Men jag vet inte vad det betyder egentligen.
Det känns som ingen dag kan bli bra mera,
ändå är det så det måste vara. Det måste gå!
I 15 månader levde vi med Andreas cancerbesked.
Mitt uppi det så gick Stefan bort hastigt och utan
förvarning.
Allt man ska ta sig igenom och bearbeta tar på
krafterna.
Man får perspektiv på livet.
Så bra som han mådde och så glad som han var
i mitten på Augusti när de första 9 månaderna
av cellgifter var över. Lika bedrövad och ledsen
blev han den 15 November när vi fick besked att
det spridit sig.
Jag såg förändringen hos honom. Besvikelsen.
Skulle han orka kämpa och vara lika positiv?
Det började synas att han var sjuk. Det där
illamåendet och matlusten som försvinner hos de
flesta som får cytostatika, hade aldrig han.
Varje gång jag hämtat honom efter en behandling
köpte vi något han längtat efter. Han hade aptit.
Det började synas att han var sjuk. Jag såg hur
färgen i ansiktet förändrades till grått. Såg hur han
kämpade för att vara positiv men inte riktigt orkade.
Berg och dalbanan av känslor fortsatte. Hopp och
förtvivlan har avlöst varandra de här månaderna.
Jag pratade med Katarina om hur hjärtat och hjärnan
inte kan kopplas samman. Vi visste hur det skulle sluta,
och jag ville inte att han skulle lida och ha ont.
Jag ville ha honom kvar, men samtidigt att det skulle gå
fort så han skulle slippa plågas.
Hon kom med en tavla som hon målat.
Så märkligt det kan vara ibland :) <3
Sen i Januari har allt varit ett kaos. Hur fort cancern spred sig
och hur mycket sämre han blev på kort tid.
Att leva med ett cancersjukt barn är en mardröm.
När man vet att det inte finns någon utväg är det näst
intill outhärdligt. Att lyssna på sin 20-åring som har mål
och drömmar och veta att det aldrig kommer bli så är
omänskligt.
Man lever i en bubbla, där det bara existerar cancer, morfin,
lugnande, kaffe, provtagningar, samtal, väntan, mera kaffe,
mera morfin och mera lugnande och mera kaffe och när någon
ställer fram en tallrik med mat förstår man att man behöver äta.
Jag vill verkligen inte att andra ska vara med om detta...
Skulle göra vad som helst för att det aldrig skulle ske igen.
Men det händer hela tiden och verkar inte gå att stoppa.
Någon pratade om alla pengar som läggs på forskning
och varför man inte hittar något botemedel.
Personen menade att det finns så mycket pengar för
läkemedelsindustrin att tjäna, att man inte har möjlighet
att få fram andra vägar.
Jag tror någonstans, att tyvärr kan det vara så.
Men jag önskar verkligen inte att det är det.
Jag önskar att man hittar något som kan stoppa detta
hemska, och att för en gångs skull ska människoliv
gå före pengar.
När man varit på sjukhuset i 2 veckor och kommer hem
utan sitt barn, så går det inte att ta in vad som hänt.
Det känns som han är kvar där nere (vilket han ju oxå är).
Att vi ska kunna åka ner och hälsa på och att han ska må
bättre och kanske komma hem på permission i helgen.
Istället har jag planerat min sons begravning och läst det
minnestal som ska hållas för honom. Det är så smärtsamt.
Bit för bit tar jag in och försöker förstå vad som hänt.
Att Andreas aldrig mer kommer hem. Att den flytt till
sin lägenhet, som han längtat efter aldrig blir av. Att han
istället ska ligga några meter under jorden i en urna och
att vi får åka till kyrkogården när vi vill träffa honom och
prata med honom.
Ändå är det frid i tanken att han inte har ont mer. Att inte
cancern kan göra honom mer illa. Och ändå vet jag att den
gjorde det värsta. Den tog hans liv och den tog min son ifrån
mig. Den tog en storebror från sina syskon och den tog och tog
och den lämnade inget kvar. Bara minnen.
Vi är för unga att bara leva på minnen. Det är sånt man ska
leva på när man är gammal och har gjort allt det man vill i
livet. när man är 11 och 17 och nästan 50 ska man inte ha det
så här. Kanske kan jag finna en tröst i att vi inte är ensamma.
För första gången i livet tycker jag det är ok att känna att det finns
dom som har det värre. Inte för att jag önskar andra att ha det.
Utan för att det kan finnas en tröst för mig att se att andra oxå
har det jobbigt. Att förstå att andra har lidanden och sår och
smärtor som inte vill läka. Kanske kan jag ge någon annan det
stöd jag själv fått under denna tiden och som burit mig.
Vi upplever saker så olika. Alla har sin uppfattning om det som sker.
Att länka samman det är ju inte alltid så lätt, men vi får se vad
framtiden bär med sig.
Nu är det ju oxå 1 år på söndag, sedan Stefan rycktes ifrån oss.
Att ha förlorat två fjärdedelar av dom man älskat mest inom ett
år är tungt och jobbigt och svårt. Det kan var en tröst att dom 2 är
tillsammans och har det bra nu.
Kai, prästen som vigde mig och Stefan och som begravde honom
ringde mig igår. Jag hade skrivit till honom för att fråga om han
kunde tänka sig att komma hit och hålla i begravningen här.
Men han var på semester och jag bestämde mig för det andra
alternativet. En borgerlig begravning. Det var ändå trösterikt
att prata med honom en stund igår.
Som sagt, man får perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Småsaker ska inte få ta del av mitt liv mera. Jag vill uppskatta
det jag har mer än vad jag har gjort. Man kan alltid sträva efter
att bli en lite bättre människa. Man kan sträva efter att bli ödmjuk
och känna empati med andra.
Man kan sluta gnälla över sånt som man inte kan förändra
och man kan sluta låta irritation och ilska ta över i ens liv.
Det är egentligen inte så svårt. Om man tänker på det man
har och på det som är vackert och fint i livet så går det rätt
så bra. Vi har alla möjlighet att att förändra vårt tanke- och
levnadssätt, bara vi vill!
Ska möta dottern vid tåget nu, dom har varit i Uddevalla
på teater idag.
Var rädda om varandra och glöm inte att kramas ;)
Många Kramar// AnnBritt