Det Skira Livet

Orken att skriva har varit borta några dagar.
Istället har jag ägnat mig åt att jobba, varit med på dotters skolavslutning, målat och tapetserat färdigt i köket, haft tjejmiddag, vilat mellan varven och städat.

Det känns skönt att vara tillbaks på jobbet, att få lite rutin i livet och annat att tänka på.
Jag har varit hur trött som helst efter en arbetsdag men sånt blir ju bättre.
All den ork och energi jag har läggs på att försöka klara de timmar jag är på jobbet och hålla reda på mediciner och omvårdnad till de gamla. Väl hemma finns ingen energi kvar, men jag har klarat av det hyfsat bra.
När man får mycket kramar och glada tillrop på att vara tillbaka så värmer det oxå i hjärta och själ.
Med så goa arbetskamrater klarar man vilket jobb som helst.

En dag satt vi och pratade om färger. Jag nämnde att de första 3 veckorna efter S gått bort, gick jag bara klädd i svart. Mitt liv var mörkt och eländigt. Det fanns inga färger, inga nyanser och inget ljus.
Annars är jag ju en person som tycker om färg,men då var det mörkt.
Nu har jag målat om vardagsrummet i vitt och även köket. Fast där var jag tvungen att få in lite färg.
Det blev en starkt turkos tapet med stora ceriserosa pioner. =) Så vacker är den!

Det får symbolisera att mörkrets tid är slut och ljus och glädje får ta vid.






Tog bilderna på kvällen då jag var färdig, så det ser lite mörkare ut än vad det är, men jag bara njuter.
Tänk att vit färg kan förändra så mycket och efter 4,5 år trivs jag i mitt hem.
Det känns skönt att kunna stänga dörren bakom sig och känna sig hemma, att trivas.
Jag behöver det verkligen efter allt som varit.

Det handlar inte om att sopa bort minnen från S och mitt liv ihop, det har jag alltid med mig.
Men det handlar om att kunna se framåt och inte fastna i det som varit, mitt liv går ju vidare och jag är på något sätt skyldig att följa med, inte minst för mina barns skull.
Men framför allt handlar det om att se ljust och positivt på framtiden.
Efter allt som varit i November så behöver jag det.
Ärren på mitt hjärta kan ingen se, dom bär jag med mig till den dag jag dör och inget kan utplåna det.

Så är det äntligen sommarlov och jag har bestämt mig för att njuta av sommaren oavsett väder.
Är det regnigt kan man vara inne och läsa, åka till biblioteket eller se på film.
I slutet på månaden ska jag iväg 7 dagar med ett gäng tjejer på husvagnscamping.
Det blir High Chaparall i 4 dagar och sen Falkenberg.

Jag vet att det kommer bli hur kul som helst och det är något att se fram emot.
Efter det kommer vår andra bröllopsdag och jag räknar inte med att kunna jobba den dagen, utan tror det blir att åka ner till Friseboda vid stranden, kanske liten picknick korg och bad om vädret tillåter.



Det är märkligt och orättvist att vi inte får uppleva den dagen tillsammans, men på något sätt är vi ju det ändå.
S är påtagligt nära varje dag. Jag pratar med honom och frågar om saker, skäller för att han inte är här, känner hans närvaro och kärlek och gråter en stund över saknaden och tomheten.

Allt som hänt har förändrat mig mycket. Nu när jag hör om något eländigt så börjar jag skratta ibland, eller skämta om det.
Kan inte ta in mer elände, det är stopp i mitt maskineri för jobbiga saker.
Självklart är det ju ett försvar och ett sätt att avskärma sig och även skydda sig själv.

Så på något konstigt sätt har det som hänt gjort mig till en gladare och positivare människa.
Ödmjukheten inför livet har oxå blivit större.
Det betyder inte att jag är okänslig inför andras svårigheter, det är bara mitt sätt att klara av det hela.

I framtiden kommer det väl att bli annorlunda, men just nu är det sån jag är.

Har ju sökt fast tjänst på mitt jobb och hörde att cheferna börjat anställa, då är jag den som ligger överst på LAS-listan och man har inte kontaktat mig. Vad jag känner är att: Ok, vill dom inte ha mig som undersköterska så får jag väl söka annat jobb som städerska eller något. Har liksom ingen ork att ta tag i det. Saker och ting blir som det blir. När sonen blev sjuk så fick jag veta att jag inte kunde fortsätta ett vikariat eftersom jag skulle vara borta mycket...
Eftersom jag sa vad jag tyckte om det så blev man väl inte så populär, men nu finns inte orken och kraften att ta tag i det. Någon inkomst kan ju dock vara bra att ha när man ska försörja sina barn med mat och annat, men lön får man väl på de flesta jobb idag, så vi får se vad som händer.

Som ni förstår lämnar det mig inte helt oberörd eftersom jag skriver om det.
Klart att man blir ledsen och så vidare, men det ska inte knäcka mig och kan jag inte få jobb där jag är nu finns andra ställen, så är det med det!

Hittade 2 fina citat i en tidning som jag ville dela med mig av.

"Igår mötte jag en ängel
Jag bad den att se efter dig
Men den kom tillbaka
Jag frågade varför och den svarade:
Änglar ser inte efter varandra"

"Ålder är som att bestiga ett berg
Man blir lite andfådd
-men får en mycket bättre utsikt"


Ha en fin dag, Kramar//AnnBritt

(Rubriken kommer från en gammal melodi med norsken Åge Aleksandersen. Har du inte hört den så gå in på youtube, vet tyvärr inte hur man länkar, men den är så fin)