Kärlek

Som person är jag mycket känslosam. Jag har lätt för att gråta
till en sorglig film eller när det visas mycket känslor av glädje,
lycka, sorg i olika sammanhang som sporter, dokumentärer, filmer.
 
Men det som gett mig mest lycka, glädje och kärlek genom livet
är förstås mina barn. Finns det något annat som kan fylla en kvinna
med så mycket känsla, oro, rädsla, glädje, skratt, tårar som barnen?
Jag tror inte det. Iaf inte för mig.
 
Och hur mycket man än kan önska att ibland få vara AnnBritt och inte
"bara" mamma hela tiden. Så är det mamma jag är och alltid kommer
vara först och främst. Inget kan någonsin komma före dom.
 
Det var inte självklart för mig att skaffa barn och jag var 28 år när jag fick
mitt första. Jag har ibland önskat att jag var yngre. Men livet blir ju som
det blir. Och hur man än önskar och vill och räknar ut saker och tror, så
har våra liv sin egen väg att gå.
 
Andreas var en lintott med lockigt hår, som var försiktig, studerande,
klok förstås, nyfiken, alltid glad och hade lätt att lära.
När han blev lite större och frågade mig saker och jag dröjde en stund
med svaret, så kunde han säga: -Bra, då gör vi så. :) Han kände mig
väl och kanske är det min svagaste punkt, att jag har haft svårt att säga
Nej till mina barn.
 
Fast när man har begränsat med pengar så får man ge av det man kan.
Tid och intresse. Jo, jag har skällt och gapat oxå. Men på något sätt har
vi alltid haft en stor kärlek och öppenhet till varann. Dom vet att jag har
sett dom och hur dom mår. Kanske har jag tjatat lite för mycket om att
Jag älskar dom. -Jaja... jag vet! :) har dom sagt med ett snett leende
när jag bett dom vara rädda om sig.
 
Isak är en omtänksam kille med stort hjärta. Han är lugn o stabil och
trygg och kramas flera ggr per dag, bara för att det var ett tag sen.
Han har fått dra ett stort lass att gå från lillebror till äldst.
 
Emma är mitt solsken. Hon pratar mycket mer om det som händer
runtomkring och inuti än vad hennes bröder någonsin gjort. Manligt
och kvinnligt? Ja, vi är ju olika! Hon pysslar och fixar och tänker efter
och har åsikter och tankar om det mesta. Hon är klok och har en härlig
humor och vi kan skratta så vi kiknar ihop, hon och jag.
 
Det finns en stor och varm kärlek mellan oss 3 eller ska jag säga 4,
för Andreas är inte borta. Han är mitt ibland oss, varje dag och hela
tiden. Hans närvaro är påtaglig på ett sätt jag inte kan förklara. Men
så är det nog med den som varit så älskad. Dom kan aldrig försvinna
helt.
 
När man förlorat ett barn blir rädslan och insikten större om att det
kan hända igen. Att det som inte får, bör eller ska ske faktiskt skulle
kunna hända en gång till. Men det är en oro som är min. Den får inte
påverka deras framtid, deras tro på livet och deras vilja att våga leva.
 
Så  det är bara att bita ihop. Ta itu med sin oro, ångest och rädsla
och låta dom som har livet framför sig leva det och göra det fullt ut.
Man får släppa på navelsträngen hur hårt det än drar i den och le mot
barnen och mot världen och hoppas att den ler tillbaka. Att världen
och livet visar sin vackraste sida för de 2 barn som har förlorat så
mycket av det som var älskat och självklart.
 
Men varje dag får dom veta att jag älskar dom. Och jag får kärlek tillbaka.
En kärlek som inte kan köpas för pengar. En kärlek som inte tar slut,
men som blir starkare för varje dag som går. Älskade barn, ni gör mitt
liv rikare och mer värdefullt än något annat som hänt mig.
 
Att säga Jag Älskar Dig. Att visa sina känslor. Att ge en kram. Att
säga förlåt. Att lyssna. Att visa att man bryr sig. Små saker som tar
så lite tid. Enklare än att bli arg och irriterad och gapa och skälla.
Men så svårt det kan vara. När tiden och allt omkring pockar på det
som synes vara viktigare än de barn man valt att sätta till världen.
 
Alla barn har rätt till kärlek och att känna sig älskade, för sin egen
skull och för den dom är. Jag önskar att mina barn känner att som är det.
Jag önskar att alla barn kunde få känna så! <3 <3 <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Ack ja! Detta liv

Att ha en vecka ledigt och veta att man har några dagar kvar på sitt vik,
det är riktigt skönt. Slippa ångesten över om de ringer och frågar om
man kan jobba.
 
Vi bakade massa bullar jag o dottern. Det var inte helt enkelt, för sist
jag gjorde det var sista gången Stefan var här och han skulle ju ha med
sig några hem. Det slutade med att Emma fick bullarna, potatis och en
duschslang med sig till skolan. Han fick hennes påse med en tröja, en
nalle o några tidningar :) Men det är ett gott sista minne iaf.
 
Annars är det en del  kamp med att orka, hitta viljan och lusten och få
inspiration till något över huvud taget. Jag tänker att jag kanske ska fixa
till på balkongen i år. Men det är mer som ett tvång att jag borde försöka,
än en önskan om att jag faktiskt vill. Ingen tvingar mig men jag känner att
jag borde.
 
Jag tänkte att jag ska åka o köpa mig ett par skor, istället för de trasiga
jag går med nu. Men sen tänker jag: -Varför? Vad spelar det för roll? Dom
håller ju ihop. Ja, det är en inre strid hela tiden mellan att hitta glädje och
mening, eller bara strunta i allt. För inget blir ju bra ändå.
 
När det visade sig att förra bilproblemet var så enkelt som att jag använt
reservnyckeln och det inte funkade. Så står bilen nu på en busshållplats
på Tjörn, med troligt motorhaveri.
 
Att inte ha någon i familjen som kan hjälpa till gör att man känner sig
som värsta utsugaren när man ska fråga om hjälp. Ändå har jag inget
annat val. Men folk kan ju säga nej... som tur är!
Under tiden får jag ta buss o tåg till jobbet och det går ju det med.
 
Så det är ju skönt att jag fick en bra lön denna månaden. För då kan jag
ju kolla på en annan bil. Men dom flesta har det väl så, att när det kommer
lite extra inkomst då ökar hastigt de oförutsedda utgifterna.
Det är ju tur att skorna hänger ihop så jag kan ha dom en månad till.
 
Att försöka vara positiv, att njuta av varje stund, att leva i nuet känns
inte alltid som en bra lösning. När det liksom inte spelar någon roll hur
man försöker eller gör, utan att det blir ständigt nya bakslag, är riktigt
tungt. När det inte ska räcka med sorgen och saknaden som tar sån tid.
Utan när det mesta runt omkring oxå krånglar och bråkar, då är det så
jäkla motigt och tungt och känns ganska meningslöst.
 
Men det är väl det man ska lära sig att bortse ifrån? Kanske är detta
mitt sätt att skörda frukterna av det liv jag levt? Eftersom jag anser
att som man sår får man skörda. Då borde ju det även gälla mig!?
Eller så är livet bara inte bättre än så här. Kanske är det så för oss alla
att det ska vara tufft o kämpigt o motigt, men att vi ska lära oss att se
det från den ljusa sidan, för trots allt ska vi alla återses i livet efter detta.
 
Kanske är där bättre och ljusare och ingen smärta och ingen sorg. Eller
så är det ett Nangiala med Katla och törnrosdalar och nya strider som
ska utkämpas. Vem vet??
 
Nu ska jag iaf försöka ta tag i min hygien innan jag åker o jobbar igen.
Bilen får nog stå kvar därborta ett dygn till, jag får försöka få hem den
imorgon. För det kommer ju alltid en ny dag med nya möjligheter, lösningar
och sina egna bekymmer.
 
Var rädda om Er och om varandra. <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Bildbevis

Visar några bilder från ledig vecka, med vårtecken,
bullbak och Sveriges vackraste väg till jobbet!?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Om man bortser från broräcket, är inte så duktig på photoshop...
Så är det en fröjd dessa ljusa kvällar att åka över Tjörnbron!
 
Återkommer snart med lite tankar i textform..
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

En ny dag

Igår var jag bara så trött. Trött på bilar som krånglar och inte startar.
Trött på att gissa sig till, i sin okunskap, vad felet är. Trött på att ha
det rörigt och nytvättade kläder överallt, trött på att inte orka, inte
vilja, inte bry sig. Trött på mig själv som bara är trött på allt hela tiden.
 
Men! Idag är en ny dag. Tänkte ta tag i några klädhögar, förhoppnings-
vis få ordning på bilen så jag kan komma till jobbet. Jag får ju lära mig
en del om hur man byter och lagar fel på bilar iaf. Positivt?! Kanske...
 
Det jobbigaste är att motivationen inte finns. Drivet finns inte. Det känns
bara som om det inte spelar någon roll. Man försöker, kämpar, men ändå
så är det ständigt dörrar som slås igen framför näsan. Hela tiden.
 
Och man försöker att vara positiv, tänka att det blir bättre. Att det är väl
inte så illa ändå, andra har ju klarat värre saker och jag har ändå jobb
och tak över huvudet och vänner och mina barn och det är sol och man
ser vårtecken och det känns härligt.
 
Ändå är det som om det inte spelar någon roll. För vem ska jag ha ordning?
För vem ska jag sminka mig eller klä mig eller färga bort det gråa i hårbotten?
Och jag vet att jag borde göra det, för mig själv. För min egen skull. Men nu
när dom 2 är borta så spelar inget någon roll.
 
Jag vet att jag inte borde tänka att jag inte har betydelse. Men när man
kämpat och levt för sina barn så länge och i stort sett bara känner sig
identifierad som mamma, och när ett av dom, den som kom först, blir
sjuk och man står bredvid och bara är maktlös och inte kan göra annat
än se på hur sjukdomen förstör. Ja, då försvinner ju en del av ens identitet.
 
Och när den man trodde man skulle få åldras ihop med. Den man ville ha
vid sin sida. När den får en propp i hjärtat och avlider. Då försvinner oxå en
del av identiteten. För plötsligt är man änka. Inte skild, man valde inte att
gå. Man valde inte att bli ensam efter 2,5 år. Då blir det oxå krångligt att
hitta motivationen.
 
Det tar tid att lära sig det nya livet. Att sörja, att förstå, att plocka bort
saker som var deras, att sova ensam utan någon som andas intill. Det
går fort att vänja sig vid angenäma saker och ta till sig det som vanor.
Men det tar längre tid att lära sig leva utan det.
 
Ja ja, så är det. Nu är det iaf en ny dag. Nya möjligheter att ta sig en
liten bit framåt. Ny möjlighet att få lite ordning på kaos inuti och omkring.
Och bilen. Ja! Den får minsann se till att skärpa till sig när jag bytt tändstift
 
Ni kan väl hålla en tumme för det!?
 
Massa många Kramar// AnnBritt

Inte så självklart

Att starta och skriva en blogg om förluster, tankar och känslor
är ingen självklarhet. Att prata om sorg är det ännu mindre.
För min personliga del är det dock nödvändigt att skriva av mig
hur jag känner i stunden.
 
Hade jag inte gjort det skulle jag ha kokat över av ångest. När
jag skriver får jag ur mig hur det känns just nu och jag kan
lämna det ett ögonblick. Jag skriver, bearbetar och går vidare.
 
Jag går framåt. När jag tänker tillbaka eller läser det jag skrivit
ser och känner jag att jag kommit en bit på vägen. Det är inte
alltid bekvämt att prata om att man är änka och mist sin son.
 
Inte heller är det bekvämt att visa bilder på sonens grav och hur
där ser ut. Men alternativet, att inte prata, att hålla det inom mig
som om det vore hemligt, skamfullt eller fult är inget alternativ.
 
Om jag med det jag skriver och pratar om kan få någon att upp-
skatta sitt liv, att vara lite tacksam för det dom har, trots dagliga
familjekonflikter, bråk och tjafs med tonåringar om städning, upp-
förande, pengar eller vad det än kan vara. Då har det jag gått igenom
inte varit förgäves.
 
Om min öppenhet kan leda till att någon vågar öppna sig lite grand
och prata om sin egen sorg, då är det värt allt. Jag pratar om min
smärta, hur jag känt mig kränkt av företag, banker och ibland av
dom som jag trodde stod mig nära. Men för mig handlar det inte om
mig själv. Det handlar främst om att inte någon ska prata illa om
min man och mitt barn.
 
För varje gång jag pratar om hur det känns och hur jag mår, så
går jag ett litet steg framåt. När jag ser orden framför mig på
skärmen eller hör orden komma ur min mun, så ser jag på det
med andra ögon och jag kan ta ett steg en millimeter framåt.
 
För det här är inget som går fort. Det här tar tid och måste få
ta tid. Även om inte samhället anser att sorg tillhör vardagen
år 2013, så är det så det är. För varje person som blir medveten
om att sorg, smärta, förluster är en del av livet, och att det är ok
att inte sopa det under mattan, så tror jag att världen blir en lite
bättre plats att leva på.
 
För livet handlar inte om vem som har det vackraste huset, finaste
bilen eller bäst betalda jobbet. Livet handlar om att känna, om vår
förmåga att känna lycka, lust, glädje, sorg, smärta. ilska, eufori
och Kärlek. Kan man känna Kärlek till livet och sina medmänniskor
trots vad det fört med sig, så har man förstått en del av värdet med
att leva.
 
Kan man förlåta trots att man varit på botten, så har man vunnit allt.
Kan man förlåta inte bara andra för hur de betett sig, men även sig
själv för sina fel, brister och tillkortakommanden så kommer man må
lite bättre och förstå lite mer av det som är viktigt i livet.
 
Och kan man gå vidare trots allt som hänt. Kan man gå vidare trots
smärta, ilska, förlust och sorg, så kommer det att bli lite ljusare där
på andra sidan. När man gått igenom mörkret och kroppen har hunnit
ikapp, när sinnet är mer i nutid än i dåtid, då har det varit värt alla ned-
skrivna och sagda ord.
 
Då mår man bättre eller kanske riktigt bra, trots att man ibland fått
höra att man ska glömma och gå vidare. Trots dom som sagt att man
ska se till de barn man har och inte till det man förlorat. Trots att det
finns dom som säger att det finns nya män att träffa, när man själv
känner att man vill sörja klart, förstå, hitta sin nya identitet hellre än
att förhasta sig in i en ny relation.
 
För det är alltid vi som står vid sidan av, som har svaren och de bästa
lösningarna för hur andra ska göra och bete sig. Det är omvärlden som
bestämmer om det är ok att visa känslor, prata om sorg och smärta
och förluster och ilska. Men om man står upp för det som känns rätt
i sitt hjärta så kan man stå emot dessa normer och märkliga ideal
som andra tycker vi ska leva efter.
 
Mitt liv är mitt, min känsla är min, min sorg är min. Men genom att inte
tysta ner eller förneka det som hänt, så accepterar jag att min historia
har gjort mig till den jag är. Allt som varit har format mig och det tillhör
mitt liv och det finns ingen anledning att skämmas för det även om folk
omkring är av en annan åsikt.
 
Och kanske har jag på vägen lyckats få någon att öppna sig lite grann.
Kanske fått någon att förstå att dom inte behöver skämmas för det dom
känner. Kan hända att någon vågar prata om hur vidrig sjukdomen cancer
är. Kanske finns det någon som förstått att det är ok att prata om den som
inte är kvar i livet. För dom har varit levande och dom har funnits ibland
oss och dom förtjänar att inte glömmas bort.
 
Men! Det har inte varit ett självklart val att skriva.
Men när jag började så blev det nödvändigt.
För: "Det är Ok att känna, precis vad man vill"
 
Ni har väl inte missat Ung Cancer´s senaste film på Yuotube?
Se den!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Sol ute och inne

Kan man annat än älska dessa soliga dagar?
Kvällar, nätter och morgnar är ju iskalla ännu, men vad skönt
det är att få se och känna solen varje dag.
 
Det får iaf mig att må så mycket bättre. Orken och glädjen
kommer tillbaka och det behövs minsann. Även om vårkläderna
lyser med sin frånvaro i garderoben och lär få göra det ett bra
tag framåt, så känns det gott att leva just nu! :)
 
Jag har njutit i solen med en filt, trevligt sällskap o kaffe några
av de senaste dagarna. Det gäller oxå att passa på medans
orken är där, för jag är väl medveten om att imorgon kanske
jag bara vill sova och inte göra något alls.
 
Hoppas att ni med kan njuta av vårsolen. Vi behöver allt D-vitamin
vi kan få för att orka efter den långa vintern. Så bara njut så mycket
det går.
 
På en byväg om våren...
 
Emma har ställt påskris till sin saknade bror <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt