1 år av sorg och saknad

1 år. En ganska lång tid. 4 årstider, våren med framtidshopp,
sommar med förhoppningsvis semester sol och bad, hösten
vacker hög luft men oxå en tom födelsedag den 6/11. Och
så vintern, med Jul som förstås inte blev sig lik, men med
mycket snö som han skulle ha plogat bort för oss.
 
Så långt och mycket som händer, men ändå. Allt som kretsat
kring denna dagen för ett år sen, det sista andetaget, smärtan,
sorgen, saknaden. Planera begravning, den andra på ett år.
 
Ringa, planera, ta reda på, iordningställa, äta, andas, duscha,
försöka sova. Att begripa tar tid och det vet jag inte om jag ännu
gjort. En dag och en stund i taget, och ändå blir allt fel.
Att försöka ta sig fram i livet när allt står still när allt är annorlunda.
Andra inköp, en mindre vid matbordet, nya vanor, saknad, att
inte orka, att ändå orka. För att livet fortsätter, för syskonens
skull, för sin egen skull, för livets skull. För att Andreas ville
att vi skulle leva och ta vara på dagarna.
 
Jag förstår hans önskan för oss. Men den är svår att leva upp till.
För att orken inte är där, tröttheten är total. Men jag hoppas och
önskar att orken, glädjen och energin kommer åter. Om någon
månad är våren här och kanske blir det lättare när ljuset återvänder.
 
Andreas! Jag gissar att du ser mig och din syster, när vi totalt
flippar ut i fåniga filmer på ipad och iphone. Kan tänka mig att
både Stefan och du undrar vad vi håller på med :) Men att kunna
skratta läker en del sår. Att bara flippa ur och glömma en stund.
finnas i stunden och inte tänka så mycket är skönt och en del i
läkningsprocessen.
 
Vi saknar dig. Emma tyckte jag skulle ha min New York tröja idag,
för det skulle du nog gilla. Ibland undrar vi var du har lagt vissa saker.
När ketchupen står på bordet, kan vi säga att det är tur att du inte
är här, eftersom det var det värsta du visste. =) Vi pratar om dig och
tänker på dig i kärlek och eftertänksamhet, sorg och glädje. Du är
med oss hela tiden. Alltid älskad, aldrig glömt. Evigt saknad.
 
Det var kallt och lite blåsigt idag, så vi kunde inte tända så många
ljus som vi tänkt vid graven. Men det kommer nya, finare dagar.
 
 
Ett år har gått, nu börjar vi gå mot nästa. Kan hända blir det lite lättare.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Alla Hjärtans Dag 2013

Ibland, eller ofta för min del, har jag en föreställning om vad dagen
kommer att föra med sig. Denna dagen tänkte jag skulle vara mysig
för mig, Isak och Emma. Vi skulle åka till graven med en ros och
tända ett ljus. Sen skulle dom få varsin liten present och vi skulle
laga en god middag ihop. Så tänkte jag.
 
Det blev en tung, jobbig och lite ångestladdad dag istället. Tankarna
var på en sjuksal på Sahlgrenska´s Jubileumsklinik 2012. Knappt
1 vecka kvar till Andreas skulle somna in för alltid. Både han och jag
är/var väldigt förtjusta i lakrits. Marabou hade kommit ut en ny choklad-
kaka som hette "Black". Den köpte jag till honom, men som jag minns
så smakade han bara ett par bitar. Hans kusin var på besök. Hon hade
med sig en liten sten där det stod Kram, och lite annat till oss.
 
Den stenen gav jag en vecka senare till Frida. Hon skriver i sin blogg att
det är det finaste hon har. Efter sin son förstås! Kusinen har lätt för att
prata och jag lämnade dom en stund. Sen kom Katarina med lite mer
små paket. Det var på det hela taget en fin dag. Även om det var smärta
i hans kropp och han var trött, så var han hos oss.
 
Det var han inte idag. För några veckor sedan fick jag se lakritschokladen
i butikerna igen, det högg lite i hjärtat. Små fåniga saker som sätter minnen
i rullning. Jag har bara varit trött och nedstämd idag. Orken infinner sig
inte alls nu för tiden. Jag har inte velat åka någonstans och till middag
värmde vi lasagnen från igår. Dom fick sina presenter, oinslagna. Jag fick
en liten present jag med.
 
Men orken är som bortblåst. Det känns inte som jag längre vet hur man
gör när man tar hand om ett hem. Viljan finns där någonstans, men orken
och energin är borta. Det är bara på jobbet jag orkar. Men det är ju inte
överdrivet mycket av den saken heller. Nej, idag ville jag helst bara sova.
 
I förra veckan hos kuratorn, sa hon att det inte är konstigt att jag är trött.
Såna här saker tar tid säger hon. Det har bara gått ett år sen du förlorade
din son, och 2 år sen du blev änka. Det är ingenting i såna här sammanhang.
Och jag vet ju det. Men ändå. Jag har en längtan efter något annat och det
kanske är bra. Att jag ändå har något som driver mig framåt. Men sorg tar
tid. Det är ju så att man lever med den hela tiden, mer än att man får vänta
på att den ska gå över. Det är ett annat sätt att leva och det är klart att det
tar tid att anpassa sig till det nya.
 
Även om tanken vill att det ska gå undan, eller inte ens ha hänt. Så är det
så, och det tar tid för kropp och själ att läka. Förnuft och känsla igen.
Ständigt i konflikt med varandra. Undrar om livet blir lugnare om man kan
förena och acceptera de 2?
 
Snart har det gått 1 år. Det är ofattbart. Den 4 Mars är det 2 år sedan min
make lämnade livet. Det känns i kroppen. Den är bara tung och trött och
ledsen. Men det får den väl vara. Som sagt är det inte så lång tid i såna här
sammanhang. Det kommer nya och bättre dagar. Det måste jag tro.
På onsdag ska jag iaf sätta en ros och tända ett ljus. För honom som är
saknad och för att vi trots allt har klarat att andas i ett helt år utan vår son
och bror. Som är med oss hela tiden. Ett andetag bort, men ändå nära.
 
 
Hoppas Ni hade en fin dag idag!
Massa Många Kramar// AnnBritt

Allt löser sig :)

Ja! Lite så. Från att ha varit i botten så vände det och blev bättre.
Igår vaknade jag efter 3 timmars sömn, utvilad, pigg, med en
annan känsla i kroppen. Jag åkte till affären och på vägen hem
kom Jonna och plockade upp mig, så jag fick skjuts.
 
Sen fick jag telefon om att bilen är såld! Så det löste sig ju
fantastiskt bra det med. Sen hörde fina, söta Carina av sig
och sa att jag kan få låna deras bil till jobbet <3
 
Nu blev det lite längre pass än som var tänkt. Jag åker om
en timme och jobbar till 07 imorgon bitti. Men det gör inget,
jag har ju inte arbetat på 2 veckor nu, så det blir bra.
 
Så, ja. Plötsligt löser sig allt. Iaf små saker som man bekymrat
sig över, löser sig för stunden. Och det är ju fantastiskt.
Jag känner mig ödmjuk inför det. Att jag har vänner som bryr
sig och tänker på. Att det kan bli bra, även när man känner
sig som värsta bitter.... ja, ni vet. :)
 
Men det känns i hjärtat, allt det som hänt. Det går ju inte att
komma ifrån. Hjärtat sticker och värker och jag får ha lite koll
på det. Men jag vet att sorg och smärta sätter sig där och lite
överallt i kroppen. Får snart ta och boka in tid för de fina presenter
jag fick på födelsedagen. Massage och spadag. Det kan behövas!
 
Så, som vanligt hade Stefan rätt. Allt löser sig, det gäller bara
att ha lite tålamod.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt