Kanske har jag skrivit detta förut. Kanske inte...
Det vi människor har gemensamt när vi föds,
är att vi alla ska dö.
Det är inget vi vill prata om eller tänka på, men
det är så det är för oss alla. Men! Varför ska man
tänka på döden, när man är mitt i livet?
Nej, det behöver man inte. Man bör det inte.
Om man tänker på att man ska dö, kan man inte leva.
Fullt ut. Det blir svårt att älska, tycka illa om, prata
skit om, njuta osv.
Men, man bör vara medveten om sin egen dödlighet.
Ingen lever för evigt, det vet vi alla.
De flesta förlorar inte någon förrän de är vuxna och
en bit däröver.
Andra vet tidigt att döden är något som händer,
oförberett, overkligt och hårt drabbar den oss.
Det finns människor, som jag själv, som arbetar
nära döden.
Ändå, vill vi inte prata om den, ta den till oss.
Hur behandlar man en människa i livets slutskede?
Hur bemöter man anhöriga och nära vänner?
Det är olika att förlora ett barn, en förälder, en make/
maka, en vän.
Det vet vi som varit med om det.
Jag har sagt till mina barn, att jag vet hur det känns
att förlora en make och ett barn, men jag vet inte
hur det är att förlora ett syskon, när man själv är ett
barn.
Jag kan inte, hur gärna jag än vill, sätta mig in i mina
barns situation, av att förlora ett älskat syskon.
Vi har olika sorg. Olika närhet och olika band.
Men jag tror att vi måste prata om det. För att göra
det verkligt. Måste tala om hur det känns, även om jag
inte är så mycket för måsten...
Vi kan inte mana på sorgen och smärtan. Vi kan inte
tala om för någon annan hur fort det ska gå och hur
någon annan ska känna. Vi är våra egna där.
Det får ta tid. Det får göra ont. Även efter ett år, eller
5 eller 10 får det lov att göra ont. Kanske smärtar det
hela livet. Vi kan inte veta hur en annan känner.
Men vi ska ändå vara medvetna om att döden finns.
Att den kan komma utan förvarning. Att den kan komma
med sjukdom eller än värre, genom att andra anser att
vi inte har rätt att leva längre.
Kan vi acceptera att döden är en del av livet, har vi kommit
långt. När vi vågar prata om det och när vi vågar fråga.
Då, har vi tagit oss framåt på livets stig.
För, det är tyvärr, det enda vi alla har gemensamt!
Massa Många Kramar// AnnBritt