millioner år på denna enda minut.
Så står det i din födelseannons från 1991.
Och mitt kära barn, jag väntade på dig.
Jag var 28 år när du föddes och jag hade
inte kunnat föreställa mig hur det var att
få ett barn.
Nyfödd, perfekt och fin låg du i min famn
på eftermiddagen den 6 November 1991.
Varje barn man får gåvan att föda, är unikt.
Men det första är speciellt.
Man vet inget om hur det kommer att ändra
livet. Inget om de instinkter, den oro, den glädje
ett litet barn för med sig har man en aning om.
Det första barnet har en tid ensam med föräldrarna.
Man har all tid för att se det göra framsteg, krypa,
resa sig, gå, prata.
Och man är där och man lovar att man ska göra
allt för att skydda sitt barn från faror och hot.
hör honom säga att han har något, där, i ryggen,
som inte ska vara där!
Tankarna, chocken, oron. Nej! Det går inte att
förklara. Det går inte ens att förstå för den som varit
med om det.
Och mitt i allt, detta barn som tar det lugnast.
Han som är mitt i livet och inte kan se att det ska
ta slut. Och som mamma. Hur jag står maktlös vid
sidan om, bredvid, intill och inte längre kan skydda
eller hjälpa eller rädda det barn jag lovat skydda med
mitt liv...
Din pappa skrev i dödsannonsen:
Vi försökte lära dig om livet,
men det var du som lärde oss
att uppskatta det.
Du, Andreas, lärde mig att inte ta så allvarligt
på saker, att inte bry mig.
-Skit i det, morsan.... =)
Du visste med din lånade tid att livet är för kort
att lägga på sånt som man inte mår bra av.
Saker som gör ont lärde du mig att släppa.
Du ville att vi skulle lägga fokus på att leva.
Att finnas, andas, uppleva, känna, vara här och nu.
Du visste så väl hur mitt liv sett ut och hur jag mått.
Du visste att det fanns mycket jag hade dåligt samvete
över, men du visade att jag slösat bort min tid med att
tänka på det som inte varit bra. För du hade gått vidare
och du ville att jag skulle göra detsamma.
Jag tror att det du gav mig, var större än livet som
jag gav dig för 21 år sedan!
Men i min egoism vill jag ha dig här och nu.
Sjunga för dig, ge dig paket. Se dig vrida och
vända på det, humma lite :) och sen le och vara nöjd.
Du har ingen smärta mer, den har vi nu.
Och tillsammans med saknaden och sorgen,
så är det ibland oöverstigligt att leva utan dig.
Men du är med oss. Hela tiden. I tankar, i samtal, i ord
och minnen.
Jag ska snart hämta din bror och vi ska åka till din grav.
Där ska vi tända ljus till ditt minne och lägga 3 rosor.
En från mig, en från Isak och en från Emma.
Sen ska Katarina komma hit och vi ska fika tillsammans,
titta på ditt kort och minnas. Och som du vet, när hon
är med så blir det en del skratt. =)
Jag önskar och hoppas att Stefan tar hand om dig idag.
Att han gjort en god frukost och att ni sitter i någon traktor
och gnabbas om vem som är bäst på att plöja... :) eller är
det så att ni plogar så här års?
Som jag saknar dig och så svårt jag har att förstå.
Men jag får nog lära mig att jag aldrig kommer
förstå varför ett barn/ung vuxen, ska lämna livet.
Grattis på din födelsedag älskade barn.
Jag önskar du känner min kärlek upp till himlen <3
Här följer mitt brev till Andreas från begravningen.
Älskade Andreas!
Hur sammanfattar man ett liv?
Och hur sammanfattar man ett liv som blev alldeles för kort?
Som tog slut just när det skulle börja.
Någon sa att Du har ju inte gjort någonting, Du har ju inte levt.
Någon annan sa, att det är ju det Du gjort.
För hur man än väljer att se på det, så visste Du vad Du ville och Du levde Din dröm.
Du älskade att jobba, att jaga, att fiska och att köra traktor.
Tillsammans med Mats och Anna och deras barn så fick Du möjligheten att leva som Du ville.
Jag är dom evigt tacksam för det!
Du hade också framtidsdrömmar.
Du ville köpa en liten Jakt/fiskestuga i Norrland, dit Du kunde åka och njuta av naturen.
Du ville köra större maskiner, Du hade talang för det och absolut hade Du envisheten och tålamodet att kunna genomföra det.
Men det kom annat emellan.
Du pratade inte om cancern. Ville inte tänka på att Du var sjuk.
Dom hade ju sagt att dom skulle ta bort det och något annat fanns inte i Din värld.
Lyckan och glädjen i dina ögon, i Augusti när Du var färdigbehandlad och det såg ut att vara borta är något jag aldrig glömmer.
Nu skulle Du börja jobba igen och Du hade framtiden för Dig.
Sen kom bakslaget att det spridit sig och det kom med en kraft som var större och snabbare än någon kunnat ana.
Men Du gav aldrig upp.
Du visste att Ditt liv skulle ta slut, men Du kämpade hela vägen.
Du var stark och trygg och skämtade och log in i det sista.
Du lät det inte ta Din personlighet. Lät aldrig cancern ta det som var Du.
Med ditt sätt och Din humor så lämnade Du ingen oberörd.
Vi i Din familj, dina vänner och personalen har sagt så mycket fint om Dig.
Det värmer ett modershjärta!
Att andra kände samma för Dig som jag känt i mitt hjärta är stort.
Jag är stolt över att vara Din mamma och över att ha fått vara en del av Ditt liv under den tiden Du var hos oss.
Du lärde mig att inte klaga eller gnälla, att inte ge upp även när livet är som skirast.
Du ville att vi skulle fortsätta leva. Att jag och Dina syskon ska få det bra och njuta av livet som vi har framför oss.
Även om det är tomt och smärtsamt och jobbigt, så lovar jag Dig att vi ska hjälpas åt att ta vara på det liv vi har, på allra bästa sätt.
Det är det sista jag kan ge Dig.
En vän till mig sa att hon såg framför sig hur Du sitter på ett moln och ler mot oss. Jag tycker om den bilden, för den säger att Du har det bra där Du är och att någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.
En sista sak vill jag be Dig om, att om Du träffar Stefan, så kan Du väl hälsa från mig!
Älskar Dig för alltid!
Kramar från din Mamma
Hur sammanfattar man ett liv?
Och hur sammanfattar man ett liv som blev alldeles för kort?
Som tog slut just när det skulle börja.
Någon sa att Du har ju inte gjort någonting, Du har ju inte levt.
Någon annan sa, att det är ju det Du gjort.
För hur man än väljer att se på det, så visste Du vad Du ville och Du levde Din dröm.
Du älskade att jobba, att jaga, att fiska och att köra traktor.
Tillsammans med Mats och Anna och deras barn så fick Du möjligheten att leva som Du ville.
Jag är dom evigt tacksam för det!
Du hade också framtidsdrömmar.
Du ville köpa en liten Jakt/fiskestuga i Norrland, dit Du kunde åka och njuta av naturen.
Du ville köra större maskiner, Du hade talang för det och absolut hade Du envisheten och tålamodet att kunna genomföra det.
Men det kom annat emellan.
Du pratade inte om cancern. Ville inte tänka på att Du var sjuk.
Dom hade ju sagt att dom skulle ta bort det och något annat fanns inte i Din värld.
Lyckan och glädjen i dina ögon, i Augusti när Du var färdigbehandlad och det såg ut att vara borta är något jag aldrig glömmer.
Nu skulle Du börja jobba igen och Du hade framtiden för Dig.
Sen kom bakslaget att det spridit sig och det kom med en kraft som var större och snabbare än någon kunnat ana.
Men Du gav aldrig upp.
Du visste att Ditt liv skulle ta slut, men Du kämpade hela vägen.
Du var stark och trygg och skämtade och log in i det sista.
Du lät det inte ta Din personlighet. Lät aldrig cancern ta det som var Du.
Med ditt sätt och Din humor så lämnade Du ingen oberörd.
Vi i Din familj, dina vänner och personalen har sagt så mycket fint om Dig.
Det värmer ett modershjärta!
Att andra kände samma för Dig som jag känt i mitt hjärta är stort.
Jag är stolt över att vara Din mamma och över att ha fått vara en del av Ditt liv under den tiden Du var hos oss.
Du lärde mig att inte klaga eller gnälla, att inte ge upp även när livet är som skirast.
Du ville att vi skulle fortsätta leva. Att jag och Dina syskon ska få det bra och njuta av livet som vi har framför oss.
Även om det är tomt och smärtsamt och jobbigt, så lovar jag Dig att vi ska hjälpas åt att ta vara på det liv vi har, på allra bästa sätt.
Det är det sista jag kan ge Dig.
En vän till mig sa att hon såg framför sig hur Du sitter på ett moln och ler mot oss. Jag tycker om den bilden, för den säger att Du har det bra där Du är och att någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.
En sista sak vill jag be Dig om, att om Du träffar Stefan, så kan Du väl hälsa från mig!
Älskar Dig för alltid!
Kramar från din Mamma
Hej!
Förstår att denna dag känns tung! Tänker på Dig!
Jag måste få skriva att ditt brev till Andreas var mycket fint och hedrande för honom! Han hörde dig alldeles säkert när du läste upp det i kyrkan och tänkte att han har världens bästa mamma!
Varma kramar
Susanne (mamman som saknar sin son oändligt)