Kan man sakna någon så här mycket?
Känns som jag ska gå sönder.
Ibland när jag tänker på Andreas, så kan jag höra
hans röst. Blir så rädd att jag ska glömma bort den.
Inte minnas hur han var och hur han såg ut och paniken
tar tag i mig och den drar och sliter och det känns som jag
ska svimma eller krossas i tusen bitar.
Jag saknar stunderna på sjukhuset, att lyssna på hans
andetag, fast det var så jobbigt när det pågick. Jag saknar
personalen som alltid fanns till hands och lyssnade på alla
mina knasiga tankar.
Jag saknar hans knäppa kommentarer om allt möjligt, när
han sovit en stund och plötsligt började prata om jobbet
eller syskonen.
Jag saknar hans kloka ord och hans klarsynthet över livet.
Jag saknar att ta hand om honom och ge honom värmedynor
och äpple mer. Saknar att hjälpa honom med skrynkliga
lakan som skavde på ryggen.
Saknar hans skratt till serierna på 6an. Saknar hans sätt att
ropa på mig: Moooossan :) <3 Så mjukt och lent det lät!
Men han ropade på Mamma, de där sista timmarna.
Jag höll honom i handen i stort sett hela natten fram till
de sista 3 andetagen kl. 05.25 den 20 Februari.
När jag skulle gå ut och röka, tvekade jag för jag visste
inte om jag skulle hinna tillbaka. Jag minns hur hans andetag
höjdes när jag gick och även om sköterskan sa att han sov,
så vet jag att han reagerade på att jag gick ut ur rummet.
Tårarna kom 20 över 5 på morgonen. Det gick inte att hindra
dom längre. Då hade jag varit vaken så många timmar och
önskade att allt var över, så att han skulle få ro.
Min syster sa att det kanske hjälpte honom. Jag vet inte.
När vi drack kaffe som personalen gjort till oss så frågade
jag om man får säga -Äntligen, i såna här sammanhang.
Min syster och pappan och farmor sa att man får det.
Han kämpade så länge det gick.
När nattsköterskan strax före halv tio på kvällen sa hon att
det inte var många timmar kvar.
Då kämpade han 8 timmar till. Han hade ett starkt hjärta och
som ssk sa, -Vem skulle inte ha kämpat?
Vi fick inte röra honom de där sista timmarna, han hade så ont.
Trots att vi tryckte på en bråkig morfinpump var 10e minut i 10
timmar och trots lugnande i dropp, så hade han så ont.
Jag sa då att hade han han varit kopplad till en hjärtmaskin,
så hade jag gått och stängt av den.
När man vet att det inte finns någon väg tillbaka och att cancern
är på väg att ta ens barns liv, då är det så fruktansvärt, så
omänskligt att se sitt barn lida så och kämpa så.
Man vill inte. Vill inte vara med om det. Man förstår inte.
Och så dom andra. Dom 3 unga killar som kom dit några
dagar innan. Den ena som bodde där med sin mamma.
Hur skulle jag kunna säga till dom vad som hänt???
Hur säger man att dom inte ska sluta kämpa, att dom aldrig
får ge upp och aldrig någonsin tro att dom inte ska klara det?
Men dom hade redan förstått. Dom visste redan på morgonen
vad som hänt. Och eftersom det inte finns någon annan väg
att gå och inget annat att tro på, så sa jag att ni får aldrig ge upp.
Ni får aldrig sluta tro att ni kan besegra cancern eller att ni inte
ska klara av detta. Och dom lyssnade och dom lovade!
Jag tänker på dom hela tiden och undrar hur dom har det.
Undrar hur deras föräldrar mår och deras syskon och familjer.
Jag önskar att de pengar som satts in till cancerfonden, till Andreas
minne, ska hjälpa någon annan att leva. Herregud! Så mycket jag
önskar det.....
En av de sista bilderna på oss 4, framför "Vänner" fontänen, Central Park N.Y
Så glad jag är att vi kom dit. Så glad att han fick uppleva detta.
Även om minnet av resan bleknade lite direkt på måndagen när
vi kom hem och fick besked att det spridit sig, så är det ett fint
och härligt minne som vi bär med oss i våra hjärtan. Han tyckte
verkligen om staden och sa några dagar innan han gick bort, att
han ville dit igen.
Ja, älskade Andreas. Nu kan du ta snabbflyget dit när du vill <3
Många Kramar// AnnBritt
Kramar <3
skriven