Det Skira Livet

Det finns tillfällen i livet när man funderar över varför livet är som det är.
Varför just jag drabbas av allt jobbigt.
Varför mitt liv inte kan vara som en räkmacka, åtminstonde någon gång.
Man funderar över andra som verkar ha så bra relationer till alla familjemedlemmar, kollegor och vänner.
Inga bråk och hårda ord.
Inga känslostormar och berg och dalbanor.
Det finns tillfällen när det känns som andra reder ut alla sina eventuella problem genom lugna, sansade samtal.

Jag är ingen avundsjuk människa. Missunnar inte någon annan framgång och lycka.
Men ibland kan man få tankar om att man själv vill ha det lite smidigt någon gång!
Så där lätt som andra verkar ha det.

Så händer det att man träffar dessa perfekta människor.
Som verkligen är lyckliga.
Som reder ut alla sina problem genom lugna samtal.
Som tycks ha rätt svar på alla frågor.
Som har underbara jobb, en väldigt bra lön och ett perfekt välstädat hem.

Det är då det börjar klia i min kropp.
Jag mår plötsligt illa över hur perfekt människor kan ha det.
Och vad jag än säger så vet dom precis vad dom ska svara mig.

Då börjar jag fundera över mitt liv, och även över deras.
Jag känner hur jag hellre sitter med en vän som vet vad helvetet kan innebära.
Som vet hur det underbart det känns när solen stiger upp efter en helvetesdag.
Jag sitter hellre i min egen skit och våndas över mitt liv med någon som verkligen förstår och kan lyssna.
Som inte har perfekta svar.
Men som har en ärlighet och ödmjukhet i sin själ.

För jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå för den perfekta människan när marken rämnar under deras fötter.
Var har dom sitt skyddsnät då?
Hur ska dom våga tala om vad som hänt?
Hur ska dom klara livets mörkaste dalar?

För det finns djupa dalar i livet.
Det finns för alla människor.
Men alla vill inte se och vill inte prata om det, eller låtsas om att det finns.

Jag känner att jag hellre är ärlig och öppen med mina känslor än gömmer mig bakom välformulerade svar.
När min far precis gått bort, kom någon och sa -Ja, livet är svårt ibland! och lade huvudet på sned...

Som om det skulle hjälpa.

Vet man redan om att livet är en strid behöver man inte höra något så dumt.
Man behöver en kram och någon som fixar kaffe och lyssnar.

Det kommer jag aldrig att sluta ge.
Jag hoppas jag kommer ha kvar det genom livet.

För hur det än är så är mitt liv mitt.
Det handlar om att acceptera det svåra som händer och ta sig igenom det.
Det är jag skyldig mig själv.
Det är ju faktiskt mig själv jag ska leva med resten av livet.
Kan jag inte acceptera det som är jag och det som är mitt så blir det väldigt svårt att acceptera någon annan.

Man kan inte älska alla.
Det kan man inte.
Men man kan försöka förstå och acceptera dom man har runt sig och deras val.
Men främst handlar det om att inse att det här är jag.
Det här är mitt liv.
Bara jag och ingen annan kan förändra det!

Det är när man inser det som man även kan tycka om den perfekta människan och vara glad för deras skull.

"Klar med sig själv blir man ju aldrig, man är ju som en lök, det finns hela tiden
nya lager att skala bort för att komma närmare sin innersta kärna"

Kram!