Jag körde min son till skolan idag och på vägen hem stannade
jag på kyrkogården. Ville kolla att dom satt det tillfälliga korset
med hans namn, på den plats jag valt.
Det hade dom. Men hur jobbigt var inte det att se sitt barns namn
på kyrkogården? Tårarna bara rann och jag fick så dåligt samvete
över att jag inte varit med honom den sista månaden..
Jag vet att han varit på bårhus och är på väg till krematoriet. Men
det hjälps inte, han har varit där själv, utan mig... En vecka, är det
längsta vi varit ifrån varandra under 20 år, utan att prata med
varann.
Det är så märkligt svårt att få in att jag inte kommer kunna göra
det igen. Det känns som jag övergivit honom den sista tiden.
Kanske är det normalt att känna så här, jag vet inte.
Tanken på att han ska in i en brännugn är svår. Även om jag tror
att hans själ lever vidare, så är det svårt att mitt fina barn ska bli
till aska. Lägga i en urna och stoppas ner i ett hål i marken.
Det är nästan mer än man kan klara av att tänka på. Jag känner
mig bara så ledsen över allt som hänt. Det är varför som kommer
till mig hela tiden. Smärtan har nog gått över någorlunda. Nu är
det en stor ledsamhet som tagit över. Jag tror det är den som alltid
kommer finnas kvar.
Jag bestämde mig för att plocka undan vinterjackorna idag. Andreas
jackor hängde där på krokarna och jag plockade ihop dom så varsamt
jag kunde. Kände igenom fickorna och hittade en tom snusdosa :)
Hans ryggsäck som han haft när han jagat har jag oxå tömt på sitt
innehåll och ställt i förrådet. En liten början på det som förr eller senare
på något vis behöver göras. Men hur mycket av hans kläder jag än
kommer att plocka bort så finns han ju ändå med oss. Hela tiden!
Det går nog inte en minut utan att jag tänker på honom. De sista
dagarna har inte varit så tunga, men tankarna på honom försvinner
inte. Jag är glad för det. Kan höra honom när jag tvivlar på saker,
eller när jag mår dåligt. Då talar han om att jag inte ska oroa mig.
Inte bry mig om det som är jobbigt. Jag vill aldrig förlora den rösten
inom mig.
Jag behöver den för den ger tröst. Den ger oxå hopp om framtiden.
Att alla dessa saker som är krångliga runt omkring nu, ska lösa sig.
En finare skyddsängel kunde jag inte få. Och jag är säker på att han
kommer vara med oss så länge vi andas. <3
Så här fint skrev en vän till mig nyss:
Andreas sken som blir till stjärnans ljus...
Som du ser om natten när det släcks i varje hus...
För han är den stjärna som lyser stark och klar....
Han är ljuset inom dig älskade vän som alltid stannar kvar...
Men jag förstår det inte ännu. Att han inte kommer tillbaka till oss.
Till något helt annat. Läste en artikel som en läkare skrivit.
Skönt att det finns dom som vågar och som utan pekpinnar
kan tala om hur det är. Och där kommer även LCHF in i bilden.
Så helt fel ute har man ju inte varit.
http://www.kostdemokrati.se/scoop/2012/03/13/varldsberomd-hjartkirurg-talar-ut-om-vad-som-egentligen-orsakar-hjartsjukdom/
Är ju inte så duktig på det här med länkar, men rek. att ni går in
och läser. Det är kloka ord...
Nu ska jag hämta min älskade dotter, som varit hos sin pappa
några dagar. Ska bli gott att få ge henne en kram :)
Här får ni lite kramar oxå!// AnnBritt