Det tar sig..
Idag ville jag helst lägga mig på sängen med täcket
över huvudet och bara gråta.
Över saknad. Över att få fira jul utan min man.
Över allt skit som varit med detta året.
Låta ångest och smärta bara välla ut och helt och
hållet strunta i allt vad jul heter.
Men som alltid, så inser jag att det inte löser någonting.
Även om jag faktiskt, kanske, skulla behöva det!
Istället, när kl var över 20, började jag och E röja och
dammsuga och tvätta golv.
Ut med grejer i förrådet, som väntat för länge på att tas om hand,
men jag inser att det inte kommer ske på ett tag.
Så nu känns det riktigt bra :)
När man har saker framför sig som känns som oöverstigliga berg,
känns det bra att få klappa sig lite på axeln, när man får det gjort.
Vanlig städning! Jo, visst... Men för mig har sånt blivit monsterhinder.
Behöver dammsuga, plocka undan och skura...
Orkar inte, orkar inte, orkar inte..
Och den där saknaden som inte går att beskriva i ord.
Efter honom som hade lösningar på allt.
Som kom med goda tips och råd, eller en kopp kaffe
och en härlig smörgås, när livet var tufft.
Som var (oftast) lugnet själv och kunde prata mig tillrätta
när livet gick emot mig.
Hur mycket kan man sakna en annan människa???
Nu ska jag säga godnatt till min dotter,
sen försöka sova lite själv.
Imorgon ska vi låna sonens bil och åka och julhandla.
Jag har en stark känsla av att vi inte är ensamma om det!
Sov så gott med Er// AnnBritt
Den första julen är alltid svårast så är det bara. Jag har haft mitt sätt att klara mej igenom mina sorger, jag har tänkt på de som drabbats fruktansvärt hårt av sorg. När jag var yngre så tänkte jag på de som upplevt koncentrationslägren, jag tänkte "kunde dom så kan jag", senare har jag tänkt på Estoniaöverlevande och inte minst Tsunamioffren, "KUNDE DOM SÅ KAN JAG". Jag menar inte att man inte ska sörja det hoppas jag du förstår, jag vill bara tala om hur jag tagit mej igenom det som varit svårt. Hoppas du och de dina får en fin jul trots allt. GOD-JUL.
skriven