Var kommer egentligen alla känslor ifrån?
Funderar på om det är lite som Pandoras ask,
det ligger där och gömmer sig någonstans, men
man vet inte var, tills det en dag bara hittas och
väller över och pockar på och vill ut.
väller över och pockar på och vill ut.
Ingen återvändo, ingen chans att värja sig, det
strömmar ur en som en vårflod utan slut...
Märkligt! Och man hinner inte med, man står
och tittar på hur det flödar och forsar o rinner
och man försöker stoppa det, men det går inte!
Det är nog tur att man inte kan, för med känslorna
kommer ju alla sinnen som stärks, man blir mer
medveten om sig själv och sin egen existens.
Oavsett om det gäller sorg, ilska, kärlek eller
andra livsavgörande saker, så är det när asken
öppnas som man verkligen får se sitt hela
färgspectra av känslor och man lär känna sig själv
lite bättre.
Man man blir oxå mer sårbar. För man tolkar allt
som sägs till sin egen fördel eller nackdel, och man
har alla tentakler ute och man suger åt sig av det som
är fint och vackert och man kan sjunka långt ner i
bottenlös mark av det som man tolkar negativt.
Och så känner man att allt är möjligt, hela världen
och hela livet är mitt. Eller så stänger man igen och
lovar att aldrig öppna sig själv igen för någon, man
kan bli bitter och deprimerad och avundsjuk och börja
hata allt och alla och i slutändan är det sig själv man
sårar allra mest, för man kan bli så instängd att man
inte ser att det finns dom som vill hjälpa och krama om!
Känslor kan ställa till med så mycket och man vet inte
när asken kommer att öppnas, men man känner när den
gör det och man får hoppas att man då har förnuft nog
att inte såra sig själv eller någon annan, även om det är svårt.
Att man kan tillåta sig att bara känna!
Att vara i en känsla kan vara hur jobbigt eller hur underbart
som helst.
Smärtsamt, tungt som bly, fjäderlätt eller helt euforiskt =)
Så oavsett när den där asken öppnar sig, så ta emot det.
Hur överraskad, förvånad eller ledsen man än blir, så är
det tack vara våra känslor som vi kan lära oss, att livet
kan vara precis som i Askungesagan:
Alldeles dötrist, tråkigt och dötrist och alldeles alldeles
Underbart!! <3
Ha en fin dag och njut av de varma solstrålarna som
varit snälla nog att äntligen komma och värma oss!
Massa Många Kramar// AnnBritt