Hur väljer man ur en människas liv? Är ett liv något värt? Vi ska slänga saker som behöver slängas, sådant finns alltid, men allt det andra, hur gör man? Jag har gjort det förr, hos min far och mor. Det är känslomässigt jobbigt. Det finns små saker som kan vara kantstötta som betyder mer än en värdefull porslinsak, ett klädplagg som påminner om den som gått bort. Sen finns det andra känslor. Det är när någon "ska ha" saker som dom tycker att dom blivit lovade. När en arvinge tycker att den har rätt till mer än dom andra, eller bara "roffar" åt sig utan att fråga. Det har jag varit med om och det är inget som jag tycker om. Det är osmakligt och ovärdigt och har inget med känslor över den döda att göra. Det är ren och skär egoism och tyvärr förekommer det nog på de allra flesta bodelningar. Det är sånt som tar tid och energi och skapar ilska och tårar. Det hjälper inte i sorgeprocessen som är så jobbig ändå. Det gör bara att det hela tar ännu längre tid att bearbeta.
Jag tror att om föräldrar dör och man bara är 2 barn som ska dela på saker, så kommer det att bli bråk om något. Är man ensam kommer det säkert någon släkting och lägger sig i. Jag vet att det låter negativt och det är det oxå. Men av egen erfarenhet vet jag hur det kan vara och genom dom man pratat med som mist en anhörig vet jag att det i nästan alla fall är på det sättet. Fast det finns solskenshistorier. Som hon som ringde Skatteverket och ville ha in 2 personer till i bouppteckningen. Det kunde dom inte hjälpa till med, för dom hade aldrig varit med om det. Dom kunde bara hjälpa till med att få bort någon ur den!! Nu ordnade dessa syskon det ändå, på ett fint sätt. Så det finns hopp om människan trots allt!
Även denna gång blir det meningsbyten om saker. Det är inget jag kommer gå in på, men det är så ledsamt och gör så ont, för jag vet att du tycker illa om det. Du hade nyligen varit med om en mycket jobbig bouppteckning som tog på dina krafter. Jag vet att du är ledsen över detta.
När vi kommer till Kristianstad hyr vi ett släp till det jag ska ta med som är mitt. Det jag haft med ner till dig. Sedan åker vi till din chef´s föräldrar. Dom bjuder på en härlig frukost och vi pratar en stund. Det känns bra.
Det är människor man tycker om, det är enkelt att vara med dom.
Din son kommer till huset. Han är ledsen och vi kramar varandra. Det känns skönt att träffa honom. Det känns bra att inte vara ensam. AL och J hjälper till att röja bland sakerna, det är tryggt att dom är där och är med och vill hjälpa till. Jag stänger av och blir mekanisk igen. När man ska åka 65 mil på en dag och dessutom sortera bland sin älskades saker, så får man stänga av känslorna så att det blir något gjort. Hade jag känt efter hur det känns, hade jag bara satt mig på en stol och skrikit ut min sorg och inget hade hänt. Därför får jag stänga av. Det är nästan jobbigare än att känna, men saker som behöver göras blir gjorda.
AL hittar en gammal betygsbok och sonens dopbevis. Sånt känns. När man hittar sådant hinner man stanna upp en liten stund och reflektera, sen fortsätta igen. Hade vi varit sammanboende som vi planerade att bli snart, hade det varit en annan situation. Då hade jag nästan inte behövt röra någonting, på länge. Nu får jag planera de dagar då jag kan åka och göra detta. När någon kan åka med, därför att jag fortfarande är rädd att köra så långt på egen hand. Jag är tacksam över dom vänner som ställer upp och vill göra detta för mig. Det är ingen trevlig resa. Det är jobbigt och märkligt och annorlunda att följa med och plocka bland vännens döda makes saker. Jag funderar på om jag själv hade klarat det. Hade nästan varit rädd att slänga något som var värdefullt, rädd att fatta egna beslut. AL är inte rädd. Hon gör det som behöver göras och jag älskar henne för det.
Det går så smidigt och fint som man kan önska sig. Din son gör vad han kan och orkar. Vi pratar om vad han vill ha med sig. Jag hoppas att jag inte gör några övertramp bland hans pappas saker. Men jag vet att hur jag än gör kommer det att kännas fel. Han borde fått ha sin pappa i många år till. Inget jag gör eller säger kan lindra hans sorg och saknad. Men någonstans i magen känns det ändå ok när vi åker hemåt på kvällen. Det regnar bitvis och väl hemma bestämmer jag att vi väntar med att packa in till imorgon när det är ljust och man kanske är lite piggare. Jag somnar lika trött och utmattad som i måndags och jag undrar om jag någonsin ska komma ur denna chocken.