Häromdagen träffade jag min nya granne i trapphuset.
En härlig ung tjej (mellan 30-40)...
som bott utomlands några år och nu flyttat till vår lilla håla :)
Vi pratade lite om livet och jobb och framtiden.
Hon fick mig att fundera lite över hur jag lever mitt liv.
Eller snarare brist på liv, kom jag nog fram till..
Hon menade att man får ha lite framförhållning
när man inte vet vad som ska ske.
Hon pratade om en 5-årsplan!!
Jag bara.... Vadå 5 år!?
Jag kan ju inte ens föreställa mig vad som ska hända imorgon...
Det kanske är dax att ändra på det då? sa hon!
Eeeeh!!?
Ja, men du har väl några drömmar?
Eeeeh!? Nää!!
Jag har ju varit gift och fått barn och skilt mig och gift mig och blivit änka.
Nä, livet kan förändras så fort, man kan ju inte planera någonting...
Men du hade väl drömmar då, innan allt??
Eeeeh!? Ja, kanske det...
Men det har ju ändrat sig.... försökte jag, i ett tappert försök att komma undan.
Ja, men vad vill du med ditt liv?
Eeeh!? Jag vet inte riktigt..
Och så började jag prata om orättvisorna i samhället
och över de gamla som byggt upp det, och inte är vatten värda på ålderns höst.
Men det ska ju inte du tänka på nu, det kan ju inte du förändra.
Nu handlar det ju om dig....
Ja! Svarade jag, Men jag har alltid haft lättare att se till andras välbefinnande
än mitt eget.
Jo, men det hjälper ju inte din situation...
Eeeeeh!? Nä, det gör det inte.
Men jag slipper ju tänka på mig själv och mitt liv då..
När jag gick in till mig, började jag fundera.
Jag som tyckt så illa om alla Nej-sägare som funnits runt mig i livet.
Ni vet, dom som säger att: Nej, men så kan du inte göra, så kan du inte leva, det där går ju inte.. osv.
Jag kände att jag håller på att bli en sådan själv.
Fast i mitt eget liv och till det jag själv vill och önskar.
När vi pratade tänkte jag att hon är 13 år yngre och har framtiden för sig.
Och jag tänkte att jag har snart levt färdigt.
Jag hade alla ursäkter som finns för att ta tag i mina egna drömmar och önskningar till mitt eget liv.
Jag som alltid sagt att man själv bär sin egen huvudroll i det som är mitt eget liv.
Jag som säger till mina barn att ni kan allt ni vill och att inget är omöjligt.
Jag som inte tycker om begränsningar överhuvud taget.
Jag har börjat begränsa mig själv så jag inte ens orkar se att morgondagen är positiv.
Vad håller jag på med?
Hur ska jag hitta det som är jag?
Var har jag gömt mina drömmar och min framtidstro?
Hur skulle min 5-års plan kunna se ut?
Om 5 år är jag 54 och det enda jag kan se är att jag kanske inte ens lever då...
Det är ju en toppenplan!
Att tro att man är död om 5 år...
Jag som alltid sagt att jag ska bli 92.
Jag som vill resa på Safari till Kenya.
Jag vill se operahuset i Sydney
och jag vill resa till London en gång till.
Jag som vill få barnbarn och bli Farmor och Mormor.
Jag vill gå på iaf en konsert på Ullevi, inte bara sitta utanför och höra musiken som dånar.
Jag skulle vilja åka och se midnattssolen och norrsken långt upp i norr.
Jag drömmer om att se Gotland.
När jag var 40 ville jag åka till Provence och gå på loppis och köpa ett gammalt hus att renovera.
Jag vill se Toscana och Capri.
Jag vill resa till Barcelona.
Jag vill börja om med akvarell måleriet och gå en ny målarkurs.
Jag skulle vilja skriva en bok.
Jag skulle vilja ha en, liten, trädgård där jag kan odla blommor och örter.
Jag vill ha ett olivträd och ett citrusträd.
Men mest av allt vill jag ha tillbaka kontrollen över mig själv och mitt liv.
Inte den där kontrollen som gör att man tappar sig själv, för det är uppenbart,
att den har jag redan...
Men kontroll över mina känslor och tankar.
Att hitta glädjen över det som är kvar av mitt liv.
Att inte bara känna: Nej, det är för sent och det går ändå inte..
Att känna att varje dag är betydelsefull och har en mening.
Att inte bara genomlida ytterligare en dag till.
Jag vill hitta tillbaka till den glädje jag känt även när livet varit för jävligt,
Den nyfikenhet jag alltid haft över vad som kan finnas bak nästa hörn.
Jag känner mig som en trasig kopia av mig själv.
Livet har inte varit så snällt mot mig.
Men frågan är hur snäll jag varit mot mig själv?
Vitai hade rätt när han sa att jag behandlat mig själv väldigt illa.
Att jag inte varit rädd om mig och inte tagit hand om mig.
Jag har alltid brytt mig så mycket mer om att andra blivit orättvist behandlade.
Byggt upp hela livet kring hur andra haft det och lärt mig utifrån det,
jag har bildat mina åsikter kring andras liv.
När jag pratat om orättvisor och erfarenheter handlar det aldrig om mina egna,
alltid om alla andras.
På något vis har jag tyckt att jag förtjänat att inte ha det så bra.
Jo! Jag har haft mycket bra upplevelser och erfarenheter.
Men det är först sen jag träffade S, som jag förstått att jag varit värd det.
Och logiken!! (den jag gärna vill ha) säger ju att nu när han är borta så faller jag igen.
Han skulle inte velat det.
Han visste att jag kunde mer än så här.
Han trodde på mig och lärde mig tro på mig själv.
Sorg är svårt och det tar tid.
Men man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över sitt huvud, men man kan hindra dem att lägga bo i sitt hår.
Så, tack!! kära granne, för att du fick denna gamla stofil att börja tänka och drömma igen.
Det är ju aldrig för sent, varken för det ena eller andra.
Och faktum är att när än livet tar slut.
Om det nu är vid 54 eller 92, så är det bra mycket bättre att ha levt varje dag än att inte ha levt alls!
Jätte mycket massa Kramar från AnnBritt