Jag har skrivit förut, om detta att vara stark.
Hörde det häromdagen igen, att jag är stark.
Jag vet inte vad andra ser hos mig, men att jag
står på benen efter att ha förlorat ett barn, kanske
är tillräckligt för att anses vara det.
Men vad är styrka? Det är ju inte att aldrig falla,
eller bryta samman eller att inte gråta när man
pratar om sitt döda barn.
Att vara stark är nog att se verkligheten som den är.
Att acceptera den, att försöka gå vidare i livet fast
man inte finner någon mening med det.
Det har säkert oxå att göra till viss del, med hur
man är som person. Jag är inte den som blir bitter
eller hatisk eller tycker synd om mig själv.
Jag har dagar och stunder när jag gråter, när jag undrar
varför, varför, varför. Jag har ingen ork och ingen kraft och
ingen energi till något annat än att arbeta.
Däremellan händer inte något speciellt. Jag bor kvar i
ett hem där jag har minnen efter 2 som jag älskade.
Gör det mig stark? Jag längtar efter att få flytta, jag
skulle se det som en svaghet och ett svek om jag vill
vara riktigt hård mot mig själv.
Men jag behöver se framåt. Behöver tro att framtiden
ska bli bra och fin och kanske lycklig och menngsfull.
Ändå kan jag bara se precis den stund jag är i.
Så borde vi alla leva, men jag känner mig som en fånge
i mig själv, i mitt liv, när jag inte kan göra planer eller ens
se framtiden, även om jag har en önskan att den ska bli
bra. Jag har blivit rädd att planera för jag vet att livet kan
ändras över en natt. Ändå behöver jag saker att se fram emot.
Allt är så motsägelsefullt i mitt liv. Den som säger att
jag är stark ser inte detta. Den ser inte mina känslor
och tankar och våndor.
Men visst, jag försöker hitta det som är positivt varje dag.
Men det är inte mycket som ger mig glädje längre.
Men ibland, som igår i ett telefonsamtal, så kan jag skratta
så tårarna rinner och jag får ont i magen. Då kan jag känna
att det finns ett liv, där någonstans kanske i framtiden.
Men allra mest är det som i dikten nedan.
Jag hittade den hos Marie, mamma till Marcus, som var
på sjukhuset samtidigt som Andreas och som beklagligt
nog även han fick lämna livet för cancern.
Det är så våra söner ser på oss från sin himmel,
där vi hoppas att dom är friska och jagar och gör
det dom trivdes med här på jorden.
Och för mig är det en tröst att Andreas kanske besöker
mig när jag behöver honom som bäst, att han finns vid
min sida, ett andetag bort. Men mest önskar jag att han
ska finna frid i allt som hänt.
För mig var han styrkan. Han var ödmjuk, han var sig själv
in i det sista, han kämpade utan att klaga trots alla smärtor,
han tänkte på oss andra. vi som skulle bli kvar. Och han ville
att vi skulle leva, ta vara på livet och ha det bra.
En dag, Andreas, så ska jag göra det, fullt ut, en dag!
Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.
Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.
Massa Många Kramar// AnnBritt
