Det är tisdag den 10 Mars 2011. I torsdags åkte du härifrån, nu är du död, och på något vis får man ta sig igenom alla dessa kommande dagar. Jag kan fortfarande inte breda en smörgås själv, men kaffe kan jag göra nu.
Det är ungefär 1 miljon samtal som ska ringas. Avsluta abonnemang, säga upp saker, ringa och ordna, planera blommor och musik till begravning.
Man har inte tid att sörja när en närstående dör. Allt ska fixas. Tidigare har jag haft syskon som hjälpt mig, när föräldrarna gått bort. Men nu är det jag som ska ta tag i allt. Det är så ensamt med sorg. Även om vi är flera som sörjer dig, så har vi olika sorg, man kan inte riktigt och fullt ut veta hur dom andra känner. Man kan försöka att förstå och lysnna och finnas till, men ensamt är det och vi får var och en gå igenom det på vårt sätt. Det får ta den tid det tar för oss, var och en, så är det bara. Det är många som ringer och beklagar, både dom som är nära och dom man kanske inte väntat sig. Det känns skönt i hjärtat. Skönt att dom bryr sig och tar sig tid. Många säger att dom inte vet vad som ska säga. Jag säger att det finns inget att säga! Allt är bara chock. Så plötsligt och hastigt kan ett bra liv förändras till ett som är outhärdligt. Jag lever i en bubbla av overklighet. Kan inte förstå. Ska bara ringa polisen, juristen, prästen, begravningsbyrån, skatteverket först. Plus några 1000 andra ställen först. Sen kan jag sörja och förstå. Ska ta hand om dina saker, vad ska vi spara, vad ska vi slänga. Vad är värt något för oss, av minnen, av pengavärde, arvsvärde. det är så mycket att ta ställning till. Det är stora berg som ska klivas över, stora hinder som är framför mig och dagarna går, en i sänder, sakta framåt, sekund för sekund och ja, jag andas visst ännu. Mitt hjärta slår fortfarande. Jag har klarat en stund, en timma, en dag till utan dig. Kanske ska livet fortsätta trots allt. Fast det känns som man inte vill. Ibland ta vara på varje andetag, ibland önska att nästa dag kommer fort så man kanske kan få må lite bättre.
Snälla, vänliga och betydelsefulla människor kommer med mat, cigaretter, toalettpapper, kaffe. Sånt som man behöver när man inte klarar att gå ut ur sin lägenhet. När man vill isolera sig och nästan inte finnas till för att smärtan är så vidrig, hemskt och gör så ont. Den framtid vi skulle ha fick vi aldrig. Vi fick inte bo under samma tak och inte resa, uppleva, dela gemensamma minnen, inte bli gamla tillsammans. En sån smärta det är. Vad ska jag göra med mitt liv nu. Vilken framtid har jag nu. Vad ska hända med mig, hur ska jag stå ut. Saknar våra samtal och sms. Saknar en vuxen att prata med. Jag älskar mina barn mer än livet, men att ha en vuxen som man älskar är något annat. Det är en sån stor sorg och saknad. Varför fick vi så kort tid tillsammans? Vad var meningen med det?
Kör E till en fredagsaktivitet, har inte varit ute (sen jag åkte ner till dig) på 1 vecka. Villl inte träffa någon. Kompisens mamma är där. Småpratar först, berättar sen. Nu är det någon annan än dom jag brukar träffa som vet vad som hänt. Kännd dom jag lämnat ut något privat om dig. Men hon förstår vad det handlar om. Jag säger att det är konstigt hur man nästan helgonförklarar den som är död. När någon går bort inser man vad som är viktigt, allt småtjafs och sånt man kan irritera sig på, har ingen betydelse längre. Och jag frågar varför kan vi inte inse det när någon lever istället? Men hon svarar att vi är ju mänskliga, ingen kan gå runt ett liv och vara go och glad och tycka om alla hela tiden. Nej, jag förstår ju att det är sant, men ändå! Jag önskar just då och där, att det var annorlunda. Att vi bara hade goda sidor och att alla var hjälpsamma, kärleksfulla, empatiska och allt sånt. Att det vi säger om en död ska vara oss till minne i vårt dagliga liv så att vi är lite mer ärliga och vänliga mot varann. För jag anser att om en död säger man inget illa. En död är en död och den kan inte komma och förklara eller försvara sig. Så därför ska dom döda få vila i frid och ro. Man behöver inte tycka om allt personen gjort, men man kan prata om att han eller hon hade dessa sidor och vanor, även om allt inte är smickrande, så ska man kunna prata om hur dom var som personer, utan att prata illa. Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud dessa dagar sen du gick bort. Tankarna tar aldrig slut, jag kan inte vila ifrån dom. Dom är där hela tiden, varje sekund och huvudet blir så tungt och kroppen så trött av allt jag tänker på och av allt som ska fixas och ordnas med.
Det kommer en vacker bukett med blommor från kollegor med ett kort att dom tänker på mig. Blommorna står på bordet och värmer mig och mitt kök. Jag tror att jag för första gången på riktigt uppskattar att andra bryr sig om mig. För första gången i livet kan jag på riktigt uppskatta och känna att "detta är till mig och jag är värd det" och jag känner äkta ödmjukhet i mitt hjärta. Jag inser att den som lärde mig att sätta värde på mig själv, det var du. För du var den första som älskade och accepterade mig för den jag är. Genom det kunde jag oxå lära mig det om mig själv. Och jag undrar om det var därför du kom in i mitt liv. För att bygga upp mig, och sen när jag kunde uppskatta mig själv som person, så skulle du gå. Var det din uppgift på min livsresa? Jag vill så gärna ha en mening i det som känns så fullkomligt meningslöst och orättvist. Och jag vet att jag kan undra hur mycket som helst över varför detta hände, men jag kommer aldrig att få ett svar. Så jag får försöka göra som jag gjort hela livet: Lära mig av det som hänt och vända det till något positivt. Men jag vet att det inte kan komma något positivt ur detta. NÄR ska jag komma ur min bubbla och när ska det bli lättare att andas och leva? Hur lång tid ska det ta? Hur lång tid har jag? När är min tid utmätt? Kan jag påverka det eller är det ödet som bestämmer?
Jag ligger på sängen och försöker vila, somna en liten stund. Men tankarna dom far åt alla håll som vanligt. Efter en stund börjar jag domna bort. En ny sorts känsla i kroppen, känner hur benen domnar och försvinner, blir viktlösa. Märker hur mitt medvetande försvinner bort. Och så sätter jag mig upp, blir rädd. Har aldrig någonsin haft den känlsan av total avslappning i min kropp. Känslan av att jag var på väg att dö. Jag blir rädd och går i köket och gör kaffe och jag känner med hela min kropp och själ att visst kan man dö av hjärtesorg och saknad. När sorgen och saknaden blir så stor att man endast önskar att få vara tillsammans igen med den man älskade, då är det fullt möjligt att lägga sig ner och dö!! Undrar om det finns vetenskapliga belägg för det?
Imorgon den 12 mars ska AL och J köra mig till ditt hus för att börja plocka i ordning bland dina saker.
Hur kan man stå ut med allt man behöver göra i sitt liv?