Hej. Hamnade av en slump på din blogg och kunde inte sluta läsa. Känner igen nästan allt i din berättelse. Och efter jag läst nu så tror jag att jag vet vilka ni är. Jag o min son var på jk hela 2011 och även 2012 och jag funderade ofta hur det gått för killen vi träffade på avd och nu när jag läser din blogg måste det vara din A som vi träffade. Tycker att livet är så orättvist mot unga människor som ska drabbas av denna sjukdom med all ångest rädsla cellgifter strålning o framförallt all smärta dom får. Vill bara skicka en kram till dig och säga att jag förstår hur du känner det. Kram Marie.
Vi pratade med Andreas några ggr o han o min Marcus och bästa undersköterskan Greta spelade tärning ibland. Jag var med Marcus för han ville inte vara själv. Jag funderade ofta på vad Andreas hade för diagnos för han pratade aldrig om det men nu förstår jag. Min Marcus var ett år äldre än Andreas en lång kille som haltade lite för han var strakbent efter en operation. Jag såg dig några ggr på avd. Kram.
Det måste vara ödet ...
Mycket märkligt.
Kram.