Denna veckan har jag missat flera tvättider eller tagit fel
på dag... 6 gånger!
Jag har också messat en vän för att fråga om fika, och
när vi väl träffades så visade det sig att jag skrivit till den
tänktas namne....
Men det blev ju bra ändå. =) Fast lite förvånad blev jag!
Dom 2 flickorna fick sig ett gott skratt iaf. Och det är ju
alltid trevligt när man kan glädja någon.
Idag var jag på annan frukostfika. Vi har försökt få till
det ett tag och sist låg jag hemma och sov i godan sömn.
Men i morse blev det av och när jag skulle gå var det så
varmt och skönt på hennes framsida.
Jag kom då ihåg när vi satt där i snön med sol och blå
himmel och med varsin filt och njöt och drack kaffe någon
gång i Mars.
Det var ett kort tag efter Andreas gått bort och jag kunde
känna hur dåligt jag mådde då. Hur totalt slut jag var i hela
kroppen och sorgen låg som ett tungt täcke över mig.
Då var det lite skönt att känna att det är lite lättare idag.
Saknaden har tagit över efter sorgen och den är stor men
sorgen där i början var övermärktig och präglade varje steg
jag tog.
Känslan av att det ändå går framåt är ganska skön.
Att vara i 2 så stora sorger som jag varit tar oerhört på
både krafter och kropp. Så även om det är lång väg kvar,
så känns det väldigt bra att jag är på framåtgående. =)
Det är väl det man ska använda dåtiden och minnena till,
att se att man kommer någon vart och utvecklas lite.
Kan hända har man lärt sig lite på vägen och det får ju
trots allt ses som positivt, mitt i allt elände!
Ha en fin kväll och glöm inte att ur det värsta scenariot
kan det komma liiite bra saker <3
Massa Många Kramar// AnnBritt