Jag o Anna skulle varit och hämtat stenen igår hos stenhuggaren.
Men så kom jag på att dom möjligen kör dit den och sätter den på plats.
Jodå, idag hände det. Jag var på jobbet på dagtid, när min äldste sons
gravsten kom på plats.
Alla dessa tankar på det hela dagen. Kanske fick dom annat att göra?
Tänk om dom inte hittade till rätt ställe? Jag har jobbat dagtid idag, och
hämtade Emma efter skolan, vi kollade på torget en stund, sen köpte vi
ett gravljus och åkte upp till kyrkan.
Jag önskade att min man var med och höll mig i handen så jag skulle
känna mig trygg. Men det var min 12-åriga dotter som var med mig och
jag tog hennes hand. När vi stod på trappan, stannade jag.
Kände att nu är det på riktigt. Detta är sant. Min son finns inte mer!
Det är en sten vald av hans vän/chef/mentor och storebror i livet. Av honom, hans fru och barn.
Den familj som älskade Andreas som en familjemedlem och bror.
Det är en sten formad av naturen som ett stort hjärta.
Den är betonggrå som slipad, men vad passar väl bättre för en murare?
Formen, hjärtat, som visar och står för all den kärlek vi känner för honom.
Imorgon ska jag o Katarina åka dit med någon sorts blomma.
Katarina har 2 betonghjärtan som hon vill lägga där.
Det är klart hon får! <3
Men jag förstår inte varför det skulle hända.
Varför det måste ske? Att denna älskade son och bror och vän
behövde bli sjuk och lämna oss. Jag kommer aldrig förstå.
Mitt lilla barn, som jag sett födas, krypa och gå. Prata i förnuft
så tidigt. Redan som 2-åring kunde han uttrycka sig i vad han
ville och kände.
Han förstod så tidigt sammanhangen. Kanske som moster sa
till Isak, då han kommenterade filmsamlingen inne på hans rum:
-Han var ju tvungen att se så många filmer han kunde. Han hade
inget val!!!
Hur är vår hjärna och vår kropp funtad? Vet vi att vi måste göra
det vi vill innan vårt liv tar slut? En del sölar bort livet på skit. På
att förstöra för sig själva och andra. På att döma, kritisera och
prata skit om andra. Det finns så mycket vi gör som vi vet att vi
inte borde, men vi gör det ändå.
Det finns dom som varit med om, dom som förlorat sina kära,
som ändå inte fattar något.
Och så finns det dom som är som Andreas. Dom som är äkta,
och genuina och som bara vill leva. Men dom får inte. Dom måste
visst dö...
Nej! Som mamma förstår jag det aldrig! Det finns dom som säger
att livet går vidare. Att nu får du fokusera på dom som finns här.
Ja! Det är klart att utan dom 2 jag har så hade jag inte orkat.
Men det är som att säga att jag ska glömma det jag haft under
mitt hjärta i 9 månader och bredvid mig i 20 år.
Den som inte varit med om det kan inte förstå. Det är en smärta
utan gräns. Inte så mycket min förlust som den att han aldrig fick
uppleva de stora sakerna i livet: Flytta hemifrån, bli förälskad, skaffa
barn, bli gammal, få barnbarn.... Att veta att han aldrig får vara med
om det är så plågsamt att jag skulle kunna sitta och skriva om det
varje dag, varje minut, timme och dygn.....
Men nu är stenen där och imorgon så åker vi dit jag och Katta.
Om det är väder tror jag att jag köper med kaffe o kanelgifflar
som vi kan sitta och smaska på. Det skulle han gilla, min son!
Nu får jag gå in i nästa halvår. Den analkande hösten då han skulle
fylla 21 år. Julen!! Hur ska den bli i år? Nyåret. Det förra som han
och jag firade ensamma, när han mådde så dåligt och åkte in 2 dagar
senare för att bara komma hem på några korta permissioner efter det,
trots att han var på jakt den 26/12 med benen hyfsat i behåll.
Det är mindre än 6 månader till ettårsdagen sen han gick bort.
Så märklig tid är egentligen. Lång när man väntar på något positivt,
kort när man väntar på döden, eller 1-årsdagen av densamma.
Det här blev dystert, men det är så det känns idag. Att se en positiv
och levnadsglads människas namn på en gravsten kan nog få vem
som helst att gråta och undra!
Glöm inte ta hand om båda Er själva och dom ni älskar!
Låt det inte finnas några ursäkter, ha tålamod med varandra.
Livet går faktiskt inte så himla fort som vi inbillar oss!!
Om vi tar var på tiden så hinner vi med, både att älska oss själva
och vår nästa...
Massa Många Kramar// AnnBritt