Nytt år, men samma förvirring :)

Ja, då kom det ett nytt år och jag får säga att även om
det började stormigt för några av mina vänner, så kände
jag att rent privat så började året riktigt bra.
 
Vi hade klarat av Jul och Nyår utan son och bror och haft
det ganska mysigt ändå, trots att allt var så annorlunda.
Fredag den 4e så var vi några uskor som pluggat ihop,
som träffades på Harry´s och pratade, åt, drack och skrattade.
 
Ett härligt gäng och vi hade lika roligt nu som då :)
Sen skulle jag köra hem och det var då jag insåg att det går
att vara riktigt totalt förvirrad utan att ha en demensdiagnos!!
 
Saker som jag gjort de sista 2 åren har gått på någon sorts
automatik och jag minns inte vad som hänt från dag till dag.
Det har handlat om att ta sig igenom dagarna så att varje dag
funkar någorlunda med mat, handling och allt som ska göras.
 
Därför hamnar jag i situationer som gör mig helt förvirrad,
eftersom jag inte minns vad jag gjort. Som tex. att jag har
vinterdäcken i bagaget när jag tror att det är dom som sitter
på bilen. Att jag inte kan ha koll på tider fast jag skriver upp
det och sen går en halv dag till spillo när jag får vänta på tåg
som inte kommer, eller kör ifrån mig, och är på jobbet 1 timme
innan jag börjar, fast jag tror att jag är sen...
 
:) Ja, som ni förstår är det inte så lätt att vara i mina kläder.
Men det blir ju en del goa skratt att dela med sig av. Och det
har skrattats en del i stugorna omkring mig. Man får bjuda på
det, för om ett gott skratt förlänger livet, så har jag ett tag till
att vara med mina barn.
 
Fast man kan ju önska att livet kunde ge mig ett brejk. Tänk
en avstressande resa på någon månad där man bara får koppla
av, vila sova och bada. Drömmar är ju ändå gratis. :)
 
Hoppas erat nya år har börjat bra. Även om allt inte är perfekt,
så kan man ju tänka att om det börjar illa kan det inte bli sämre
iaf. Man får tro att det blir så bra det kan. Så länge man har tak
över huvudet och mat för dagen, så är man ju lyckligt lottad.

Det är lätt att glömma sånt. För vi är ju ändå ganska komplexa
vi människor. Snart är det den 20 Februari och jag kan inte förstå
att det nästan gått ett år sedan vi satt och väntade in döden. För
hur det än var, så gjorde vi ju det. Väntade på döden! Det fanns inte
längre någon hjälp, ingen återvändo, inget hopp. Bara död. Inget liv
mer, ingen framtid, inga drömmar att uppfylla för honom.
 
Älskade barn, som gav så mycket. Som gav det som ingen annan
någonsin kan ge mig. Insikter, skratt, förnuft och fina minnen. Men
hur mycket minnen man än har så kan inte det jämföras med att få
ha sitt barn hos sig sig, krama det, följa det i livet, förundras, oroas,
glädjas och våndas. Så som man gör som mamma till de barn man
burit under sitt hjärta.
 
Nu ska jag laga middag till ett annat hjärta. Min fina Emma som är
en glädjespridare varje dag och som säger att även om jag är förvirrad
så älskar dom mig, hon o Isak <3 <3 Det känns tryggt! ;)
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Kommentera inlägget här :