Det Skira Livet

Nu är det gjort. Nu är det definitivt så att Andreas inte
finns mer. Vi hade urnsättning igår i kall vind och några
snöflingor kom (och vad är det med honom och snö..)
och solen tittade fram lite oxå.

Kyrkan hade missat att vi skulle komma, så det var inte
färdig grävt när vi kom dit. Ingen vidare känsla på det, att
se dom gå iväg med med skottkärra och spade..

Jag tittade på den där träurnan med hans namn och kunde
inte riktigt förstå att han fanns däri. Sen bar jag den upp till
platsen där han ska ligga och hans pappa och jag sänkte ner
den tillsammans.

Sen lade vi ner varsin blomma och hans syster hade en fin
kruka med en blomma och påskris med fjädrar. Den satte
vi nedanför korset som tillfälligt står där nu.

Så smärtsamt det är att ha sitt barn i en urna, det är så svårt
att man bara inte förstår det. Och tårarna föll i en strid ström,
som i en vattenkran som inte går att stänga av. Men nu har
vi någonstans att gå och prata och dricka äpple mer och äta
gifflar. Det känns bra! Att veta var han är nu.

Tankarna har varit så konstiga. Om att dom kanske tappat bort
honom eller skickat honom till fel ställe, eller att askan blåst bort
och dom fick sopa upp den.....

Vi var några som gick till fiket och tog en kaffe efteråt för det
känns alltid bra att prata lite. Och då kom det en del skratt oxå :)

Sen körde den snälla Katarina mig till affären så jag fick Påsk-
handla lite grann. Var helt slutkörd i kroppen efter det och gjorde
inget vettigt på hela kvällen sen.

I förrgår åkte jag till Kicki. Vi planerade den kommande festen
för 100-åringar, och så gammal känns kroppen vissa dagar.
Det blev mycket skratt och det är så gott att kunna skratta
åt helt banala saker. Det är som befriande på något vis!

Kvällen/natten avslutades med att vi lyssnade på gamla goa
vinylskivor. Det där speciella raspet som inte går att få med
dagens moderna teknik är härligt att höra på.

Skulle vilja åka och tända ett ljus vid graven men bilen är ju ur
funktion och att ta tåg och buss i långfredagens snöväder känns
inte så lockande. Jag hoppas det kan bli en annan dag i helgen.
Får ju kolla att blomman som står där inte blåst all världens väg
i gårdagens storm.

Tankarna är nu vid kyrkan hela tiden. Vill som bara vara där.
Men han är i våra tankar och det är väl det viktigaste. <3

Nu önskar jag Er alla en riktigt fin och Glad Påsk.
Var rädda om varandra. Och njut av att vara tillsammans
med familj och vänner eller vad ni nu gör.

Massa Kramar// AnnBritt