Men jag tänker inte förora något sorts hopp.
Vår resa gav mig ny styrka och den tänker jag behålla.
Jag känner (eller tror iaf) att jag ser nyktert på tillvaron just nu.
Jag känner ingen oro, den är som bortblåst.
Det är skönt och det är oxå lite konstigt.
En del saker som hände innan vi åkte, behöver jag ta tag i.
Men jag tror jag kan fixa det.
Jag har en sån stark känsla av att allt löser sig.
Hur saker och ting än utvecklar sig, så kommer det att lösa sig.
All den oro jag ödslat tid på i så många år, har ju varit onödig.
För på ett eller annat sätt, har ju faktiskt saker löst sig.
Hade det inte gjort det, hade jag ju inte suttit här och varit den jag är idag.
Då hade allt varit kaos.
Kan vara så att en del av er tänker, att jag har totalt kaos i mitt liv.
Ja, det har jag nog. Men jag känner inte oro.
Oro och rädsla skapar tankar som inte går att styra.
Tankar som kan föra oss vart som helst, men som inte
har med verkligheten att göra och vars enda syfte är,
att få oss att må ännu sämre.
Kanske är det tillit jag plötsligt känner.
Tillit inför mig själv, hela vår situation och inför framtiden.
Att kunna släppa kontrollen och låta livet gå åt det håll det är tänkt,
oavsett om det innebär nya sorger, katastrofer eller glädjeämnen.
Vreden och ilskan över att bli ensam och över att ha ett barn med cancer är borta.
Det har tagit tid, men nu är det annat som har tagit vid.
Kraft och tro på att livet kan ge oss något, även om vi tycker att vi förlorar.
En ny insikt om att inte ta saker så väldigt personligt.
För allt som sker handlar inte om mig...
Det är egoistiskt att tro att man är så märkvärdig,
att allt som sker är riktat till mig personligen.
Katastrofer sker varje dag, överallt omkring oss, i stort och smått.
Det har alltid varit så, vi kan inte stoppa det.
Människor föds och människor dör. Det är allt vi vet.
Däremellan skapar vi vårt liv.
Bara för att vi kan känna sorg, saknad, smärta, ångest...
så är det som sker inte riktat till oss personligen.
Det bara sker!
Jag har vetat det väldigt länge.
Men som alltid är det skillnad på att veta och att förstå.
Nu förstår jag det. Jag känner det i hela min kropp.
Det betyder inte att jag vill ha den situation jag har.
Men vad ska jag göra?
Det ser ut som det gör just nu.
Så antingen kan jag gilla läget eller gräva ner mig.
Det sista vill jag inte, tänker jag inte.
Det sista året har inte varit positivt någonstans.
Ändå har det kommit något positivt ur det.
Precis som det brukar vara, om man då inte väljer att istället bli bitter.
Så med detta märkliga lugn går jag framåt.
Det kommer att lösa sig, precis så som det alltid gjort,
så att man kan itu med nästa dag. =)
Det är ju fortfarande en vacker värld vi lever i! Visst? ;)
Hallen är på G. Ska köpa tyg som gömmer vår ytterkläder.
Imorgon är det fredag igen. Då tar vi på fredagsmystofflorna
från OLW och kurar i soffan...
Hur ser Er fredagskväll ut?
Varma Kramar// AnnBritt
Varför oroa sig för morgondagen, dom problemen kommer isåfall då inget man skall oroa sig för i dag. En person som stog mig nära sa så, och det är sant. Lev mer för dagen, och dom orden har jag försökt lära mig av. Kram
skriven