Det Skira Livet

Jag insåg att jag är en av dom nu.
En av alla dessa världens mördrar som förlorat
ett barn.

Som alltid kommer sakna, sörja och undra hur
det skulle blivit i ditt liv.

Som kommer sakna Dig på födelsdagar och jular
och alla andra helger och alla vardagar.
Och vardagarna är nog värst!

Jag kommer fundera över hur Du skulle se ut
i framtiden, när Du åldrades.

Hur skulle Dina eventuella barn se ut?
Jag vet att Du skulle blivit världens bästa pappa.
För jag har sett hur Du tagit upp Dina syskon och
tröstat dom när dom varit ledsna.

Jag har sett hur Ditt tålamod med Mats och Anna´s
barn. Jag har sett Ditt goda hjärta och Din själ i
alla år som jag fick vara Din mamma.

De sorgen och saknaden har inget att göra med
dom älskade barn jag har kvar.

Den sorgen handlar bara om smärtan över att
Du inte fick möjlighet att fortsätta Ditt liv.

Allt Du ville och allt Du drömde, det blir aldrig
verklighet. På morgonen den 20/2 så kände jag
hur en tredjedel av mitt hjärta brast i bitar.

Den delen kommer inte bli hel igen och den kommer
inte tillbaka. Hur ska man kunna leva med detta?

Det är en del av mig som alltid kommer saknas.
För Dina syskon är saknaden lika stor.
Vi försöker att ta oss igenom dagarna.
Vi försöker göra det tillsammans.

För det är så mycket viktigare än någonsin att
vi tar hand om varandra nu.
Hjälper och stöttar varandra, i den stora sorgen
efter Dig, den är så stor att inga händer eller armar
kan omfamna den.

Men jag kommer alltid vara Din mamma och Du
kommer alltid vara mitt barn. Även om Du var 20
år och vuxen, så var Du ju mitt barn.

Som skulle börja sitt liv med allt vad det innebär.
Istället fick Du börja på en annan resa, där vi inte
kan vara med Dig.

Jag vet att vi är tillsammans ändå, att Du är med
oss så länge vi minns och så länge vi pratar om Dig.

Men denna saknaden!!!
Nej, den går inte att beskriva i ord.
Jag ska ta kontakt med andra mammor som varit
med om detta.

Andra mammor som vet och känner likadant och som
förstår. Och det är så smärtsamt att andra behövt gå
igenom detsamma före mig. Men det är så det är.

Livet är grymt och det är inte rättvist och inte heller är
det mänskligt. Men det är livet, och det kan oxå vara
så fint och vackert. Det beror lite på hur man väljer att
se på det.

Om man kan välja bort det som inte stärker oss som
människor så kan man se att det är vackert.
Du lärde mig det. För jag tror inte ens att Du var rädd
de där sista timmarna i Ditt liv. Du var så trygg och Du
var omgiven av dom som älskar Dig och Du hade försonat
Dig med hur det skulle sluta.

Även om det inte var det Du ville, så fann Du dig i hur
det skulle bli. Och det är en liten tröst för mig, för på
så sätt så vann inte cancern ändå. Den tog Ditt liv, men
den tog inte styrkan och viljan.

Så jag hoppas att Du nu kan vara frisk och lycklig på
en åker någonstans, där Du kan köra traktor och där
Du kan jaga och kanske hittar Du en fin fiskesjö där
Du kan dra upp dom största och finaste fiskarna att
grilla över öppen eld, till middag.

Och hur många tårar som än rinner ner för mina kinder
så ska jag göra allt för att finna frid och ro i livet.

För det är det sista jag kan göra för Dig nu.
Du Fattas Oss, Du vår älskade son och bror.

Du Fattas Oss, så enormt mycket...
Jag Älskar Dig, Alltid!

Kramar från Din Mamma <3