Efter de sista 24 timmarnas enorma kamp så tog det slut lugnt
och stilla under morgomtimmarna.
Bilder från studenten 2010, 5 månader innan vi fick svar på röntgenplåtarna.
Allt är ett töcken just nu, varit vaken i drygt 2 dygn.'
Hur en så jävlig sjukdom kan ta en ung människas kropp på 1,5 månad
är obegripligt.
Likaså att min förstfödde son ligger kall och orörlig i den säng han vårdats
i sen den 2 Januari, då vi trodde han hade bihålsinflammation.
Det var inte så här det skulle bli eller vara.
Allt han ville var att leva och vara kvar här hos oss.
Ska sova nu, och får be att återkomma när jag är redo att delge
er de sista dygnen i hans liv.
Nu finns bara en fråga kvar och det är Varför?
Kramar och kärlek// AnnBritt
Kära kära du, du har skrivit ett så fint inlägg trots din svåra förlust. Jag vet av erfarenhet att det första man känner i en sådan stund det är lättnad för att ens nära kära inte lider mer för det är så svårt så svårt att uthärda, den svåra svåra sorgen kommer sen, det är oundvikligt.
skrivenEn stor varm kram det vill jag ge dej fast jag inte känner dej, den hjälper inte i detta tomma du befinner dej i men du ska veta att jag tänker så på dej.