Bestämmer att jag ska till henne och jag ska köpa med kanelbullar.
Eftersom min bil står hos A, sen i lördags, så får jag ta den andra bilen. Den har ju stått ett tag nu och jag minns att jag får nog tanka för det var inte så mycket bensin kvar sist.
Jag är ju sämst på sådana saker. Tänker att jag ska köra in på tappen. Men tar alltid andra ärenden först. Att tanka bilen är ju så himla tråkigt... Nåja, sen när jag är halvvägs hemma glömmer jag att jag skulle tankat och tänker att det klarar sig nog till nästa gång jag åker.
Så jag går ut till bilen, den är lite trögstartad, men går igång till slut.
När jag närmar mig samhället börjar den hosta och fräsa och hur jag än gasar blir jag ståendes vid vägkanten med massa bilar bakom mig. Så det är bara att ringa L och fråga om hon har någon dunk. Hamnar då hos hennes man... men hittar numret till henne efter en stund.
Det är nu jag inser att jag inte blivit arg, sur, irriterad eller förbannad. Jag sitter helt enkelt bara där i bilen och väntar på att hon ska komma. Känner att även om bilen börjat brinna hade jag bara gått ut lungt och tänkt att -Jaha, där brinner den upp!! Det har hänt så mycket det sista att det här inte berör mig alls.
Ringer ett kort samtal till A. Sen väntar jag lite till. Bilar kommer och går bakom mig och ibland blir det lång kö. Efter ca 35 min kommer N rusandes. Hon har sett att det var jag och undrar om jag behövde bogseras. Säger att hjälp är på väg, men att hon ska ha en eloge för att hon stannat. Hon är den första som gjort det.. HUR klarade man sig innan mobiltelefonen fanns???
Så kommer L med bensin. Hon hade haft lite problem med ett lås till förrådet.. Inte ens det förvånar mig!
Och, jo då. Bilen startar direkt med bensin i tanken. =)
Så vi åker och köper bullar och sen tar vi fika i hennes nya fina kök. Minsann om vi inte varit i samma skogar och lekt som barn oxå, och fiskat och badat i samma sjö. Kanske ev. är vi även släkt på långt håll. Hon skulle kolla upp detta. Spännande =)
Kvällen blir lite mer omtumlande. K kommer upp på fika och pratar om helgens trauma.
Finns väl inget annat att kalla det. Så vi sitter här med tårarna rinnande ner för kinderna.
Det har varit för mycket nu. Man vill liksom inte höra mer. Ska det aldrig ta slut på elände och sorg?
Sen är det ju som det är med vissa människor. Vi sätter oss och kollar galna klipp på Youtube och skrattar tills vi får ont i magen. Det är ganska skönt att känna att man kan det ännu. Skratta så man får ont i magen alltså...
Har hämtat min bil och imorgon kommer barnen, då ska vi ha massa mys! Kram på Er!