Vad är jag för en människa?

Ja, det är vad jag undrar idag.
I och E är hos sin pappa.
Igår på jobbet (12 timmar)
fick jag ont i halsen och kände mig febrig.

Talar om för A att vi inte kan vara i närheten av varann.
Han bör ju inte bli sjuk.

Idag har jag klappat mig för bröstet för att jag bara rökt 3 cig.
Men halsont och huvudvärk är ju förklaringen..

A säger att han är hungrig.
Jag säger att jag inte orkar fixa mat idag.

Sen kommer insikten:
Hur är jag skapt??
Min son har haft tuffa behandlingar i 9 månader.

Var tredje vecka har han varit inlagd på JK.
Däremellan har han tagit prover 2 ggr i veckan,
sprutor 10 dagar efter behandling.
Kollat njurar inför varje behandling.

Han har inte klagat eller gnällt en enda gång.
Men jag orkar inte laga mat för att jag har hosta och feber..

Hur ska man stå ut med sig själv när man inser hur man är?
Alla säger att jag är stark, men jag känner mig som den svagaste, ever!!

Jag försöker komma tillbaka till ett normalt liv.
Kämpa för att hitta mening och innehåll och inte gå under.
Inte gå sönder.

Men det känns inte som jag klarar någonting.
Jag vill inte sjunka ner i djupet.
Det känns som jag redan varit där.

Kanske har jag inte det.
Måste jag ännu djupare nerför att orka gå framåt?
För att klara av att leva det liv som är mitt?

Det känns som jag har tappat mig själv.
Som om jag är för hård mot mig själv.
Som om jag inte har något mer att ge till någon.

Jag vill inte ge upp.
Vill inte ha varit med om allt som hänt.
Jag säger att jag accepterat,
frågan är om jag ens har förstått.

Är det nu insikten kommer?
Jag har varit med om sorg i mitt liv.
Men denna sortens sorg är ny.
Jag bad inte om den.
Jag önskade den inte och ville inte ha den.
Vill inte ha den!

Ändå är det så det ser ut.
Livet när det är som värst och äckligast och fulast.
Och jag är tvungen att gå vidare.

Jag som älskar livet och färgerna och människorna och solen.
Som älskar mina barn och dom jag har runt mig.
Hur ska jag hitta dit igen?
Är det ens möjligt?

Jag har inte en jävla aning om hur det ska gå till.
Snälla, Hjälp mig!!

Kommentarer :

#1: carina

Vi andra ser det du inte ser ännu, du är sakta på väg framåt =)

skriven
#2: AnnBritt

Tack!

Jag vet nog nånstans, fast jag känner mig mer bakåt neråt än någonsin! :)

skriven

Kommentera inlägget här :