Jag sitter i bilen på väg till jobbet och känner hur tårarna
rinner nerför kinderna och paniken tränger på i bröstet.
Jag inser att Andreas inte firar Jul med oss i år och inget
annat år i framtiden heller.
Jag ser honom framför mig i sjuksängen det sista dygnet,
när han med lugn röst säger att -Nu är alla här.
Och jag svarar att -Ja, alla är hos dig nu, alla är här.
Mamma, pappa, syskon, Farmor, Mats o Anna, Moster,
kusinerna, arbetskompisen. Alla var hos honom den sista
dagen. 9,5 timma senare tar han sina sista 3 andetag innan
han flyttar in i det land där det inte finns cancer, smärta och
mediciner.
Jag har sen jag fick barn, tyckt väldigt mycket om Julen.
Barnen har lagt ut önskelistor till Tomten som varit borta
nästa morgon, det har hängt en Julstrumpa vid sängen på
Julaftons morgon, ställt ut grötfat till Tomten om han är hungrig.
Ihärdigt och envetet har jag hävdat att det är klart att det finns
en tomte.
När Andreas gick i 4:an eller 5:an, kom han hem och sa att
någon i klassen sagt att Tomten inte finns. -Va?? Men vet dom
ingenting nu för tiden? Det är klart att tomten finns!
Även om han har hjälpredor ibland som kan klä ut sig för att han
inte hinner själv, eller att en del paket kommer från Tomteverkstan
och en del från mamma o pappa. Man kan köpa paket till varandra
oxå.Jag har velat att dom själva ska komma på. Allt behöver inte
vara så snusförnuftigt. Det har blivit en del skämt om det genom
åren, om mig o mitt envetna tomteprat och även Påskharen, men
det är en annan historia!
Jag har bakat pepparkakor o pepparkakshus med barnen och
bakat vörtbröd o valnötsbröd och gjort leverpastej och saltat in
skinkor, glaserat revbensspjäll (med varierat resultat!!) stekt
köttbullar och gjort massa sorters godis. Det enda som varit
köpt nästan, har väl varit prinskorven.
Jag har försökt att skapa en lugn o fridfull stämning, och jo,
dom längtar efter Jul, de här barnen. Isak var lite bekymrad
härom veckan att hans syster inte varit med om att listan
lagts ut till Tomten, eller att vi ställt ut gröt.
Men, det har hon allt.
Idag tar vi det lite lugnare, köper färdiga köttbullar o till det
potatisgratäng. Ett par sorters köpt sill och en bit lax, bröd
och ost, sen är det klart. Men barnen längtar ändå och tycker
det ska bli mysigt. Det gläder ett mammahjärta.
Men i år firar vi den 23e för Emma åker till sin pappa på Jul-
aftons morgon. Isak och jag kommer åka till graven med ljus
och lite småplock som Emma o jag hittade idag. Det känns
konstigt och sorgligt och tomt.
2009 skulle vi alla fira Jul hos Stefan i Everöd. Andreas som
förstås skulle jobba, hade fått en tågbiljett till dagen före aftonen.
Han ringer mig och på sitt säreget lugna vis säger han sig ha
missat tåget, att han inte hann. När han skulle köpa ny biljett
fanns inga platser kvar och blev han bestulen på plånboken och
pengarna fanns inte att betala med. Allt som fanns hemma enligt
honom, var en torr brödbit som han skulle få festa på i sin ensamhet.
Mitt mammahjärta blödde. -Men, vad säger du? Har dom stulit
plånboken? Men du kan ju inte vara själv, ska jag ringa någon?
Sen... haha, det är lugnt. Vi blev sena med jobbet och dom som
jag jobbar för har köpt en ny biljett, så jag kommer lite senare,
kan ni hämta mig vid stationen
Jaa, han visste hur han skulle hantera sin mamma :) Det är helt
klart! Han kom och vi fick en fin Jul tillsammans.
Men nu är han inte här. På väg till jobbet den kvällen stannar jag
till på Ica. Det är massor av folk som julhandlar. Vagnarna svämmar
över av varor och kvittona slutar på runt ett par tusen kronor.
Och den där paniken som kommit över mig gör att jag nästan
behöver kräkas, över hur vi tror att allt kan köpas. Köp mera
mat och godis och julklappar och blommor och lullull för då är
din lycka gjord. Och det stressas och rycks och slits o fejas
överallt, tills man sitter som en urvriden trasa och undrar när
julfriden ska komma.
Och jag tänker att inget jag köper eller gör denna julen kan
göra mig lycklig eller ge mig tillbaka min son. Och jag vet att
även om jag haft 10 barn och ett gick bort skulle jag känna samma.
Glädjen över de som är kvar kan inte ersätta det som är borta.
Jag tänker på alla som kommer att sitta o vara så missnöjda över
sina paket och dess innehåll, att dom glömmer att det finaste o
viktigaste dom har, det är sin familj eller sina vänner eller vem man
nu firar Jul med i Sverige idag.
Men jag vet oxå, att det är mina erfarenheter o förluster som
får mig att tänka så. Jag har oxå haft tider då jag varit missnöjd
o besviken och inte velat fira Jul med dom som står mig närmast.
Man kan inte föra över sina känslor på någoon annan och få dom
att känna detsamma. Det funkar inte så!
Men jag hoppas ändå att tar det lite lugnt, det blir Jul även om
allt inte är perfekt, även om inte lysrörslampan i köket är rengjord,
eller köttbullarna inte är hemmagjorda.
Det blir Jul i år oxå. Sätt Dig med din familj, lyssna, prata, minns
tillsammans. Hjälps åt med mat o dukning, det är inte så svårt.
Låt alla, även du själv, njuta av ledighet o stillhet o god mat.
Vila och gå i pyjamas o käka praliner och läs en bra bok uppkrupen
i soffan hela Juldagen om du vill. Man får säga nej till alla sorters
släktkalas om man inte mår bra av det, men kanske går det att
komma med en ny ide, eller tradition.
Det är ju i alla fall Jul <3
Massa Många Kramar// AnnBritt
