Det Skira Livet

Har tänkt lite på det här med de perspektiv man fått
när man haft ett barn som varit sjukt och gått bort.

Jag har lärt mig mycket under den resan, eller rättare
Andreas lärde mig mycket.

Många runt omkring som varit med oss i detta säger att
dom oxå tänker på ett annat sätt. Att man kanske inte
har så mycket att gnälla över osv. Att man försöker se
lite mer positivt på livet.

Det är alltid bra! Min grundtanke är att livet är positivt
och vackert. Trots att jag gått igenom mycket av sorg
och känslor och smärta, så tycker jag ändå att livet är
vackert och fint.

Man lär sig ju att se det på ett annat sätt efter såna här
saker, ja, eller jag har lärt mig det..
Om andra kan känna samma så är det positivt för deras
liv och leverne.

Men oftast kan man ju inte lära sig av andras händelser.
Man lär sig av sina egna. De jag har och har haft runt mig
är väldigt kloka och mycket empatiska människor och det
är jag oerhört tacksam för.

Men i allt detta så kan det vara så att man känner att man
inte vill komma till mig och "gnälla" över småsaker, för att
det jag gått igenom är så mycket värre.

Har sagt det innan och gör det igen. Vi har alla olika former
av händelser som är jobbiga för oss. Den smärtan Andreas
hade visste jag skulle försvinna, eftersom jag visste att han
inte skulle klara sig.

Att ha ständig värk i kroppen, som många har, är jobbigt
och kan ställa till med mycket oreda i vardag och på arbete.
Därför ska ingen må dåligt över att säga till mig att dom har ont.

När barnen är sjuka i förkylningar och magsjukor och allt vad
det kan vara, om och om igen, så är det tufft, man blir trött,
får vara hemma från jobbet, vilket kanske inte alltid accepteras
av arbetsgivaren. Man blir orolig och kanske till slut irriterad.

Det är ju fullt mänskligt och händer oss alla då och då.
Vad jag kanske inte riktigt orkar är dom som gnäller hela
tiden, över allt som sker, och över småsaker som man kan
förändra med ganska enkla medel.

Det blir lite så att jag känner att jaja, men det är ju inget
som du dör av!
Kan säkert låta hemskt, men det är så jag känner nu.
Antingen finner man sig i det liv man har, eller så gör man
något åt det. Det mesta går att förändra med lite god vilja.

Vad jag mest lärt mig är inställningen till smärta. Tänkte på
det hos tandläkaren häromdagen. Har nog aldrig varit så
avslappnad där någon gång. Jag tänkte på min son och hur
stark han var. Det hjälpte mig.

Man kan övervinna rädslor och man kan välja hur man vill
se på livet. Vi fick så mycket positivt av honom den där sista
tiden och det är inget jag tänker slarva bort.

Jag vet att om det varit jag som legat där, hade jag gråtit mig
igenom den tiden, av smärtorna och av rädslan att dö och
över att jag inte skulle få fortsätta leva.

Så ni som har sjuka barn och tycker det är jobbigt. Fortsätt med det!
Och ni som går med ständig värk, ni får lov att gnälla och klaga.
Ni behöver inte ha dåligt samvete mot mig, för att min son gick bort.

Det blev som det blev. Jag kommer inte att acceptera, men
jag får lära mig att leva med det. Det är min erfarenhet och jag
önskar ingen annan att vara med om samma sak.

Och jag tackar av hela mitt hjärta till Er som finns runt mig
och barnen. Det betyder allt. <3 Ni är ovärdeliga och jag
hoppas en dag på något sätt kunna ge lite av det tillbaka till Er!


1000 Många Kramar// AnnBritt