Det Skira Livet

Det är mitt i natten och jag har försökt att somna.
Jag lyssnar så fibrilt efter hans andetag och uppfattar
minsta skiftning i hans andning.

Jag tycker han får allt längre andningsuppehåll,
att andningen är ytlig och att han kämpar för att få luft.

Jag bestämmer mig för att gå upp, går och tar en cigarett
och sätter mig sen i fåtöljen bredvid min son.
Lyssnar och räknar: 3, 10, 6, 5, 11, 5, 5 sekunder emellan osv.
Inget regelbundet, ingen ordning, men jag känner efter en stund
att det det blir lättare, jag är trött och yr och lägger mig.

Nattsköterskan kommer in och trycker på hans pump som
vi kommer överens om. Hon sätter sig på min säng och vi
pratar en stund om livet och döden och rättvisor och orättvisor.

Hur man ska klara att gå vidare när detta tar slut.
Hur man ska klara ta hand om syskon när man sörjer ett barn,
utan att försaka dom andra 2.

Hur det ska gå när man är trött, orkeslös, arg och förtvivlad
att ha 2 till som behöver omtanke och kärlek och stöd.
Jag har nyss varit i en sorgbubbla och jag vill inte dit igen,
men jag har inget val. Jag kan inte välja bort detta, det är något
som kommer ske utan att man har en chans att värja sig.

Hon säger att det är jobbigt och oförståligt när så unga som
min son drabbas. Hon säger att han är så tacksam och artig
och jag vet att han är så trygg med personalen här.

Jag berättade för henne om när han kollade i sin i-pad
och läste upp följande citat för mig och sin bror:

Vänskap är som att pinka på sig,
Alla kan se det men det är bara du som kan känna värmen!

Det kanske inte var det mest filosofiska som sagts i historien
men det var hans sätt att tala om att han känner stort stöd
från alla som är med honom i detta. Han är inte ensam och
det känns tryggt för honom och för mig som mamma.

Vi pratar om tacksamhet mot dom som vågar höra av sig
i svåra stunder. Som vågar ge en kram eller ringa/skriva
och säga att dom tänker på oss.
Många är rädda att säga fel saker, göra fel.
Men det finns inget som är rätt i detta.
För det finns inget att säga, det enda man kan göra är att
visa att man bryr sig, genom att låta den sjuke eller anhöriga
prata och prata och älta om och om igen.

Orkar man inte det, ska man låta bli att ta kontakt.
Tacksamheten mot dom som varit med på resan sen i Nov.-10
är oändlig. Att det finns dom som stått troget vid ens sida hela
vägen är ovärderligt och fantastiskt.

Att det finns dom som vi fått skratta och gråta med.
Att det finns dom som lyssnat och stöttat och peppat
när livet befunnit sig på den skiraste av sidor är så
tacksamt bevarat i mitt hjärta att det inte går att med ord
beskriva. Jag har ju sagt det förut, men det tål att upprepas!

Dessa människor kommer återigen att finnas vid vår sida
jag önskar att jag och dom ska orka ta oss igenom det.

Nu piggnade han till en stund, min äldste son.
Han svarade på något sms. Det plingar i hans telefon
hela tiden. Många som undrar hur han har det och hur han mår.
Eller så spelar han wordfeud. Kanske var det både och. :)

Klockan är snart 02.30.  Jag tror vi får försöka sova
en stund nu.

Visa förståelse för andra människor
Vi är unika
Acceptera varandra som vi är
Döm ingen
Livet lär oss ändå

Det blir mitt nattcitat :)
Sov Gott Kramar// AnnBritt