Att starta och skriva en blogg om förluster, tankar och känslor
är ingen självklarhet. Att prata om sorg är det ännu mindre.
För min personliga del är det dock nödvändigt att skriva av mig
hur jag känner i stunden.
Hade jag inte gjort det skulle jag ha kokat över av ångest. När
jag skriver får jag ur mig hur det känns just nu och jag kan
lämna det ett ögonblick. Jag skriver, bearbetar och går vidare.
Jag går framåt. När jag tänker tillbaka eller läser det jag skrivit
ser och känner jag att jag kommit en bit på vägen. Det är inte
alltid bekvämt att prata om att man är änka och mist sin son.
Inte heller är det bekvämt att visa bilder på sonens grav och hur
där ser ut. Men alternativet, att inte prata, att hålla det inom mig
som om det vore hemligt, skamfullt eller fult är inget alternativ.
Om jag med det jag skriver och pratar om kan få någon att upp-
skatta sitt liv, att vara lite tacksam för det dom har, trots dagliga
familjekonflikter, bråk och tjafs med tonåringar om städning, upp-
förande, pengar eller vad det än kan vara. Då har det jag gått igenom
inte varit förgäves.
Om min öppenhet kan leda till att någon vågar öppna sig lite grand
och prata om sin egen sorg, då är det värt allt. Jag pratar om min
smärta, hur jag känt mig kränkt av företag, banker och ibland av
dom som jag trodde stod mig nära. Men för mig handlar det inte om
mig själv. Det handlar främst om att inte någon ska prata illa om
min man och mitt barn.
För varje gång jag pratar om hur det känns och hur jag mår, så
går jag ett litet steg framåt. När jag ser orden framför mig på
skärmen eller hör orden komma ur min mun, så ser jag på det
med andra ögon och jag kan ta ett steg en millimeter framåt.
För det här är inget som går fort. Det här tar tid och måste få
ta tid. Även om inte samhället anser att sorg tillhör vardagen
år 2013, så är det så det är. För varje person som blir medveten
om att sorg, smärta, förluster är en del av livet, och att det är ok
att inte sopa det under mattan, så tror jag att världen blir en lite
bättre plats att leva på.
För livet handlar inte om vem som har det vackraste huset, finaste
bilen eller bäst betalda jobbet. Livet handlar om att känna, om vår
förmåga att känna lycka, lust, glädje, sorg, smärta. ilska, eufori
och Kärlek. Kan man känna Kärlek till livet och sina medmänniskor
trots vad det fört med sig, så har man förstått en del av värdet med
att leva.
Kan man förlåta trots att man varit på botten, så har man vunnit allt.
Kan man förlåta inte bara andra för hur de betett sig, men även sig
själv för sina fel, brister och tillkortakommanden så kommer man må
lite bättre och förstå lite mer av det som är viktigt i livet.
Och kan man gå vidare trots allt som hänt. Kan man gå vidare trots
smärta, ilska, förlust och sorg, så kommer det att bli lite ljusare där
på andra sidan. När man gått igenom mörkret och kroppen har hunnit
ikapp, när sinnet är mer i nutid än i dåtid, då har det varit värt alla ned-
skrivna och sagda ord.
Då mår man bättre eller kanske riktigt bra, trots att man ibland fått
höra att man ska glömma och gå vidare. Trots dom som sagt att man
ska se till de barn man har och inte till det man förlorat. Trots att det
finns dom som säger att det finns nya män att träffa, när man själv
känner att man vill sörja klart, förstå, hitta sin nya identitet hellre än
att förhasta sig in i en ny relation.
För det är alltid vi som står vid sidan av, som har svaren och de bästa
lösningarna för hur andra ska göra och bete sig. Det är omvärlden som
bestämmer om det är ok att visa känslor, prata om sorg och smärta
och förluster och ilska. Men om man står upp för det som känns rätt
i sitt hjärta så kan man stå emot dessa normer och märkliga ideal
som andra tycker vi ska leva efter.
Mitt liv är mitt, min känsla är min, min sorg är min. Men genom att inte
tysta ner eller förneka det som hänt, så accepterar jag att min historia
har gjort mig till den jag är. Allt som varit har format mig och det tillhör
mitt liv och det finns ingen anledning att skämmas för det även om folk
omkring är av en annan åsikt.
Och kanske har jag på vägen lyckats få någon att öppna sig lite grann.
Kanske fått någon att förstå att dom inte behöver skämmas för det dom
känner. Kan hända att någon vågar prata om hur vidrig sjukdomen cancer
är. Kanske finns det någon som förstått att det är ok att prata om den som
inte är kvar i livet. För dom har varit levande och dom har funnits ibland
oss och dom förtjänar att inte glömmas bort.
Men! Det har inte varit ett självklart val att skriva.
Men när jag började så blev det nödvändigt.
För: "Det är Ok att känna, precis vad man vill"
Ni har väl inte missat Ung Cancer´s senaste film på Yuotube?
Se den!
Massa Många Kramar// AnnBritt
Du är fantastisk!!