi var hos honom
efteråt på rummet på avd. Oftast blir man ju lite gul
på huden och det var han när han låg där uppe.
Men nu såg han ut precis som vanligt och det var
svårt att förstå. Hur han kunde se så fridfull och fin ut
och som om han låg och sov, när han inte var levande
alls.
Carina var oxå förvånad hur fin han var. Det fanns inga
tecken på alla smärtor han burit, men det gick att se var
tumörerna fanns, på kind, panna och hjässan.
På lakanet låg teckningarna från hans syster och 2 av
chefens barn. nallen han fick på Alla Hjärtans Dag och
stenen där det stod Kram.
Vi satt där i över 1 timme och grät, och pratade med honom
och Carina sa att hon fick en bild av hur någon sitter på
ett moln med huvudet i ena handen och log mot oss.
Jag sa att jag tyckte det lät helt ok :)
När vi skulle gå kände jag att stenen ville jag ta med och ge
till Frida. Carina menade att om jag kände så skulle jag
göra det. Det var svårt att gå och lämna honom kvar.
Det är så kluvet, jag vet att det bara är kroppen som
ligger där och jag vill inte att han ska vara ensam, men
att veta att det är sista gången jag kan klappa mitt barn
på kinden och ge honom en puss är ogreppbart.
Vi gick upp till Frida och hon låg som en liten sparv i sin säng.
Nyopererad och trött. Hon blev glad för stenen och vi kramades
och pratade några minuter innan hon fick sitt nästa besök.
Upp på avd för att lämna en värmekudde som jag hittade
här hemma. Dom grät allihop och sa att det var så tomt där nu.
Att dom inte skulle stå och säga sånt, men det var så dom kände.
Dom tyckte jag kunde behålla värmedynan som ett litet minne!
Att klappa på eller använda om jag har ont någonstans <3
Dessa dynor använde Andreas flitigt. Tror att det gick bortåt
40 stycken vissa dagar. Så det blev mycket spring med byten
av dom.
Fick veta att vi alltid var välkomna på besök eller att ringa
när vi vill. Ja, det är landets bästa vårdpersonal där uppe.
Det är bara så!
Har pratat med begravningsbyrån ikväll, ska dit imorgon.
Med Stefan blev allt så hastigt eftersom det var långt att
åka. Fick ju ta allt första gången vi var nere.
Kände att jag inte behöver stressa nu, utan har fått landa
ett par dagar i allt. Det är skönt.
Ann-Katrin kom hit och lagade mat och pratade en stund.
Hon är så go tjej med ett stort hjärta oxå.
Det är så ovärderligt med alla dessa som bär en i svåra
stunderna.
Katarina kom med semlor och telefonen har ringt en del.
Är ganska trött nu och ska försöka sova.
Imorgon kommer min syster och hon ska med mig till
begravningsbyrån. Emma kom hem ikväll, skönt att få
krama henne igen. <3
Det kom 2 blomsterbud med fina buketter till oss.
Tack!! Dom står på köksbordet och värmer mamma
och syskonhjärtan <3
Är ännu inte redo att skriva om dom sista timmarna
men det kommer så småningom.
Ännu en dag har vi klarat utan vår fina Andreas.
Världens bästa son och bror.
Många Kramar// AnnBritt
Sorg
Jag somnade när jag kom hem och sov i otroliga 14 timmar!
Helt slut av utmattning och sorg, efter den långa kampen.
Jag var med honom på sjukhuset dygnet runt de sista 2
veckorna. Det var det sista jag någonsin kunde göra för
Andreas. Att finnas hjälplös vid hans sida och försöka
bistå med värmekuddar, kaffe latte och dricka.
Så lite men som betydde mycket för honom.
Det är svårt att skriva idag. Känner mig tom och trött.
Orden kommer inte som dom brukar.
Det känns smärtsamt att skriva om hans kamp och det
känns underbart att tänka på alla fina ord som kommit på
facebook och alla sms och samtal om deltagande.
Personal som grät under hans sjukdomstid och bortgång.
Några sa till min syster och Andreas farmor att dom jobbat
i vården i över 30 år och aldrig gråtit vid någons bortgång.
Det ingår liksom inte deras jobb, men min son lämnade
stora avtryck med sitt goa sätt, sin humor, tacksamhet
och envishet i att inte låta kampen mot cancern ta hans
personlighet.
Det tog hela hans kropp på 1,5 månad. Han hade metastaser
i hela kroppen, i hjärnan och överallt.
Ändå behöll han sin positivitet och personlighet och log in i
det sista.
Som mamma är man så partisk över sitt barns kamp.
Men jag stod förvånad över alla lovord.
Hans kollega beklagade att han bara fått känna Andreas
i 4 år och önskade att det var längre. Hans chef´s äldsta dotter
var med och tog avsked efteråt, när dom gjort honom så fin och
han hade halsbandet på sig som hennes 5-åriga bror hade gjort.
Hon sa att hon vet att Andreas inte lever men det känns som
han lever i mitt hjärta... <3
Den yngsta, 4 år, sa att nu är Andreas hos Åra (deras jakthund
som dog för några år sedan) i skogen och dom kan jaga tillsammans!
Han var som en bror för dessa barnen och som han sken upp när
dom var där i fredags.
Pojken som är 5, fick hänga över hans onda ben, som ingen annan
fick peta på, när dom spelade svälta räv.. :)
Min syster kom ner i torsdags och var med till slutet.
Hon sov i fåtöljen i rummet och hade ont i en axel.
Jag sa att hon kanske kunde få låna en värmedyna,
men innan vi hann gå iväg sa Andreas att jag har redan
ringt på klockan, så hon slapp gå.
Han tänkte på oss andra, han skrattade och skämtade
även när smärtorna var svåra och han hade järnkoll.
På natten när den manliga sköterskan kom in och skulle
ge honom sprutor, sa han att du måste trycka av larmet...
På söndag kväll, var jag och hans pappa med sambo, min syster,
hans syskon, hans kusin, Katarina, hans chef med fru och en
arbetskamrat där. -Nu är alla här, sa han. Nu är alla här!
Ja, sa jag. Vi är alla hos dig nu.
Det var det sista han sa innan han tappade talet, andningen
var svår och rosslig. Men han fortsatte le åt tv-programmen
på 6an. Hans favoritkanal. Vi sa att han borde fått provision
från dom, så mycket som han såg på den kanalen.
Han pratade flera gånger om hur vi skulle fortsätta med våra
liv. Han ville att vi skulle leva och ha det bra.
Han tänkte på oss som är kvar, mer än på sig själv.
Därför kommer jag inte att sluta skratta och le.
Jag kommer fortsätta leva och minnas honom alltid.
Han skulle inte vilja att vi satte oss ner och slutade leva.
för det var det enda han ville själv.
Att vara kvar och leva och jobba här hos oss som han älskade.
Det är så grymt och det är så fel.
Men nu när det inte fanns någon utväg är jag ändå glad
att han inte lider mer.
Jag sa till honom att han får vara med Stefan nu och dom kan
ploga snö och köra traktor och kanske Stefan kan lära honom
att flugfiska. Mormor kan bjuda honom på pannkakor och baka
sockerkaka till honom. Han kan hjälpa morfar att snickra.
Jag tror inte att livet tar slut. Har känt av min mans närvaro
många gånger. Men när ens barn går bort, så vill man bara
inte att allt ska ta slut. Jag vill inte tro att han bara ska ligga där
och vara kall och livlös. Den frid och det lugn jag känner här hemma
idag är nog ett tecken på att han är med oss.
Katarinas brorsdotter och Stefans yngsta dotter har skrivit så
fint om honom i sina bloggar. Frida som själv har cancer skrev
så fint till honom när han blev sjuk.
3 veckor senare drabbades hon och har gjort många operationer.
Igår skulle hon opereras på nytt och skulle hälsat på oss på avd.
Hon låg en våning under och hennes faster och jag gick in till henne
på vägen hem.
Hon är så fin och go tjej. Hon grät och var helt förtvivlad och jag sa
att hon aldrig får ge upp kampen, hon måste klara sig. Så skrev hon
att hon kände hans närvaro igår...
Jag önskar av hela mitt hjärta att hans borgång inte varit förgäves
om hon kan få klara sig igenom detta. Andreas var kärleksfull och
hade stor empati. Jag önskar att han kan göra något för henne nu.
Andreas har alltid varit målinriktad och vetat vad han vill.
En vän till mig har 2 söner och den ena har så lätt för allt.
Vänner och jobb och den andre får kämpa med motgångar.
Hon berättade för ett tag sen att han nu fått möjlighet till att
ta lastbilskort. Han var så glad över detta.
Så jag sa att kanske han har fått det Andreas hade. Att hans
envishet och styrka kan få komma någon annan till godo.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för honom.
Detta var vad jag orkade med att skriva just nu.
Tack för era fina kommentarer och ert deltagande.
På återhörande. Många Kramar// AnnBritt
Helt slut av utmattning och sorg, efter den långa kampen.
Jag var med honom på sjukhuset dygnet runt de sista 2
veckorna. Det var det sista jag någonsin kunde göra för
Andreas. Att finnas hjälplös vid hans sida och försöka
bistå med värmekuddar, kaffe latte och dricka.
Så lite men som betydde mycket för honom.
Det är svårt att skriva idag. Känner mig tom och trött.
Orden kommer inte som dom brukar.
Det känns smärtsamt att skriva om hans kamp och det
känns underbart att tänka på alla fina ord som kommit på
facebook och alla sms och samtal om deltagande.
Personal som grät under hans sjukdomstid och bortgång.
Några sa till min syster och Andreas farmor att dom jobbat
i vården i över 30 år och aldrig gråtit vid någons bortgång.
Det ingår liksom inte deras jobb, men min son lämnade
stora avtryck med sitt goa sätt, sin humor, tacksamhet
och envishet i att inte låta kampen mot cancern ta hans
personlighet.
Det tog hela hans kropp på 1,5 månad. Han hade metastaser
i hela kroppen, i hjärnan och överallt.
Ändå behöll han sin positivitet och personlighet och log in i
det sista.
Som mamma är man så partisk över sitt barns kamp.
Men jag stod förvånad över alla lovord.
Hans kollega beklagade att han bara fått känna Andreas
i 4 år och önskade att det var längre. Hans chef´s äldsta dotter
var med och tog avsked efteråt, när dom gjort honom så fin och
han hade halsbandet på sig som hennes 5-åriga bror hade gjort.
Hon sa att hon vet att Andreas inte lever men det känns som
han lever i mitt hjärta... <3
Den yngsta, 4 år, sa att nu är Andreas hos Åra (deras jakthund
som dog för några år sedan) i skogen och dom kan jaga tillsammans!
Han var som en bror för dessa barnen och som han sken upp när
dom var där i fredags.
Pojken som är 5, fick hänga över hans onda ben, som ingen annan
fick peta på, när dom spelade svälta räv.. :)
Min syster kom ner i torsdags och var med till slutet.
Hon sov i fåtöljen i rummet och hade ont i en axel.
Jag sa att hon kanske kunde få låna en värmedyna,
men innan vi hann gå iväg sa Andreas att jag har redan
ringt på klockan, så hon slapp gå.
Han tänkte på oss andra, han skrattade och skämtade
även när smärtorna var svåra och han hade järnkoll.
På natten när den manliga sköterskan kom in och skulle
ge honom sprutor, sa han att du måste trycka av larmet...
På söndag kväll, var jag och hans pappa med sambo, min syster,
hans syskon, hans kusin, Katarina, hans chef med fru och en
arbetskamrat där. -Nu är alla här, sa han. Nu är alla här!
Ja, sa jag. Vi är alla hos dig nu.
Det var det sista han sa innan han tappade talet, andningen
var svår och rosslig. Men han fortsatte le åt tv-programmen
på 6an. Hans favoritkanal. Vi sa att han borde fått provision
från dom, så mycket som han såg på den kanalen.
Han pratade flera gånger om hur vi skulle fortsätta med våra
liv. Han ville att vi skulle leva och ha det bra.
Han tänkte på oss som är kvar, mer än på sig själv.
Därför kommer jag inte att sluta skratta och le.
Jag kommer fortsätta leva och minnas honom alltid.
Han skulle inte vilja att vi satte oss ner och slutade leva.
för det var det enda han ville själv.
Att vara kvar och leva och jobba här hos oss som han älskade.
Det är så grymt och det är så fel.
Men nu när det inte fanns någon utväg är jag ändå glad
att han inte lider mer.
Jag sa till honom att han får vara med Stefan nu och dom kan
ploga snö och köra traktor och kanske Stefan kan lära honom
att flugfiska. Mormor kan bjuda honom på pannkakor och baka
sockerkaka till honom. Han kan hjälpa morfar att snickra.
Jag tror inte att livet tar slut. Har känt av min mans närvaro
många gånger. Men när ens barn går bort, så vill man bara
inte att allt ska ta slut. Jag vill inte tro att han bara ska ligga där
och vara kall och livlös. Den frid och det lugn jag känner här hemma
idag är nog ett tecken på att han är med oss.
Katarinas brorsdotter och Stefans yngsta dotter har skrivit så
fint om honom i sina bloggar. Frida som själv har cancer skrev
så fint till honom när han blev sjuk.
3 veckor senare drabbades hon och har gjort många operationer.
Igår skulle hon opereras på nytt och skulle hälsat på oss på avd.
Hon låg en våning under och hennes faster och jag gick in till henne
på vägen hem.
Hon är så fin och go tjej. Hon grät och var helt förtvivlad och jag sa
att hon aldrig får ge upp kampen, hon måste klara sig. Så skrev hon
att hon kände hans närvaro igår...
Jag önskar av hela mitt hjärta att hans borgång inte varit förgäves
om hon kan få klara sig igenom detta. Andreas var kärleksfull och
hade stor empati. Jag önskar att han kan göra något för henne nu.
Andreas har alltid varit målinriktad och vetat vad han vill.
En vän till mig har 2 söner och den ena har så lätt för allt.
Vänner och jobb och den andre får kämpa med motgångar.
Hon berättade för ett tag sen att han nu fått möjlighet till att
ta lastbilskort. Han var så glad över detta.
Så jag sa att kanske han har fått det Andreas hade. Att hans
envishet och styrka kan få komma någon annan till godo.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för honom.
Detta var vad jag orkade med att skriva just nu.
Tack för era fina kommentarer och ert deltagande.
På återhörande. Många Kramar// AnnBritt
911106-120220
Klockan 05.25 i morse gav Andreas upp kampen mot cancern.
Efter de sista 24 timmarnas enorma kamp så tog det slut lugnt
och stilla under morgomtimmarna.
Bilder från studenten 2010, 5 månader innan vi fick svar på röntgenplåtarna.
Allt är ett töcken just nu, varit vaken i drygt 2 dygn.'
Hur en så jävlig sjukdom kan ta en ung människas kropp på 1,5 månad
är obegripligt.
Likaså att min förstfödde son ligger kall och orörlig i den säng han vårdats
i sen den 2 Januari, då vi trodde han hade bihålsinflammation.
Det var inte så här det skulle bli eller vara.
Allt han ville var att leva och vara kvar här hos oss.
Ska sova nu, och får be att återkomma när jag är redo att delge
er de sista dygnen i hans liv.
Nu finns bara en fråga kvar och det är Varför?
Kramar och kärlek// AnnBritt
Efter de sista 24 timmarnas enorma kamp så tog det slut lugnt
och stilla under morgomtimmarna.
Bilder från studenten 2010, 5 månader innan vi fick svar på röntgenplåtarna.
Allt är ett töcken just nu, varit vaken i drygt 2 dygn.'
Hur en så jävlig sjukdom kan ta en ung människas kropp på 1,5 månad
är obegripligt.
Likaså att min förstfödde son ligger kall och orörlig i den säng han vårdats
i sen den 2 Januari, då vi trodde han hade bihålsinflammation.
Det var inte så här det skulle bli eller vara.
Allt han ville var att leva och vara kvar här hos oss.
Ska sova nu, och får be att återkomma när jag är redo att delge
er de sista dygnen i hans liv.
Nu finns bara en fråga kvar och det är Varför?
Kramar och kärlek// AnnBritt
Jobbig natt
Vi somnade lite före 2 och vid halv 4 vaknade han
och hade mycket mycket ont.
Det flyttades runt i sängen och kuddar under benet
massa extra morfin och lugnande var tionde till
tjugonde minut under 2,5 timme.
Nu sover han sen en knapp timme och kämpar
med andningen som är rosslig och tung.
Att se honom med dessa smärtor är så jävligt
att det inte finns ord för det.
Jag önskar nu att han var lite mindre envis
och kunde släppa taget...
AnnBritt
och hade mycket mycket ont.
Det flyttades runt i sängen och kuddar under benet
massa extra morfin och lugnande var tionde till
tjugonde minut under 2,5 timme.
Nu sover han sen en knapp timme och kämpar
med andningen som är rosslig och tung.
Att se honom med dessa smärtor är så jävligt
att det inte finns ord för det.
Jag önskar nu att han var lite mindre envis
och kunde släppa taget...
AnnBritt
Fredagsmys
Fredagskvällen var mysig här med mycket besök.
Min syster och farmor kom samtidigt. Sen kom E med sin
pappa och hans sambo och senare sonens chef med
fru och deras 3 barn.
Dom små hade gjort fina teckningar och sonen hade gjort
ett fint halsband som A tog på sig :)
Dom spelade svälta räv och sonen hängde över det onda benet
som ingen av oss andra får nudda! Dom gillar verkligen varann,
det märks <3
Farmor ringde och frågade om han ville ha något.
-En kall öl, fick hon till svar!
Det fick han och han njöt av den och fläskfilén han beställt.
Är det fredag så är det...
A somnade så gott när alla hade åkt hem. Jag hade lite svårt
att somna men tog en insomningstablett och sov till 11 idag...
Ja, jag vet!! Men det behövdes. Har inte blivit så många
timmars sömn på sista tiden.
Det bjöds på en suverän blåbärspaj här idag som vi har
frossat på. Dom bakar ofta och tar hand om alla på ett
fanastiskt sätt. Bättre kan man inte ha det.
Strax kommer kusin S med pojkvän. Dom skulle köpa
med en latte till A. Han är lite slemmig och tung i bröstet
och då kan det ju vara gott med något varmt.
Jag känner mig lite lugnare nu och om det beror på nattens
sömn eller på att jag haft sällskap 2 nätter vet jag inte.
Kanske börjar jag så sakta vänja mig vid tanken på det
som tyvärr är oundvikligt.
Hur som helst, är det skönt att se att han är lugn och trygg
att han i tankarna är på jobbet och med personer som han
tycker om och som bryr sig om honom.
Ska strax vara lite social.
Ta hand om varandra tills vi hörs igen.
Kramar// AnnBritt
Min syster och farmor kom samtidigt. Sen kom E med sin
pappa och hans sambo och senare sonens chef med
fru och deras 3 barn.
Dom små hade gjort fina teckningar och sonen hade gjort
ett fint halsband som A tog på sig :)
Dom spelade svälta räv och sonen hängde över det onda benet
som ingen av oss andra får nudda! Dom gillar verkligen varann,
det märks <3
Farmor ringde och frågade om han ville ha något.
-En kall öl, fick hon till svar!
Det fick han och han njöt av den och fläskfilén han beställt.
Är det fredag så är det...
A somnade så gott när alla hade åkt hem. Jag hade lite svårt
att somna men tog en insomningstablett och sov till 11 idag...
Ja, jag vet!! Men det behövdes. Har inte blivit så många
timmars sömn på sista tiden.
Det bjöds på en suverän blåbärspaj här idag som vi har
frossat på. Dom bakar ofta och tar hand om alla på ett
fanastiskt sätt. Bättre kan man inte ha det.
Strax kommer kusin S med pojkvän. Dom skulle köpa
med en latte till A. Han är lite slemmig och tung i bröstet
och då kan det ju vara gott med något varmt.
Jag känner mig lite lugnare nu och om det beror på nattens
sömn eller på att jag haft sällskap 2 nätter vet jag inte.
Kanske börjar jag så sakta vänja mig vid tanken på det
som tyvärr är oundvikligt.
Hur som helst, är det skönt att se att han är lugn och trygg
att han i tankarna är på jobbet och med personer som han
tycker om och som bryr sig om honom.
Ska strax vara lite social.
Ta hand om varandra tills vi hörs igen.
Kramar// AnnBritt
Besök
Igår kväll kom K för att sova över. Det var väldigt skönt och tryggt
Att ha sällskap här över natten. Att slippa vara ensam med alla tankar
Och oro som kommer den tiden på dygnet. Att ha någon att prata och
Skratta med och A gillar när vi pratar runt omkring.
Min kropp är tung och trött och det är tur att man har många års vana
På att gå, så kroppen gör det den ska. Jag tittar åt det hållet jag ska gå
Och tar sikte på det och tar mig dit rent mekaniskt.
K undrade hur länge jag ska orka och jag sa att det finns inga svar på
Det. Man hänger i så länge det behövs och så får väl kollapsen komma
Sedan.
Vädret har varit strålande idag och det är skönt att få komma ut en stund.
A har varit ganska pigg idag oxå. Fått lite mat och fräscha kläder.
Har pratat lite mer med de andra kämparna som ligger här, de sista 2 dagarna
Och alla har en enorm inställning och kämpaglöd. Det är så gott att se.
E n kvinna sa att det satt en lapp där de t står: hjälp oss att bli bättre!
Men vi konstaterade att det är inte möjligt. En bättre personal kan inte finnas.
Dom gör verkligen allt för. Patienter och anhöriga här. Rosor till dom!
Ska vila en stund nu innan kvällens besökare kommer hit.
Min syster ska sova här inatt, det känns bra.
Kram till er alla// AnnBritt
Han får mig att le!
Jaa, vad ska man säga om denna pojke som ligger här intill.
I morse var han hur pigg som helst och med hjälp av sjukgymnast
och 3 personal kom han upp ur sängen och in i duschen!!
Han har beställt önskekost till middag: Stekt ägg, bacon och
stekt potatis :) Jag var och köpte honom en latte och han har
spelat lite X-box oxå. Kommentarena flödar på hög nivå och
han är precis sig lik.
På ronden idag sa man att han ska få sin lugnande medicin
i magnålen över natten, så att han får sova. Det är bra att
det finns hjälpmedel. då slipper han ringa på personalen
varje gång det känns tungt och gör ont.
Jag var ute en dryg timme i snöstorm idag, nu har det gått
över i regn. Det är riktigt februariväder, växlande på hög nivå.
Pappan och E var här på blixtvisit och farmor och I är här nu.
Farmor och I tog tåget och ikväll ska dom hem till oss och
hämta tvätt och diska och sen sover han hos henne inatt igen.
Det känns tryggt och bra att veta att barnen har det gott när
jag är här.
En kusin kommer förbi senare och K ska hit och stanna med
mig över natten. Vi har det lugnt och fridfullt idag och man kan
koppla bort allt annat en stund. Bara njuta av att vara tillsammans.
Så har vi det idag och i stunden. Det är en bra dag idag.
Var rädda om varandra och dom ni älskar, livet kan
förändras fortare än vi hinner med.
Många Kramar// AnnBritt
I morse var han hur pigg som helst och med hjälp av sjukgymnast
och 3 personal kom han upp ur sängen och in i duschen!!
Han har beställt önskekost till middag: Stekt ägg, bacon och
stekt potatis :) Jag var och köpte honom en latte och han har
spelat lite X-box oxå. Kommentarena flödar på hög nivå och
han är precis sig lik.
På ronden idag sa man att han ska få sin lugnande medicin
i magnålen över natten, så att han får sova. Det är bra att
det finns hjälpmedel. då slipper han ringa på personalen
varje gång det känns tungt och gör ont.
Jag var ute en dryg timme i snöstorm idag, nu har det gått
över i regn. Det är riktigt februariväder, växlande på hög nivå.
Pappan och E var här på blixtvisit och farmor och I är här nu.
Farmor och I tog tåget och ikväll ska dom hem till oss och
hämta tvätt och diska och sen sover han hos henne inatt igen.
Det känns tryggt och bra att veta att barnen har det gott när
jag är här.
En kusin kommer förbi senare och K ska hit och stanna med
mig över natten. Vi har det lugnt och fridfullt idag och man kan
koppla bort allt annat en stund. Bara njuta av att vara tillsammans.
Så har vi det idag och i stunden. Det är en bra dag idag.
Var rädda om varandra och dom ni älskar, livet kan
förändras fortare än vi hinner med.
Många Kramar// AnnBritt
Så länge vi andas
Det är mitt i natten och jag har försökt att somna.
Jag lyssnar så fibrilt efter hans andetag och uppfattar
minsta skiftning i hans andning.
Jag tycker han får allt längre andningsuppehåll,
att andningen är ytlig och att han kämpar för att få luft.
Jag bestämmer mig för att gå upp, går och tar en cigarett
och sätter mig sen i fåtöljen bredvid min son.
Lyssnar och räknar: 3, 10, 6, 5, 11, 5, 5 sekunder emellan osv.
Inget regelbundet, ingen ordning, men jag känner efter en stund
att det det blir lättare, jag är trött och yr och lägger mig.
Nattsköterskan kommer in och trycker på hans pump som
vi kommer överens om. Hon sätter sig på min säng och vi
pratar en stund om livet och döden och rättvisor och orättvisor.
Hur man ska klara att gå vidare när detta tar slut.
Hur man ska klara ta hand om syskon när man sörjer ett barn,
utan att försaka dom andra 2.
Hur det ska gå när man är trött, orkeslös, arg och förtvivlad
att ha 2 till som behöver omtanke och kärlek och stöd.
Jag har nyss varit i en sorgbubbla och jag vill inte dit igen,
men jag har inget val. Jag kan inte välja bort detta, det är något
som kommer ske utan att man har en chans att värja sig.
Hon säger att det är jobbigt och oförståligt när så unga som
min son drabbas. Hon säger att han är så tacksam och artig
och jag vet att han är så trygg med personalen här.
Jag berättade för henne om när han kollade i sin i-pad
och läste upp följande citat för mig och sin bror:
Vänskap är som att pinka på sig,
Alla kan se det men det är bara du som kan känna värmen!
Det kanske inte var det mest filosofiska som sagts i historien
men det var hans sätt att tala om att han känner stort stöd
från alla som är med honom i detta. Han är inte ensam och
det känns tryggt för honom och för mig som mamma.
Vi pratar om tacksamhet mot dom som vågar höra av sig
i svåra stunder. Som vågar ge en kram eller ringa/skriva
och säga att dom tänker på oss.
Många är rädda att säga fel saker, göra fel.
Men det finns inget som är rätt i detta.
För det finns inget att säga, det enda man kan göra är att
visa att man bryr sig, genom att låta den sjuke eller anhöriga
prata och prata och älta om och om igen.
Orkar man inte det, ska man låta bli att ta kontakt.
Tacksamheten mot dom som varit med på resan sen i Nov.-10
är oändlig. Att det finns dom som stått troget vid ens sida hela
vägen är ovärderligt och fantastiskt.
Att det finns dom som vi fått skratta och gråta med.
Att det finns dom som lyssnat och stöttat och peppat
när livet befunnit sig på den skiraste av sidor är så
tacksamt bevarat i mitt hjärta att det inte går att med ord
beskriva. Jag har ju sagt det förut, men det tål att upprepas!
Dessa människor kommer återigen att finnas vid vår sida
jag önskar att jag och dom ska orka ta oss igenom det.
Nu piggnade han till en stund, min äldste son.
Han svarade på något sms. Det plingar i hans telefon
hela tiden. Många som undrar hur han har det och hur han mår.
Eller så spelar han wordfeud. Kanske var det både och. :)
Klockan är snart 02.30. Jag tror vi får försöka sova
en stund nu.
Visa förståelse för andra människor
Vi är unika
Acceptera varandra som vi är
Döm ingen
Livet lär oss ändå
Det blir mitt nattcitat :)
Sov Gott Kramar// AnnBritt
Jag lyssnar så fibrilt efter hans andetag och uppfattar
minsta skiftning i hans andning.
Jag tycker han får allt längre andningsuppehåll,
att andningen är ytlig och att han kämpar för att få luft.
Jag bestämmer mig för att gå upp, går och tar en cigarett
och sätter mig sen i fåtöljen bredvid min son.
Lyssnar och räknar: 3, 10, 6, 5, 11, 5, 5 sekunder emellan osv.
Inget regelbundet, ingen ordning, men jag känner efter en stund
att det det blir lättare, jag är trött och yr och lägger mig.
Nattsköterskan kommer in och trycker på hans pump som
vi kommer överens om. Hon sätter sig på min säng och vi
pratar en stund om livet och döden och rättvisor och orättvisor.
Hur man ska klara att gå vidare när detta tar slut.
Hur man ska klara ta hand om syskon när man sörjer ett barn,
utan att försaka dom andra 2.
Hur det ska gå när man är trött, orkeslös, arg och förtvivlad
att ha 2 till som behöver omtanke och kärlek och stöd.
Jag har nyss varit i en sorgbubbla och jag vill inte dit igen,
men jag har inget val. Jag kan inte välja bort detta, det är något
som kommer ske utan att man har en chans att värja sig.
Hon säger att det är jobbigt och oförståligt när så unga som
min son drabbas. Hon säger att han är så tacksam och artig
och jag vet att han är så trygg med personalen här.
Jag berättade för henne om när han kollade i sin i-pad
och läste upp följande citat för mig och sin bror:
Vänskap är som att pinka på sig,
Alla kan se det men det är bara du som kan känna värmen!
Det kanske inte var det mest filosofiska som sagts i historien
men det var hans sätt att tala om att han känner stort stöd
från alla som är med honom i detta. Han är inte ensam och
det känns tryggt för honom och för mig som mamma.
Vi pratar om tacksamhet mot dom som vågar höra av sig
i svåra stunder. Som vågar ge en kram eller ringa/skriva
och säga att dom tänker på oss.
Många är rädda att säga fel saker, göra fel.
Men det finns inget som är rätt i detta.
För det finns inget att säga, det enda man kan göra är att
visa att man bryr sig, genom att låta den sjuke eller anhöriga
prata och prata och älta om och om igen.
Orkar man inte det, ska man låta bli att ta kontakt.
Tacksamheten mot dom som varit med på resan sen i Nov.-10
är oändlig. Att det finns dom som stått troget vid ens sida hela
vägen är ovärderligt och fantastiskt.
Att det finns dom som vi fått skratta och gråta med.
Att det finns dom som lyssnat och stöttat och peppat
när livet befunnit sig på den skiraste av sidor är så
tacksamt bevarat i mitt hjärta att det inte går att med ord
beskriva. Jag har ju sagt det förut, men det tål att upprepas!
Dessa människor kommer återigen att finnas vid vår sida
jag önskar att jag och dom ska orka ta oss igenom det.
Nu piggnade han till en stund, min äldste son.
Han svarade på något sms. Det plingar i hans telefon
hela tiden. Många som undrar hur han har det och hur han mår.
Eller så spelar han wordfeud. Kanske var det både och. :)
Klockan är snart 02.30. Jag tror vi får försöka sova
en stund nu.
Visa förståelse för andra människor
Vi är unika
Acceptera varandra som vi är
Döm ingen
Livet lär oss ändå
Det blir mitt nattcitat :)
Sov Gott Kramar// AnnBritt
Soligt
Igår kväll ställde vi in sängen i rummet och jag somnade
så småningom och sov länge idag. Det är så gott att få någon
natt med ordentlig sömn. Utan den blir allt så förvirrat och tankarna
snurrar åt alla möjliga konstiga håll.
Har tagit en dusch nu och snart är det lunch.
K med dotter ska komma om en stund och då tänkte jag ta en
kort promenad i solen. En stor del av snön har smält bort och
det är ljumt i luften idag.
Man har satt ut näringsdroppet på natten nu och efter samtal
med sonen i morse bestämdes att det inte blir någon gjutning
idag. Det skulle vara alltför jobbigt och smärtsamt för honom att
ta sig upp på den hårda britsen och ligga där tills dom var färdiga.
Han sover mesta tiden av dygnet, men pratar ibland om det som står
honom närmast, jobbet, traktorn, brorsan och sin katt Tequila :)
Det känns gott att han är där i tankarna, där som han är trygg och
trivs.
Dom andra barnen har det bra. E har varit på badresa med en kompis
och ska på bio idag med pizza efteråt.
I ska bli ompysslad av sin farmor idag. Kanske går dom oxå på bio
ikväll. Imorgon kommer dom nog hit allihop.
Saknar dom och längtar efter att få krama dom men får koppla bort det
nu, jag vet att dom har det bra och jag behöver bara få fokusera på A.
Pratade med en anhörig från rummet intill igår. Om hur perspektiven
på livet hamnar på en annan nivå. Hur tacksam man blir för minsta lilla
och hur dåligt man mår över dom som gnäller om småsaker.
Man vill öppna ögonen på omgivningen om vad som är viktigt,
men alla lever i sin verklighet och kan inte ta lärdom av annan
smärta än sin egen. Cancer är en sjukdom som bit för bit tar bort
all integritet och värdighet från den som är sjuk.
Att se den man älskar kämpa mot smärta och ångest är förtärande.
Man blir urholkad i själen av att se sjukdomen äta upp en ung människa.
Om jag kunde göra en sak i livet skulle det vara att hitta botemedel
mot detta helvete. Allt för att ingen någonsin skulle behöva vara med om
det som vi har gått/går igenom. Men det händer om och om igen och hela tiden.
Nu får A hjälp med lite tandborstning, när man inte äter och dricker
så mycket så är det lätt att det blir svamp i munnen och då är det
viktigt med god munvård. Så det är bra han får hjälp med detta.
Jag ska ta en liten runda runt husen, tankarna behöver skingras
och det gör dom ute i friska luften.
Var rädda om varandra. Kramar// AnnBritt
så småningom och sov länge idag. Det är så gott att få någon
natt med ordentlig sömn. Utan den blir allt så förvirrat och tankarna
snurrar åt alla möjliga konstiga håll.
Har tagit en dusch nu och snart är det lunch.
K med dotter ska komma om en stund och då tänkte jag ta en
kort promenad i solen. En stor del av snön har smält bort och
det är ljumt i luften idag.
Man har satt ut näringsdroppet på natten nu och efter samtal
med sonen i morse bestämdes att det inte blir någon gjutning
idag. Det skulle vara alltför jobbigt och smärtsamt för honom att
ta sig upp på den hårda britsen och ligga där tills dom var färdiga.
Han sover mesta tiden av dygnet, men pratar ibland om det som står
honom närmast, jobbet, traktorn, brorsan och sin katt Tequila :)
Det känns gott att han är där i tankarna, där som han är trygg och
trivs.
Dom andra barnen har det bra. E har varit på badresa med en kompis
och ska på bio idag med pizza efteråt.
I ska bli ompysslad av sin farmor idag. Kanske går dom oxå på bio
ikväll. Imorgon kommer dom nog hit allihop.
Saknar dom och längtar efter att få krama dom men får koppla bort det
nu, jag vet att dom har det bra och jag behöver bara få fokusera på A.
Pratade med en anhörig från rummet intill igår. Om hur perspektiven
på livet hamnar på en annan nivå. Hur tacksam man blir för minsta lilla
och hur dåligt man mår över dom som gnäller om småsaker.
Man vill öppna ögonen på omgivningen om vad som är viktigt,
men alla lever i sin verklighet och kan inte ta lärdom av annan
smärta än sin egen. Cancer är en sjukdom som bit för bit tar bort
all integritet och värdighet från den som är sjuk.
Att se den man älskar kämpa mot smärta och ångest är förtärande.
Man blir urholkad i själen av att se sjukdomen äta upp en ung människa.
Om jag kunde göra en sak i livet skulle det vara att hitta botemedel
mot detta helvete. Allt för att ingen någonsin skulle behöva vara med om
det som vi har gått/går igenom. Men det händer om och om igen och hela tiden.
Nu får A hjälp med lite tandborstning, när man inte äter och dricker
så mycket så är det lätt att det blir svamp i munnen och då är det
viktigt med god munvård. Så det är bra han får hjälp med detta.
Jag ska ta en liten runda runt husen, tankarna behöver skingras
och det gör dom ute i friska luften.
Var rädda om varandra. Kramar// AnnBritt
En dikt
Kom precis att tänka på en fin dikt jag läste en gång
för många år sedan.
Den beskriver min känsla just i detta nu:
Jag är med dig så länge Du vandrar
så länge Du går finns jag till
Tiden och smärtan mitt ursprung
förvandlar
Din närhet är allt jag vill.
Kram
för många år sedan.
Den beskriver min känsla just i detta nu:
Jag är med dig så länge Du vandrar
så länge Du går finns jag till
Tiden och smärtan mitt ursprung
förvandlar
Din närhet är allt jag vill.
Kram
Grodor
Vet inte om jag skrivit detta innan, men i början när A fick
sina behandlingar hade han 40 minuters, mellan de andra
några gånger.
Första gången var vi på onkologmottagningen och sköterskan
berättade att hon läst i journalen om vilken patient hon skulle få.
Då stod det att patienten har en yngre bror som är 114 år....
Så hon undrade förvånat hur patienten skulle se ut som hon skulle
få träffa! =)
Ja, lite kul är det!
Ha det fint, kramar// AnnBritt
sina behandlingar hade han 40 minuters, mellan de andra
några gånger.
Första gången var vi på onkologmottagningen och sköterskan
berättade att hon läst i journalen om vilken patient hon skulle få.
Då stod det att patienten har en yngre bror som är 114 år....
Så hon undrade förvånat hur patienten skulle se ut som hon skulle
få träffa! =)
Ja, lite kul är det!
Ha det fint, kramar// AnnBritt
Alla Hjärtans Dag!
Hej allesammans :)
En av personalen föreslog att jag skulle ta in en annan fåtölj
som går att luta lite mer, för dom tror inte jag sover så bra
på natten, men det gör jag ju!
Fast jag sover nog ännu bättre i den andra, kan iof ta in sängen
hit, men tror det skulle kunna bli protester om det, så då sitter
jag hellre och sover.
Ska be I ta med min spikmatta ikväll, känner att den kan behövas
på spända axlar.
Smärtan går upp och ner och den vandrar runt i kroppen på sonen.
Värst är ju hö knä och bäcken och ryggen och axlar... ja, det blir ju
i hela kroppen det. Men han klagar inte. Inte någonting, han ber om
extra morfin och vill gärna att personalen ska skynda sig. Men annars
är han lika lugn som vanligt.
Jag fick 2 långa och fina sms av sonens chef´s fru. Dom har 3 barn
som tycker mycket om A. Dom varit här och hälsat på,
fast dom tycker det är lite tråkigt att han inte orkar busa som innan.
Deras mamma försökte förklara att han är väldigt sjuk och har ont och
får mycket mediciner.
Då tänkte dom små sötnosarna till och sa: Om A får en puss av lillasyster
nästa gång vi åker ner så blir han nog frisk. <3 <3 <3
Barn har så enkla och fina lösningar på saker som är jobbiga.
Om vi hade lyssnat mer på dom skulle världen sett bra mycket
bättre ut. Och jag kan garantera att om pussar hade hjälpt så
hade han varit sönderpussad vid detta laget, men jag gillar
tanken, den är omtänksam och fin. Gullungarna!
Nu ligger han och sover så gott här i sängen.
Farmor och hans pappa har varit här idag och vid 6 tiden
kommer mer besök, det känns bra.
Imorgon är det meningen att man ska gjuta en form inför
fredagens strålning, men vi får se hur det går.
Jag är tveksam om man kan få upp honom på den hårda
britsen. Men med ordentlig smärtlindring kan det gå, kanske...
Jag tog en promenad i vinterlandet idag, det är skönt att
komma ut och få luft och skingra tankarna lite.
Det känns bättre i sinnet idag än för ett par dagar sedan
men det går ju upp och ner förstås.
Önskar er en fin alla <3 dag,
nu ska jag börja på min nyinköpta bok :)
Många Kramar// AnnBritt
En av personalen föreslog att jag skulle ta in en annan fåtölj
som går att luta lite mer, för dom tror inte jag sover så bra
på natten, men det gör jag ju!
Fast jag sover nog ännu bättre i den andra, kan iof ta in sängen
hit, men tror det skulle kunna bli protester om det, så då sitter
jag hellre och sover.
Ska be I ta med min spikmatta ikväll, känner att den kan behövas
på spända axlar.
Smärtan går upp och ner och den vandrar runt i kroppen på sonen.
Värst är ju hö knä och bäcken och ryggen och axlar... ja, det blir ju
i hela kroppen det. Men han klagar inte. Inte någonting, han ber om
extra morfin och vill gärna att personalen ska skynda sig. Men annars
är han lika lugn som vanligt.
Jag fick 2 långa och fina sms av sonens chef´s fru. Dom har 3 barn
som tycker mycket om A. Dom varit här och hälsat på,
fast dom tycker det är lite tråkigt att han inte orkar busa som innan.
Deras mamma försökte förklara att han är väldigt sjuk och har ont och
får mycket mediciner.
Då tänkte dom små sötnosarna till och sa: Om A får en puss av lillasyster
nästa gång vi åker ner så blir han nog frisk. <3 <3 <3
Barn har så enkla och fina lösningar på saker som är jobbiga.
Om vi hade lyssnat mer på dom skulle världen sett bra mycket
bättre ut. Och jag kan garantera att om pussar hade hjälpt så
hade han varit sönderpussad vid detta laget, men jag gillar
tanken, den är omtänksam och fin. Gullungarna!
Nu ligger han och sover så gott här i sängen.
Farmor och hans pappa har varit här idag och vid 6 tiden
kommer mer besök, det känns bra.
Imorgon är det meningen att man ska gjuta en form inför
fredagens strålning, men vi får se hur det går.
Jag är tveksam om man kan få upp honom på den hårda
britsen. Men med ordentlig smärtlindring kan det gå, kanske...
Jag tog en promenad i vinterlandet idag, det är skönt att
komma ut och få luft och skingra tankarna lite.
Det känns bättre i sinnet idag än för ett par dagar sedan
men det går ju upp och ner förstås.
Önskar er en fin alla <3 dag,
nu ska jag börja på min nyinköpta bok :)
Många Kramar// AnnBritt
Snö...?!
Trodde våren kom igår men idag kom det lite snö igen.
Kallt och trist, men är det sportlov ska det nog vara så.
Inatt tog jag täcke och kudde och sov i fåtöljen inne i
sonens rum. Han undrade om jag inte skulle gå och lägga mig,
men jag sa att jag stannar här. I morse fick han tjoa på
mig några gånger när jag snarkade.. ;)
Tycker han varit lite piggare idag och dom har hjälpt
till med att byta tröja och lakan här. Nu ligger A och
äter en piggelin som farmor var och köpte. Verkar som vi
får byta meny, kanske!
Barnens kusin L, som bor här i Göteborg kom på besök idag.
En härligt go tjej som är humanist uti fingerspetsarna och
arbetar med ungdomar och har mycket empati.
En liten sten med texten Kram fick han och det var uppskattat!
Snart kommer min syster och min andra son hit.
Farmor åker nog med dom hem ikväll.
Imorgon är det Alla Hjärtans Dag, en del tycker det är enbart
för kommers, men visst är det fint att man kan ta en dag ibland
och visa varandra lite extra uppskattning oavsett om man ger en
blomma, bara ringer en vän, bjuder på middag eller ordnar med fest.
Klart man ska göra det varje dag, men tror att det kan uppskattas
från dom som inte har så många runt sig.
Eller så känner dom sig mer ensamma.. finns ju alltid olika
synsätt. Fast personligen tycker jag det är lite mysigt. :)
För 2 år sedan låg det fina äpplen till mig hemma hos
maken när jag kom dit <3
Saknar honom så mycket och han är mer i mina tankar än vad
jag skriver om. Men jag tror de flesta av er förstår det.
Ha en fin em/kväll
Massa Kramar// AnnBritt
Kallt och trist, men är det sportlov ska det nog vara så.
Inatt tog jag täcke och kudde och sov i fåtöljen inne i
sonens rum. Han undrade om jag inte skulle gå och lägga mig,
men jag sa att jag stannar här. I morse fick han tjoa på
mig några gånger när jag snarkade.. ;)
Tycker han varit lite piggare idag och dom har hjälpt
till med att byta tröja och lakan här. Nu ligger A och
äter en piggelin som farmor var och köpte. Verkar som vi
får byta meny, kanske!
Barnens kusin L, som bor här i Göteborg kom på besök idag.
En härligt go tjej som är humanist uti fingerspetsarna och
arbetar med ungdomar och har mycket empati.
En liten sten med texten Kram fick han och det var uppskattat!
Snart kommer min syster och min andra son hit.
Farmor åker nog med dom hem ikväll.
Imorgon är det Alla Hjärtans Dag, en del tycker det är enbart
för kommers, men visst är det fint att man kan ta en dag ibland
och visa varandra lite extra uppskattning oavsett om man ger en
blomma, bara ringer en vän, bjuder på middag eller ordnar med fest.
Klart man ska göra det varje dag, men tror att det kan uppskattas
från dom som inte har så många runt sig.
Eller så känner dom sig mer ensamma.. finns ju alltid olika
synsätt. Fast personligen tycker jag det är lite mysigt. :)
För 2 år sedan låg det fina äpplen till mig hemma hos
maken när jag kom dit <3
Saknar honom så mycket och han är mer i mina tankar än vad
jag skriver om. Men jag tror de flesta av er förstår det.
Ha en fin em/kväll
Massa Kramar// AnnBritt
Solig dag
Det har det varit idag och jag tog en promenad till
Slottsskogen och fick lite solenergi :)
Inatt gick jag och lade mig vid 3-tiden, läste nån timme
och sov lite halvdåligt tills jag gick upp vid 8 i morse.
A har sovit nästan hela tiden jag varit här, han glimtar
till ibland och kommer med en härlig kommentar som får
oss alla att le. Han har fått mycket extra smärtlindring
och de tabletter som går att få intravenöst har bytts ut.
Han är inte så pigg på att ta tabletter just nu...
Här har varit besök från 12 till 16.30 och mer blir det senare.
Hans farbror och tant kommer sen och imorgon åker dom på
semester 1 månad. Det kommer bli tomt utan deras glada besök
på kvällarna. Men farmor kommer troligen vara här en del i veckan.
I har varit hos kompisar från igår och sovit över, så jag vet att
han har haft det bra. :)
A sover så gott intill mig och att höra hans andetag är lugnande
för kropp och själ. <3
Var rädda om varandra!
Massa Kramar// AnnBritt
Slottsskogen och fick lite solenergi :)
Inatt gick jag och lade mig vid 3-tiden, läste nån timme
och sov lite halvdåligt tills jag gick upp vid 8 i morse.
A har sovit nästan hela tiden jag varit här, han glimtar
till ibland och kommer med en härlig kommentar som får
oss alla att le. Han har fått mycket extra smärtlindring
och de tabletter som går att få intravenöst har bytts ut.
Han är inte så pigg på att ta tabletter just nu...
Här har varit besök från 12 till 16.30 och mer blir det senare.
Hans farbror och tant kommer sen och imorgon åker dom på
semester 1 månad. Det kommer bli tomt utan deras glada besök
på kvällarna. Men farmor kommer troligen vara här en del i veckan.
I har varit hos kompisar från igår och sovit över, så jag vet att
han har haft det bra. :)
A sover så gott intill mig och att höra hans andetag är lugnande
för kropp och själ. <3
Var rädda om varandra!
Massa Kramar// AnnBritt
:)
Ja, då var det lite lättare igen, efter att ha fått samtal
från 2 kärleksfulla, empatiska kvinnor och flera härliga
sms från en handfull nära vänner.
Dessa människor som ger av sig själva fast dom har
det jobbigt är så betydelsefulla och mitt hjärta svämmar
över av kärlek till Er <3
Var väl bara det jag ville säga nu!
Att uppåtkurvan är på g :)
Tänk så mycket bättre världen skulle
bli om alla sa ett vänligt ord till varann
då och då...
Massa Kramar// AnnBritt
från 2 kärleksfulla, empatiska kvinnor och flera härliga
sms från en handfull nära vänner.
Dessa människor som ger av sig själva fast dom har
det jobbigt är så betydelsefulla och mitt hjärta svämmar
över av kärlek till Er <3
Var väl bara det jag ville säga nu!
Att uppåtkurvan är på g :)
Tänk så mycket bättre världen skulle
bli om alla sa ett vänligt ord till varann
då och då...
Massa Kramar// AnnBritt
Mest ner
Efter att farmor hämtat E efter 12 idag
(hon hade laddat för bad och mys)
och I skulle till några kompisar så tog jag tåget
till Göteborg. Var uppe på sjukhuset vid 3-tiden.
A har sovit nästan hela tiden sen jag åkte, fått nya
trombosyter då värdet var nere på 9 nu...
Men röda och vita blodkroppar var bra och även övriga
värden. Så det känns ju bra förstås.
Det jag skrev häromdagen att jag håller på att gå sönder
stämmer ännu. Jag vet inte vilket håll jag ska ligga, sitta,
gå, titta. Vet nästan inte hur man andas och rör sig längre.
Det är tack vare många års vana som jag klarar av det.
Jag tycker om att få skratta emellanåt, det är befriande
och gör att livet känns som vanligt, en liten stund.
Jag inser hur mycket jag tycker om det som är som vanligt.
Vakna, skicka barnen till skolan, äta frukost, fixa lite,
laga middag...ni vet, det där som kallas livet och som vi
så ofta klagar och gnäller över.
Det tycker jag så mycket om nu.
Det finns en trygghet i det, att saker är samma från dag
till dag.
Jag vill ha trygghet och behöver trygghet.
Tycker väldigt illa om att sätta ut fötterna i gungfly
och inte veta hur underlaget ser ut, eller om det ens finns
något inunder mina fötter eller om jag bara ska falla.
Jag som inte är strukturerad för fem öre, som tar det
som det kommer, som gillar improvisation och oförutsägbarhet,
vill plötsligt ha koll.
Kanske inte är så konstigt med allt som varit och är.
Efter mängder av sms, mail, polisanmälningar och
telefonsamtal där jag fått höra att jag är en lögnare,
har attitydproblem, tänker bara på mig själv,
att allt är mitt fel, ja! i stort sett är en paria som inte
borde få gå omkring här på jorden, så håller jag på att
vittra sönder, falla i bitar, och samtidigt föröker jag
hålla samman det som är kvar av mig själv och min familj.
Det är sannerligen inte lätt och jag tänker inte misslyckas med det
även om det känns totalt meningslöst ibland.
Kan emellanåt känna, att skicka hundarna på mig, så vi får
det överstökat. Men vet oxå att om jag kan ta mig igenom allt
detta, med livet och förnuftet någorlunda i behåll,
så är jag precis så stark som alla säger att jag är
och då kommer jag inte mer att tolerera någon skit
ifrån något håll.
Allt går upp och ner. Tankar och känslor far åt alla
möjliga och omöjliga håll. Nu har det varit lite ner
ett par dagar, så jag hoppas det går upp snart :)
Nu kom tant och farbror, ska prata med dom och gå
ut och ta en cigarett. :)
Blev lite dystert kanske, men det är som det är,
det blir nog bättre imorgon. ;)
Massa Kramar// AnnBritt
(hon hade laddat för bad och mys)
och I skulle till några kompisar så tog jag tåget
till Göteborg. Var uppe på sjukhuset vid 3-tiden.
A har sovit nästan hela tiden sen jag åkte, fått nya
trombosyter då värdet var nere på 9 nu...
Men röda och vita blodkroppar var bra och även övriga
värden. Så det känns ju bra förstås.
Det jag skrev häromdagen att jag håller på att gå sönder
stämmer ännu. Jag vet inte vilket håll jag ska ligga, sitta,
gå, titta. Vet nästan inte hur man andas och rör sig längre.
Det är tack vare många års vana som jag klarar av det.
Jag tycker om att få skratta emellanåt, det är befriande
och gör att livet känns som vanligt, en liten stund.
Jag inser hur mycket jag tycker om det som är som vanligt.
Vakna, skicka barnen till skolan, äta frukost, fixa lite,
laga middag...ni vet, det där som kallas livet och som vi
så ofta klagar och gnäller över.
Det tycker jag så mycket om nu.
Det finns en trygghet i det, att saker är samma från dag
till dag.
Jag vill ha trygghet och behöver trygghet.
Tycker väldigt illa om att sätta ut fötterna i gungfly
och inte veta hur underlaget ser ut, eller om det ens finns
något inunder mina fötter eller om jag bara ska falla.
Jag som inte är strukturerad för fem öre, som tar det
som det kommer, som gillar improvisation och oförutsägbarhet,
vill plötsligt ha koll.
Kanske inte är så konstigt med allt som varit och är.
Efter mängder av sms, mail, polisanmälningar och
telefonsamtal där jag fått höra att jag är en lögnare,
har attitydproblem, tänker bara på mig själv,
att allt är mitt fel, ja! i stort sett är en paria som inte
borde få gå omkring här på jorden, så håller jag på att
vittra sönder, falla i bitar, och samtidigt föröker jag
hålla samman det som är kvar av mig själv och min familj.
Det är sannerligen inte lätt och jag tänker inte misslyckas med det
även om det känns totalt meningslöst ibland.
Kan emellanåt känna, att skicka hundarna på mig, så vi får
det överstökat. Men vet oxå att om jag kan ta mig igenom allt
detta, med livet och förnuftet någorlunda i behåll,
så är jag precis så stark som alla säger att jag är
och då kommer jag inte mer att tolerera någon skit
ifrån något håll.
Allt går upp och ner. Tankar och känslor far åt alla
möjliga och omöjliga håll. Nu har det varit lite ner
ett par dagar, så jag hoppas det går upp snart :)
Nu kom tant och farbror, ska prata med dom och gå
ut och ta en cigarett. :)
Blev lite dystert kanske, men det är som det är,
det blir nog bättre imorgon. ;)
Massa Kramar// AnnBritt
Om lindring
Tack för din kommentar :) Ska försöka förtydliga lite.
A har väldigt bra smärtlindring.
Han har morfinpump och smärtteamet kommer flera ggr i veckan.
Han får extra morfindoser när han behöver.
Det här sprider sig ju med vindens hastighet i kroppen
och när tumörerna lägger sig så att nerverna ligger i kläm
ger det dålig blodcirkulation som gör att han samlar vätska
vilket i sin tur ger mer smärta.
Ångest och oro är ju delar som oxå kommer till, och då
spänner man sig er i kroppen och får mer ont.
Därför kan det behövas annat än morfin.
Han har samtal och personalen och vi andra är där hela tiden,
men det ska oxå finnas lugnande och ångestdämpande.
Därför får man prata med honom om hur han mår och det var
precis där jag skrev mitt förra inlägg, innan jag åkte hem.
Jag har fått samtal i em att han efter lugnande medicin och
lite småprat somnade gott och mådde bättre.
Så visst gör dom allt för att han ska vara så smärtlindrad som möjligt.
Men enbart morfin hjälper alltså inte.
Och andra mediciner kan ta några dagar på sig att fungera ordentligt.
Men personalen gör verkligen allt för att hjälpa.
Att det är änglarnas änglar som arbetar där har jag skrivit
många gånger och jag vet att dom har ett extra gott öga till
min son... ;) Han lämnar ingen oberörd!
Efter att helt utmattad ha tagit mig hem idag till mina 2 andra
pärlor, har vi varit och handlat och ätit lite och nu ska vi sätta
oss och bara mysa.
Imorgon åker jag ner igen och stannar så länge det behövs,
vi får se om det blir hemgång eller hur det blir.
Det kommer bli jobbigt för honom att flytta sig, men han är ju
envis som få och har överraskt oss förut. Så vi får se. :)
Nu ska jag njuta av en kopp kaffe och mina barn.
Ta hand om Er,
och glöm inte att om ni blir förkylda, så går det över
på 1 vecka eller så. Det är ju inte så lång tid!
Kramar// AnnBritt
A har väldigt bra smärtlindring.
Han har morfinpump och smärtteamet kommer flera ggr i veckan.
Han får extra morfindoser när han behöver.
Det här sprider sig ju med vindens hastighet i kroppen
och när tumörerna lägger sig så att nerverna ligger i kläm
ger det dålig blodcirkulation som gör att han samlar vätska
vilket i sin tur ger mer smärta.
Ångest och oro är ju delar som oxå kommer till, och då
spänner man sig er i kroppen och får mer ont.
Därför kan det behövas annat än morfin.
Han har samtal och personalen och vi andra är där hela tiden,
men det ska oxå finnas lugnande och ångestdämpande.
Därför får man prata med honom om hur han mår och det var
precis där jag skrev mitt förra inlägg, innan jag åkte hem.
Jag har fått samtal i em att han efter lugnande medicin och
lite småprat somnade gott och mådde bättre.
Så visst gör dom allt för att han ska vara så smärtlindrad som möjligt.
Men enbart morfin hjälper alltså inte.
Och andra mediciner kan ta några dagar på sig att fungera ordentligt.
Men personalen gör verkligen allt för att hjälpa.
Att det är änglarnas änglar som arbetar där har jag skrivit
många gånger och jag vet att dom har ett extra gott öga till
min son... ;) Han lämnar ingen oberörd!
Efter att helt utmattad ha tagit mig hem idag till mina 2 andra
pärlor, har vi varit och handlat och ätit lite och nu ska vi sätta
oss och bara mysa.
Imorgon åker jag ner igen och stannar så länge det behövs,
vi får se om det blir hemgång eller hur det blir.
Det kommer bli jobbigt för honom att flytta sig, men han är ju
envis som få och har överraskt oss förut. Så vi får se. :)
Nu ska jag njuta av en kopp kaffe och mina barn.
Ta hand om Er,
och glöm inte att om ni blir förkylda, så går det över
på 1 vecka eller så. Det är ju inte så lång tid!
Kramar// AnnBritt
Smärta igen
Han har svår smärta nu och jag håller på att gå sönder.
Ja, så är det idag. Och jag ska strax ta spårvagn och tåg
hemåt. Känns inget vidare just nu, men dom har god koll
på honom.
Återkommer i em.
AnnBritt
Ja, så är det idag. Och jag ska strax ta spårvagn och tåg
hemåt. Känns inget vidare just nu, men dom har god koll
på honom.
Återkommer i em.
AnnBritt
Torsdagsbulletin
Min nattsömn var bra men sonens var det sämre med.
Han har haft ont och varit trött hela dagen.
Cirkulationen i höger ben och fot är under all kritik då
tumörerna i ländrygg/bäcken eller knä ligger och trycker
på nerver och ger dålig/ingen styrka/känsel i det benet och foten.
Han har använt tensappareten idag i ryggen och på smalbenet.
Man sätter 2 elektroder med massa gel, där smärtan är och så
skickar den ut elektriska impulser som stimulerar området.
På ronden sa hans läkare att man ska skicka remiss till strål,
då kan dom ge strålning vid ett tillfälle på den stora tumören
ovanför knäet. Får se om det blir imorgon eller måndag.
Eftersom han fick strålning på bäcken/ländrygg förra året,
så har han förbrukat den dos man kan ge på det området.
Vi räknar inte med permission denna helgen då han får fortsatt
antibiotika kur för hans höga crp. Det har sjunkit men infektions-
risken är ändå stor.
Känns tryggt för oss alla att han är här, dom har full koll på
läget, även om hemsjukvården oxå kan ta prover och ge blod osv.
Vi tar en stund i taget, så får vi se vad som händer nästa vecka.
Imorgon tar jag tåget hem då jag har en del att fixa med.
Ska träffa mina 2 andra gryn en stund oxå och ha lite fredagsmys
med dom. Sen åker jag ner på lördag igen och stannar till nästa vecka.
Så imorgon får andra ta vid här på kväll och natt.
Ni får ha en fin kväll.
Kramar// AnnBritt
Han har haft ont och varit trött hela dagen.
Cirkulationen i höger ben och fot är under all kritik då
tumörerna i ländrygg/bäcken eller knä ligger och trycker
på nerver och ger dålig/ingen styrka/känsel i det benet och foten.
Han har använt tensappareten idag i ryggen och på smalbenet.
Man sätter 2 elektroder med massa gel, där smärtan är och så
skickar den ut elektriska impulser som stimulerar området.
På ronden sa hans läkare att man ska skicka remiss till strål,
då kan dom ge strålning vid ett tillfälle på den stora tumören
ovanför knäet. Får se om det blir imorgon eller måndag.
Eftersom han fick strålning på bäcken/ländrygg förra året,
så har han förbrukat den dos man kan ge på det området.
Vi räknar inte med permission denna helgen då han får fortsatt
antibiotika kur för hans höga crp. Det har sjunkit men infektions-
risken är ändå stor.
Känns tryggt för oss alla att han är här, dom har full koll på
läget, även om hemsjukvården oxå kan ta prover och ge blod osv.
Vi tar en stund i taget, så får vi se vad som händer nästa vecka.
Imorgon tar jag tåget hem då jag har en del att fixa med.
Ska träffa mina 2 andra gryn en stund oxå och ha lite fredagsmys
med dom. Sen åker jag ner på lördag igen och stannar till nästa vecka.
Så imorgon får andra ta vid här på kväll och natt.
Ni får ha en fin kväll.
Kramar// AnnBritt
Igår
Igår han jag knappt ta i dörren in till rummet innan A ropade:
Kom in! :) Härligt att se att han var vaken och piggare och att
blodet gjort vad det ska.
Vi hade lite smått kaos här igår, när A skulle upp i fåtöljen for
sängen iväg, vi trodde den var låst, en papperskorg stod i vägen
när den skulle sänkas... sen skulle sängen upp och då var en vägg-
skena i vägen och kröktes en aning, nålen lossade ur sonens hand
och blodet sprutade, jag skulle gå ut och röka och hade med en
kopp kaffe och då gick dubbeldörrarna igen, jag skriker och halva
kaffekoppen åker ut på golvet...
Men det är ju alltid kul när det händer något... ;)
Var ute några vändor igår och när A fick besök av pappa och farbror
hamnade jag i Slottsskogen och sen ner till Linnegatan.
Det var så skönt att komma ut och andas och inte förrän 1,5 timme
senare var jag tillbaka. Lagom kallt var det och lungorna fylldes med
mycket ny luft. Härligt!
K tog med sig den andra sonen och kom ner en stund. Hade med lite
kläder till mig och rullstolen som vi inte fick med i måndags.
Mysigt att träffa och krama dom 2 lite grann.
Jag pratade med kuratorn igår och hon undrade om jag hade något
privat kontaktnät därhemma.
Jo, det kunde jag ju inte förneka.
Bra det tyckte hon, för då skulle jag skriva "kontrakt" med dom att
ta hand om sånt som behövs nu när jag är på sjukhuset.
Men vi konstaterade att jag inte behöver det, för dom hör av sig och
ställer upp hela tiden. När man inte har riktig kolla på var man är och
hur dagarna ska bli så lär man sig att säga ifrån om olika saker.
Jag har sagt till de flesta att jag inte orkar höra av mig, men ring gärna.
Det funkar hur bra som helst. Men så har jag världens bästa vänner
runt mig. :) Kram till er <3
En annan sak man tänker på, när man är på ett så stort sjukhus hela dagarna,
är att sorg och smärta kan se ut på olika sätt.
När jag är ute och röker eller promenerar så ser jag människor i rullstol,
små och stora med slangar i näsan, multihandikappade med respirator,
många går på kryckor och man hör telefonsamtal om små barn som opererats
för hjärndiagnoser, folk hoppar på kryckor och rullas ur ambulansen för att
rätta till något som är fel.
Det är ett aldrig sinande flöde av patienter och anhöriga som behöver vård
och hjälp. Ibland känns det som ingen förstår vilka känslor man gått igenom
sen A blev sjuk, men när jag ser mig omkring här så förstår jag att många
har samma typ av känslor, samma tankar, samma oro och ängslan.
Så även om vi inte pratar med varann kan jag se det omkring mig, se i deras
ögon och ansikte att vi delar något som är svårt att ta på och svårt att prata om.
Ändå! Är det bara min egen smärta och oro som jag kan orka med nu.
Det är den som känns större och närmare än de andras och det vore ju
konstigt om den inte var det, men det är en märklig känsla att så många
har det jobbigt och ändå finns inte utrymme för mer än mitt eget.
Människan är ju mycket flexibel och simultan och även medkännande,
men jag kan inte låta bli att fundera på hur ego man blir i sådana här
situationer. Det är intressant och spännande hur vi människor fungerar.
Jag tänker att 2 personer kan ha gått igenom samma sak och prata om samma
sak och ändå inte lyssna på varann och se samhörigheten.
Ja, så är det med det. Nu ska jag ta lite mer kaffe och ut i kylan och röka.
Ta en tur runt husen och sen läsa vidare i Läckbergs bok.
Ha en fin dag vad ni än gör, men glöm inte att kramas
det är gratis och kräver knappt någon ansträngning
men betyder så mycket och värmer en lång stund.
Det kan behövas nu när det är så kallt.
Kramar// AnnBritt
Kom in! :) Härligt att se att han var vaken och piggare och att
blodet gjort vad det ska.
Vi hade lite smått kaos här igår, när A skulle upp i fåtöljen for
sängen iväg, vi trodde den var låst, en papperskorg stod i vägen
när den skulle sänkas... sen skulle sängen upp och då var en vägg-
skena i vägen och kröktes en aning, nålen lossade ur sonens hand
och blodet sprutade, jag skulle gå ut och röka och hade med en
kopp kaffe och då gick dubbeldörrarna igen, jag skriker och halva
kaffekoppen åker ut på golvet...
Men det är ju alltid kul när det händer något... ;)
Var ute några vändor igår och när A fick besök av pappa och farbror
hamnade jag i Slottsskogen och sen ner till Linnegatan.
Det var så skönt att komma ut och andas och inte förrän 1,5 timme
senare var jag tillbaka. Lagom kallt var det och lungorna fylldes med
mycket ny luft. Härligt!
K tog med sig den andra sonen och kom ner en stund. Hade med lite
kläder till mig och rullstolen som vi inte fick med i måndags.
Mysigt att träffa och krama dom 2 lite grann.
Jag pratade med kuratorn igår och hon undrade om jag hade något
privat kontaktnät därhemma.
Jo, det kunde jag ju inte förneka.
Bra det tyckte hon, för då skulle jag skriva "kontrakt" med dom att
ta hand om sånt som behövs nu när jag är på sjukhuset.
Men vi konstaterade att jag inte behöver det, för dom hör av sig och
ställer upp hela tiden. När man inte har riktig kolla på var man är och
hur dagarna ska bli så lär man sig att säga ifrån om olika saker.
Jag har sagt till de flesta att jag inte orkar höra av mig, men ring gärna.
Det funkar hur bra som helst. Men så har jag världens bästa vänner
runt mig. :) Kram till er <3
En annan sak man tänker på, när man är på ett så stort sjukhus hela dagarna,
är att sorg och smärta kan se ut på olika sätt.
När jag är ute och röker eller promenerar så ser jag människor i rullstol,
små och stora med slangar i näsan, multihandikappade med respirator,
många går på kryckor och man hör telefonsamtal om små barn som opererats
för hjärndiagnoser, folk hoppar på kryckor och rullas ur ambulansen för att
rätta till något som är fel.
Det är ett aldrig sinande flöde av patienter och anhöriga som behöver vård
och hjälp. Ibland känns det som ingen förstår vilka känslor man gått igenom
sen A blev sjuk, men när jag ser mig omkring här så förstår jag att många
har samma typ av känslor, samma tankar, samma oro och ängslan.
Så även om vi inte pratar med varann kan jag se det omkring mig, se i deras
ögon och ansikte att vi delar något som är svårt att ta på och svårt att prata om.
Ändå! Är det bara min egen smärta och oro som jag kan orka med nu.
Det är den som känns större och närmare än de andras och det vore ju
konstigt om den inte var det, men det är en märklig känsla att så många
har det jobbigt och ändå finns inte utrymme för mer än mitt eget.
Människan är ju mycket flexibel och simultan och även medkännande,
men jag kan inte låta bli att fundera på hur ego man blir i sådana här
situationer. Det är intressant och spännande hur vi människor fungerar.
Jag tänker att 2 personer kan ha gått igenom samma sak och prata om samma
sak och ändå inte lyssna på varann och se samhörigheten.
Ja, så är det med det. Nu ska jag ta lite mer kaffe och ut i kylan och röka.
Ta en tur runt husen och sen läsa vidare i Läckbergs bok.
Ha en fin dag vad ni än gör, men glöm inte att kramas
det är gratis och kräver knappt någon ansträngning
men betyder så mycket och värmer en lång stund.
Det kan behövas nu när det är så kallt.
Kramar// AnnBritt
Förklaring...
Med 24/7 menar jag att vi får en undersköterska i hemmet
24 timmar per dygn, 7 dagar i veckan. :)
Om det är så länge han är hemma.
Vi har dessutom hjälp av sjuksköterskorna från hemsjukvården
under den tiden och kommer fortsätta ringa dom vid all övrig hjälp.
Det känns tryggt!! =)
Återkommer senare med dagens nyheter.
Kram så länge// AnnBritt
24 timmar per dygn, 7 dagar i veckan. :)
Om det är så länge han är hemma.
Vi har dessutom hjälp av sjuksköterskorna från hemsjukvården
under den tiden och kommer fortsätta ringa dom vid all övrig hjälp.
Det känns tryggt!! =)
Återkommer senare med dagens nyheter.
Kram så länge// AnnBritt
Tisdagshändelser
Idag var febern uppe i 39,4 och man gav febernedsättande
och antibiotika igen. Nya trombosyter och mera blod då värdena
inte vill öka som man tänkt.
Han är svårstucken och lättblödande nu den här sonen.
Kärlen vill inte riktigt vara med på mer stickningar nu, så
det blev i handen till sist och det gick bra :)
Efter lunch kände han sig bättre och han har sovit riktigt gott
i några timmar nu. Han behöver det!
Biståndsbedömaren ringde och frågade om situationen och sa
att det går att när/om han vill komma hem så kommer vi ha
hjälp 24/7. Det känns tryggt och bra och ger mig möjlighet att
komma ifrån och handla och göra annat som behövs utan att
bli avbruten. Kommer bli lugnare med en till där hemma..
Har tagit lite promenader i kylan idag och försökt rensa hjärnan
en aning. Det är så mycket tankar och känslor som far i kroppen
nu och promenader är ju bra för hela själen tycker jag. =)
Jag stannar här nu några nätter, så får vi se om det blir hemgång
i helgen eller hur det blir.
En timme i taget och en dag i sänder lever vi här och vi tar det som
det kommer och som det blir.
Nu ska jag läsa lite i Tyskungen av Läckberg, kan ju inte låta bli hennes
böcker, för hon har ju spännande historier, men de svartaste av personer
och händelser och samma upplägg i alla böcker...
Men nu är det den jag har här, så den får det bli.
Ha en fin kväll. Kramar// AnnBritt
och antibiotika igen. Nya trombosyter och mera blod då värdena
inte vill öka som man tänkt.
Han är svårstucken och lättblödande nu den här sonen.
Kärlen vill inte riktigt vara med på mer stickningar nu, så
det blev i handen till sist och det gick bra :)
Efter lunch kände han sig bättre och han har sovit riktigt gott
i några timmar nu. Han behöver det!
Biståndsbedömaren ringde och frågade om situationen och sa
att det går att när/om han vill komma hem så kommer vi ha
hjälp 24/7. Det känns tryggt och bra och ger mig möjlighet att
komma ifrån och handla och göra annat som behövs utan att
bli avbruten. Kommer bli lugnare med en till där hemma..
Har tagit lite promenader i kylan idag och försökt rensa hjärnan
en aning. Det är så mycket tankar och känslor som far i kroppen
nu och promenader är ju bra för hela själen tycker jag. =)
Jag stannar här nu några nätter, så får vi se om det blir hemgång
i helgen eller hur det blir.
En timme i taget och en dag i sänder lever vi här och vi tar det som
det kommer och som det blir.
Nu ska jag läsa lite i Tyskungen av Läckberg, kan ju inte låta bli hennes
böcker, för hon har ju spännande historier, men de svartaste av personer
och händelser och samma upplägg i alla böcker...
Men nu är det den jag har här, så den får det bli.
Ha en fin kväll. Kramar// AnnBritt
Back at JK
Vi skulle åkt på förmiddagen idag. Så var tanken och det är
oftast den som räknas brukar jag säga.
Men! det blev en sjuktranport vid 7 på kvällen istället, då A
var alldeles för trött och utmattad för att orka ta sig ut i bilen.
För övrigt startade ju inte den då...
Verkar vara standard i mitt liv nu, med bilar som inte fungerar.
Ja ja, det är materiella ting. Hemsjukvården hjälpte oss få tag
i en transport och jag åkte med i den.
Får se om jag kan lifta med något besök imorgon annars går
det ju tåg. Det ordnar sig alltid! :)
Förstår att han varit trött idag. Blodvärdet som ska ligga på
150 eller över, var nere på 11 nu när vi kom ner.
Så blodplättar och ett par påsar blod är på g här.
Imorgon skulle dom ta tag i att ordna med biståndsbedömningen
så att vi kan få hjälp hemma under samtliga timmar han är där.
Det känns tryggt och bra.
När vi kom hit blev det kramkalas :)
Bättre personal får man nog leta efter. Har ju inte varit här sen jag
hamnade på Kungälv och alla frågar hur man mår. Ja, dom är söta!
Nu har dom bäddat åt mig i samtalsrummet och det börjar bli tungt
i ögonlocken, så jag tror jag ska dra mig tillbaka för natten.
Sov så gott alla fina goa
önskar den trötta AnnBritt ;)
oftast den som räknas brukar jag säga.
Men! det blev en sjuktranport vid 7 på kvällen istället, då A
var alldeles för trött och utmattad för att orka ta sig ut i bilen.
För övrigt startade ju inte den då...
Verkar vara standard i mitt liv nu, med bilar som inte fungerar.
Ja ja, det är materiella ting. Hemsjukvården hjälpte oss få tag
i en transport och jag åkte med i den.
Får se om jag kan lifta med något besök imorgon annars går
det ju tåg. Det ordnar sig alltid! :)
Förstår att han varit trött idag. Blodvärdet som ska ligga på
150 eller över, var nere på 11 nu när vi kom ner.
Så blodplättar och ett par påsar blod är på g här.
Imorgon skulle dom ta tag i att ordna med biståndsbedömningen
så att vi kan få hjälp hemma under samtliga timmar han är där.
Det känns tryggt och bra.
När vi kom hit blev det kramkalas :)
Bättre personal får man nog leta efter. Har ju inte varit här sen jag
hamnade på Kungälv och alla frågar hur man mår. Ja, dom är söta!
Nu har dom bäddat åt mig i samtalsrummet och det börjar bli tungt
i ögonlocken, så jag tror jag ska dra mig tillbaka för natten.
Sov så gott alla fina goa
önskar den trötta AnnBritt ;)
Si och så!
Min syster <3 kom hit med sitt äldsta barnbarn och fikade och
ordnade korv med bröd till oss. Medans dom var kvar passade
jag på att ta en promenad på 40 min. Skönt att komma ut och andas
och få lite luft. Även om det var kallt som is, så var det skönt ändå.
Under kvällen kom K x 2 och vi fikade och fnissade lite och slappade
i soffan. Hemsjukvården kom med en annan madrass då A inte tyckte
att luftmadrassen var bra för honom. Han hade sovit hela dagen och kom
inte upp förrän vid 9 på kvällen.
Det blev väldigt sent innan jag kom i säng, för det skulle kokas värme-
dynor och lite annat trix och fix. Till slut kom sköterskan och sa åt mig
att släcka lampan... ;)
Det blev inte så många timmars sömn, men sen blev det fart med tvättstuga,
möblera om inne på rummet, ta bort fiskelådor och jaktgrejor och sängen
uppställd efter väggen och det blev mer plats och väldigt bra när vi var klara.
Tant och farbror kom med pizza som förstås var uppskattat hos barnen.
K kom med sina 2 yngsta döttrar och 1 barnbarn som är 9 månader och
radan kan gå några steg. =) Lilla skruttan!
Min "granne" K kom senare och vi pratade en del om saker som behöver
lösas till nästa gång A kommer hem. Såna där små saker som man inser
under vägs. Det gick inte att lösa med en sköterska denna natten och för mig
att vara uppe hela söndagen, sen uppe även natten och sedan köra till sjukhuset
och vara där ett dygn funkar ju inte riktigt.
På natten ska det tryckas en gång i timmen på pumpen, kanske ringas efter
sköterska om extra doser med morfin, tömmas kateterpåse, kanske koka
dynorna och annat som kan hända nu.
Jag har skrivit en lista som jag ska ta upp med personalen på sjukhuset
idag. Som att få någon hit på dagtid, så att jag kan komma ifrån och handla
eller gå till tandläkaren eller bara komma ut en stund. Får se om det behövs
biståndsbedömning på det.
Någon kläckte en käck kommentar i helgen om att jag inte ska vårda, jag ska
bara vara mamma....
Och hur ska det gå till när man är ensam hemma hela dagen??
Jag förstår tanken, men isf behövs ju personal här 24 timmar om dygnet
och det vet jag inte om man kan få.
Det ska ges mediciner 5 ggr/dag och och blodstoppande om det behövs.
Så, ja... jag förstår att hon menade väl, men jag tänkte, öppna ögonen
och se vad som händer här...
Samma person sa till mig att jag är så stark, dom vet ju hur livet sett ut
sista året. Men det som hänt har ju inte hänt för att jag är starkare än andra.
Det har bara hänt, och det har gjort mig sårbar, förtvivlad, och jag har inte
valt det. Det handlar inte om styrka nånstans.
Underbara, söta, rara, gulliga K stannade här inatt så att jag fick sova.
Hon ringde ssk ett par gånger så att dom fick komma och ge extra morfin
och vätskedrivande. Hjälpte in på toaletten och ordnade med dricka och
framför allt fixade hon bana 35.... ;))
Idag har kroppsminnet kommit tillbaka och tagit ut sin rätt, med skakningar
yrsel och allmän obalans i kroppen.
Vissa problem verkar det inte finnas någon ände på, tyvärr!
Ha en fin dag vad ni än gör.
Många Kramar// AnnBritt
ordnade korv med bröd till oss. Medans dom var kvar passade
jag på att ta en promenad på 40 min. Skönt att komma ut och andas
och få lite luft. Även om det var kallt som is, så var det skönt ändå.
Under kvällen kom K x 2 och vi fikade och fnissade lite och slappade
i soffan. Hemsjukvården kom med en annan madrass då A inte tyckte
att luftmadrassen var bra för honom. Han hade sovit hela dagen och kom
inte upp förrän vid 9 på kvällen.
Det blev väldigt sent innan jag kom i säng, för det skulle kokas värme-
dynor och lite annat trix och fix. Till slut kom sköterskan och sa åt mig
att släcka lampan... ;)
Det blev inte så många timmars sömn, men sen blev det fart med tvättstuga,
möblera om inne på rummet, ta bort fiskelådor och jaktgrejor och sängen
uppställd efter väggen och det blev mer plats och väldigt bra när vi var klara.
Tant och farbror kom med pizza som förstås var uppskattat hos barnen.
K kom med sina 2 yngsta döttrar och 1 barnbarn som är 9 månader och
radan kan gå några steg. =) Lilla skruttan!
Min "granne" K kom senare och vi pratade en del om saker som behöver
lösas till nästa gång A kommer hem. Såna där små saker som man inser
under vägs. Det gick inte att lösa med en sköterska denna natten och för mig
att vara uppe hela söndagen, sen uppe även natten och sedan köra till sjukhuset
och vara där ett dygn funkar ju inte riktigt.
På natten ska det tryckas en gång i timmen på pumpen, kanske ringas efter
sköterska om extra doser med morfin, tömmas kateterpåse, kanske koka
dynorna och annat som kan hända nu.
Jag har skrivit en lista som jag ska ta upp med personalen på sjukhuset
idag. Som att få någon hit på dagtid, så att jag kan komma ifrån och handla
eller gå till tandläkaren eller bara komma ut en stund. Får se om det behövs
biståndsbedömning på det.
Någon kläckte en käck kommentar i helgen om att jag inte ska vårda, jag ska
bara vara mamma....
Och hur ska det gå till när man är ensam hemma hela dagen??
Jag förstår tanken, men isf behövs ju personal här 24 timmar om dygnet
och det vet jag inte om man kan få.
Det ska ges mediciner 5 ggr/dag och och blodstoppande om det behövs.
Så, ja... jag förstår att hon menade väl, men jag tänkte, öppna ögonen
och se vad som händer här...
Samma person sa till mig att jag är så stark, dom vet ju hur livet sett ut
sista året. Men det som hänt har ju inte hänt för att jag är starkare än andra.
Det har bara hänt, och det har gjort mig sårbar, förtvivlad, och jag har inte
valt det. Det handlar inte om styrka nånstans.
Underbara, söta, rara, gulliga K stannade här inatt så att jag fick sova.
Hon ringde ssk ett par gånger så att dom fick komma och ge extra morfin
och vätskedrivande. Hjälpte in på toaletten och ordnade med dricka och
framför allt fixade hon bana 35.... ;))
Idag har kroppsminnet kommit tillbaka och tagit ut sin rätt, med skakningar
yrsel och allmän obalans i kroppen.
Vissa problem verkar det inte finnas någon ände på, tyvärr!
Ha en fin dag vad ni än gör.
Många Kramar// AnnBritt
Soligt och kallt...
Huamig en sån kyla det har kommit över världen nu då..
Var minus 21 inte långt härifrån, har ju ingen termometer
men det det går knappt att andas när man går ut.
Tur att Februari är en kort månad och att Mars kan ha med sig
en och annan vårblomma. :) Jag längtar efter det nu.
Igår var det full fart här hemma med diverse fix och trix.
Dottern kom hit efter skolan och sonen kom hem vid 6-tiden
på kvällen.
Vi har diskuterat hur vi ska göra med ommöblering av hans rum
nu när den nya sängen är här. Den är lite större än den andra
med pumpen till luftmadrassen som tar plats OCH, han måste
ju kunna se sin TV... viktiga saker som vi får se om vi kan ordna idag.
Det var en undersköterska här inatt mellan 23.30-07.
Hon tryckte på pumpen en gång i timmen och hade lite koll på sonen.
Det kändes tryggt o så får ju jag möjlighet att sova och samla lite kraft.
Hon kommer ikväll igen =)
Igår var det tjejmiddag men ibland får man välja bort och vi ses ju
snart igen. Åt lite god mat med mina barn här hemma, det är nästan bättre..
Det går mycket mediciner på en helg hemma, så jag har fått ändra och flytta
på lite saker för att det ska bli enkelt för hemsjukvåden när dom kommer.
Idag blir det nog moster besök och K ska komma senare ikväll,
sen får vi se om någon annan dyker upp här idag :)
Nu blir det frukost och en dusch!
Ha en fin dag med dom ni älskar.
Kramar// AnnBritt
Var minus 21 inte långt härifrån, har ju ingen termometer
men det det går knappt att andas när man går ut.
Tur att Februari är en kort månad och att Mars kan ha med sig
en och annan vårblomma. :) Jag längtar efter det nu.
Igår var det full fart här hemma med diverse fix och trix.
Dottern kom hit efter skolan och sonen kom hem vid 6-tiden
på kvällen.
Vi har diskuterat hur vi ska göra med ommöblering av hans rum
nu när den nya sängen är här. Den är lite större än den andra
med pumpen till luftmadrassen som tar plats OCH, han måste
ju kunna se sin TV... viktiga saker som vi får se om vi kan ordna idag.
Det var en undersköterska här inatt mellan 23.30-07.
Hon tryckte på pumpen en gång i timmen och hade lite koll på sonen.
Det kändes tryggt o så får ju jag möjlighet att sova och samla lite kraft.
Hon kommer ikväll igen =)
Igår var det tjejmiddag men ibland får man välja bort och vi ses ju
snart igen. Åt lite god mat med mina barn här hemma, det är nästan bättre..
Det går mycket mediciner på en helg hemma, så jag har fått ändra och flytta
på lite saker för att det ska bli enkelt för hemsjukvåden när dom kommer.
Idag blir det nog moster besök och K ska komma senare ikväll,
sen får vi se om någon annan dyker upp här idag :)
Nu blir det frukost och en dusch!
Ha en fin dag med dom ni älskar.
Kramar// AnnBritt
En natt på sjukhus och mer kroppsminne
I förrgår kväll fick jag ont i huvudet och även ont från örat
och ner mot nyckelbenet. När jag vaknade igår morse var jag
yr och illamående och hittade inte golvet att ställa fötterna på.
Det var en obehaglig känsla som följdes av massa tankar.
Min mamma gick bort i stroke för 6 år sedan, fast hon var ju 84 år..
Kunde jag ha fått en TIA-attack?
Med allt som varit under en lång tid, så vore jag inte förvånad
för allt sätter sig ju i kroppen och den reagerar på olika sätt.
Men jag tyckte att jag är för "ung" trots att jag vet att det händer.
E som var hemma gav mig en postafen, en åksjuketablett.
Jag har såna sedan jag fick ett virus på balansnerven för 15 år sedan.
Den tabletten tar bort illamåendet och yrseln. Det hjälpte lite grann,
men jag förstod att detta var något annat, för jag hade aldrig känt så
här förut.
Kan det vara oro, stress och spänningar i nacken som gör att blodet
inte kommer till och ger den vanliga cirkulationen i kroppen.
Eller är det något annat?
Jag funderade mycket mellan varven, då jag mest sov eller bara vilade.
Ringde så småningom sjukvårdupplysningen som ville skicka en ambulans.
Jag tyckte nog att det var lite att ta i, men dom skulle komma utan blåljus!
Det var 3 stycken från ambulansen som stormade in och tog blodtryck och puls
och kollade lite reaktioner. Enligt dom har jag "kondition som en vinthund trots att
du röker".. :) K klämde i med att vi är de bästa patienterna, för vi ska upp ur
sjuksängen till varje pris... ;)
Han såg inget akut och tyckte jag skulle ta mig till Kungälv på egen hand
för min egen skull och kolla det hela. Kanske blev det inte bättre om han satt
och höll mig i handen? Jag sa att det kanske det blir!
Efter att han bett mig hålla ett öga på K, som skulle köra, så for vi iväg.
Kom in direkt på akutmottagningen och blev uppkopplad till div. maskiner.
Jag sa till K, att det här inte var något bra läge att dö.
Om du gör det, ska jag personligen slå ihjäl dig... fick jag till svar.
Ja, vad gör man i absurda situationer? Ett rått skämt kan frigöra en
del positiva ämnen i kroppen om det är sagt i kärlek och samförstånd.
Efter en del väntan och precis när min syster kom och bytte av K, så
kom doktorn. Han frågade massor och jag fick göra stroke tester
och kände mig som värsta 80-åringen.
Han skrev och antecknade och såg allvarlig ut när jag förklarade mitt
sista år i livet. så bestämde han att det var ingen akut situation men att
jag skulle få stanna över natten och få en ct nästa morgon. (skiktröntgen
av hjärnan).
Så vi åkte till geratrik =) avd för strokepatienter, där fick jag kaffe o smörgås
och en säng och några hjärtelektroder. Somnade så småningom.
I morse var det röntgen direkt, sen frukost, prata med avd. läkare,
sen dusch och en cigarett, sen arbetsterapeut och nya tester och ringa
och ordna med ny tid då Ameka kunde komma med sängen till sonen.
Sen försöka fixa det, träffa läkaren igen som sa att jag kunde skrivas ut,
för alla prover och röntgen var bra. Bad om ursäkt att jag tagit upp plats
och tid och pengar, men att det kändes bra att ha varit där, för nu slapp
jag gå hemma och oroa mig att det kanske var något allvarligt.
Så fick jag lunch och sen kom syster och hämtade mig och körde mig hem.
Började direkt att flytta bort gamla sängen och skura golvet lite, dammsög
halva lägenheten fick några samtal från hemsjukvården, tog emot ameka
som installerade säng, duschstol och droppställning.
Efter det var jag helt slut. Jag som skulle hem och vila och ta det lugnt och
tänka på mig själv :) Men halv 5 till halv 8 somnade jag och det var skönt,
trots att jag är lika trött nu som innan.
Äldste sonen sa att jag skulle lägga mig på soffan och ligga stilla där tills han
kommer hem imorgon... Gullungen!
Jag vet vad som utlöste denna kroppsreaktion. För länge sen gick jag in i väggen
efter en lång tuff period, för någon vecka sen hände saker som gjorde att kroppen
mindes och sa: -Ok, vi vet hur vi ska reagera på sånt här, vi kör utmattning, sårbarhet
och trötthet all-in denna gången oxå. Och så gjorde kroppen det. Så nu får jag åter
försöka hitta vägen tillbaka.
Ja, jag vet.. varför kunde det inte räcka nu??
Men det finns faktiskt ingenting som förvånar mig i mitt liv längre.
Inte något!
Så därför säger jag som pingvinerna i Madagaskar:
-Det är bara att le och vinka pojkar, bara le och vinka
Massa Kramar// AnnBritt
och ner mot nyckelbenet. När jag vaknade igår morse var jag
yr och illamående och hittade inte golvet att ställa fötterna på.
Det var en obehaglig känsla som följdes av massa tankar.
Min mamma gick bort i stroke för 6 år sedan, fast hon var ju 84 år..
Kunde jag ha fått en TIA-attack?
Med allt som varit under en lång tid, så vore jag inte förvånad
för allt sätter sig ju i kroppen och den reagerar på olika sätt.
Men jag tyckte att jag är för "ung" trots att jag vet att det händer.
E som var hemma gav mig en postafen, en åksjuketablett.
Jag har såna sedan jag fick ett virus på balansnerven för 15 år sedan.
Den tabletten tar bort illamåendet och yrseln. Det hjälpte lite grann,
men jag förstod att detta var något annat, för jag hade aldrig känt så
här förut.
Kan det vara oro, stress och spänningar i nacken som gör att blodet
inte kommer till och ger den vanliga cirkulationen i kroppen.
Eller är det något annat?
Jag funderade mycket mellan varven, då jag mest sov eller bara vilade.
Ringde så småningom sjukvårdupplysningen som ville skicka en ambulans.
Jag tyckte nog att det var lite att ta i, men dom skulle komma utan blåljus!
Det var 3 stycken från ambulansen som stormade in och tog blodtryck och puls
och kollade lite reaktioner. Enligt dom har jag "kondition som en vinthund trots att
du röker".. :) K klämde i med att vi är de bästa patienterna, för vi ska upp ur
sjuksängen till varje pris... ;)
Han såg inget akut och tyckte jag skulle ta mig till Kungälv på egen hand
för min egen skull och kolla det hela. Kanske blev det inte bättre om han satt
och höll mig i handen? Jag sa att det kanske det blir!
Efter att han bett mig hålla ett öga på K, som skulle köra, så for vi iväg.
Kom in direkt på akutmottagningen och blev uppkopplad till div. maskiner.
Jag sa till K, att det här inte var något bra läge att dö.
Om du gör det, ska jag personligen slå ihjäl dig... fick jag till svar.
Ja, vad gör man i absurda situationer? Ett rått skämt kan frigöra en
del positiva ämnen i kroppen om det är sagt i kärlek och samförstånd.
Efter en del väntan och precis när min syster kom och bytte av K, så
kom doktorn. Han frågade massor och jag fick göra stroke tester
och kände mig som värsta 80-åringen.
Han skrev och antecknade och såg allvarlig ut när jag förklarade mitt
sista år i livet. så bestämde han att det var ingen akut situation men att
jag skulle få stanna över natten och få en ct nästa morgon. (skiktröntgen
av hjärnan).
Så vi åkte till geratrik =) avd för strokepatienter, där fick jag kaffe o smörgås
och en säng och några hjärtelektroder. Somnade så småningom.
I morse var det röntgen direkt, sen frukost, prata med avd. läkare,
sen dusch och en cigarett, sen arbetsterapeut och nya tester och ringa
och ordna med ny tid då Ameka kunde komma med sängen till sonen.
Sen försöka fixa det, träffa läkaren igen som sa att jag kunde skrivas ut,
för alla prover och röntgen var bra. Bad om ursäkt att jag tagit upp plats
och tid och pengar, men att det kändes bra att ha varit där, för nu slapp
jag gå hemma och oroa mig att det kanske var något allvarligt.
Så fick jag lunch och sen kom syster och hämtade mig och körde mig hem.
Började direkt att flytta bort gamla sängen och skura golvet lite, dammsög
halva lägenheten fick några samtal från hemsjukvården, tog emot ameka
som installerade säng, duschstol och droppställning.
Efter det var jag helt slut. Jag som skulle hem och vila och ta det lugnt och
tänka på mig själv :) Men halv 5 till halv 8 somnade jag och det var skönt,
trots att jag är lika trött nu som innan.
Äldste sonen sa att jag skulle lägga mig på soffan och ligga stilla där tills han
kommer hem imorgon... Gullungen!
Jag vet vad som utlöste denna kroppsreaktion. För länge sen gick jag in i väggen
efter en lång tuff period, för någon vecka sen hände saker som gjorde att kroppen
mindes och sa: -Ok, vi vet hur vi ska reagera på sånt här, vi kör utmattning, sårbarhet
och trötthet all-in denna gången oxå. Och så gjorde kroppen det. Så nu får jag åter
försöka hitta vägen tillbaka.
Ja, jag vet.. varför kunde det inte räcka nu??
Men det finns faktiskt ingenting som förvånar mig i mitt liv längre.
Inte något!
Så därför säger jag som pingvinerna i Madagaskar:
-Det är bara att le och vinka pojkar, bara le och vinka
Massa Kramar// AnnBritt
Tack!
Jag har inte jättemånga läsare på min blogg.
Det är inte heller mitt syfte.
Jag började skriva för att få ur mig alla känslorna kring
min mans tragiska död, som sedan blivit en beskrivning
av berg och dalbanan kring sonens sjukdom.
Jag får en del fina kommentarer då och då och jag blir både
rörd och lite blyg kring det. Jag har inga behov av att synas
eller göra mig till någon annan än den jag är, men självklart
blir jag glad och tacksam över att ni som läser tycker om det
jag skriver.
Mest kommentarer får jag av de som läser som står mig nära,
då vi pratar med varandra i telefon eller vid möten.
Det värmer långt in i mitt hjärta och inga ord finns egentligen
för att beskriva den tacksamhet jag känner över att få ha så
många kloka och kärleksfulla och varma människor i min närhet.
Ni som skickar sms och mail där ni visar hur ni är delaktiga
i det vi nu går igenom är ovärderligt för mig som mamma
och som människa.
Andra bloggar om mode och design och nagelllack och maträtter
och ilska och hat och allt vad det kan vara.
Men trots allt jag gått igenom förra året, så kommer jag här inte
att hänga ut någon och jag kommer inte ge förklaringar till saker som skett.
De som är närmast mig vet hur allt varit och det räcker för mig.
Detta ska fortsätta vara min blogg om mitt liv, precis så jävligt,
så smärtsamt, så vackert och så tungt som mitt liv nu är.
Jag känner mycket glädje och tacksamhet över varje dag i mitt liv.
Även rädsla, smärta, ångest och sorg.
Jag skrattar och jag gråter, försöker förstå och härda ut.
Det är inte enkelt, men det är så mitt liv och min vardag
ser ut just nu, med en son som har cancer i bihåla, skallben,
lunga, ryggrad, bäcken, ländrygg, överarm och lår...
Det som man sa att man skulle bota och ta bort har spridit
sig snabbare än någon läkare kunnat ana.
Så är det. Acceptera kommer jag inte att göra, men jag vet att
en dag kommer jag leva med att det var så här det blev.
För att kunna gå vidare med det liv jag har tillsammans
med de 2 syskon som kommer att vara kvar.
Så det jag ville ha sagt, var ju TACK!! för erat stöd.
Tack för alla fina ord och tankar.
Ni finns alla djupt i mitt hjärta!
Massa Kramar// AnnBritt
Det är inte heller mitt syfte.
Jag började skriva för att få ur mig alla känslorna kring
min mans tragiska död, som sedan blivit en beskrivning
av berg och dalbanan kring sonens sjukdom.
Jag får en del fina kommentarer då och då och jag blir både
rörd och lite blyg kring det. Jag har inga behov av att synas
eller göra mig till någon annan än den jag är, men självklart
blir jag glad och tacksam över att ni som läser tycker om det
jag skriver.
Mest kommentarer får jag av de som läser som står mig nära,
då vi pratar med varandra i telefon eller vid möten.
Det värmer långt in i mitt hjärta och inga ord finns egentligen
för att beskriva den tacksamhet jag känner över att få ha så
många kloka och kärleksfulla och varma människor i min närhet.
Ni som skickar sms och mail där ni visar hur ni är delaktiga
i det vi nu går igenom är ovärderligt för mig som mamma
och som människa.
Andra bloggar om mode och design och nagelllack och maträtter
och ilska och hat och allt vad det kan vara.
Men trots allt jag gått igenom förra året, så kommer jag här inte
att hänga ut någon och jag kommer inte ge förklaringar till saker som skett.
De som är närmast mig vet hur allt varit och det räcker för mig.
Detta ska fortsätta vara min blogg om mitt liv, precis så jävligt,
så smärtsamt, så vackert och så tungt som mitt liv nu är.
Jag känner mycket glädje och tacksamhet över varje dag i mitt liv.
Även rädsla, smärta, ångest och sorg.
Jag skrattar och jag gråter, försöker förstå och härda ut.
Det är inte enkelt, men det är så mitt liv och min vardag
ser ut just nu, med en son som har cancer i bihåla, skallben,
lunga, ryggrad, bäcken, ländrygg, överarm och lår...
Det som man sa att man skulle bota och ta bort har spridit
sig snabbare än någon läkare kunnat ana.
Så är det. Acceptera kommer jag inte att göra, men jag vet att
en dag kommer jag leva med att det var så här det blev.
För att kunna gå vidare med det liv jag har tillsammans
med de 2 syskon som kommer att vara kvar.
Så det jag ville ha sagt, var ju TACK!! för erat stöd.
Tack för alla fina ord och tankar.
Ni finns alla djupt i mitt hjärta!
Massa Kramar// AnnBritt