Vad händer???

Jag har de senaste dagarna bytt ut mitt älskade morgon och kvällskaffe
mot en kopp te...
Jag som druckit några liter kaffe varje dag i nästan 2 år.
 
I morse när jag gick från jobbet var det riktigt kallt ute och rutorna på
bilen fick skrapas. Och det kändes bara så skönt, inte irriterande alls.
 
Förutom att jag saknade vantar då.. =)
 
Jag som inte längtat alls efter kyla och inte är speciellt förtjust i varken
kyla eller vinter och definitivt inte längtat efter kommande Jul, så finns
tom. en längtan efter advent och krispiga amaryllisar och apelsiner med
nejlikor i fönstret. Fast jag vet att det kommer bli en Jul så tom och tyst
och märkbart annorlunda än alla andra jular de senaste 21 åren.
 
Så vad hände där??
 
Kanske är det vetskapen att även om sommaren inte alltid blir vad man
önskar så kan man iaf lita på svensk höst/vinter, att den är kall, kall, kall!?
 
Kan det bero på att jag fångats av magin på himlen när jag åker över
Tjörnbron. Det har i flera dagar varit en klarblå himmel med en soluppgång
som skiftat i rosa, lila och svarta slöjmoln. Otroligt vackert.
 
Att ha den bilden framför ögonen när man åker hem för att sova några timmar,
kan möjligen ha förändrat mitt inre...
 
Men att vakna på dagen och se att det är en stilla, vacker, varm och solig
höstdag, som nästan känns som sommar, är lika underbart.
 
Så något börjar hända inne i mig, jag kan njuta av dagen oavsett väder.
Tom. känns de regninga dagarna ok, även när jag måste ut och rasta hunden.
Det finns ju kläder efter väder oxå =)
 
Så om det nu är de 50 åren som orsakat dessa märkliga förändringar,
eller om jag "bara" börjar komma mer i balans med mig själv efter 2
överjävliga år, ja det spelar ingen roll. Det viktigaste är att det kan kännas
harmoni och lugn i själen igen =)
 

 
Idag är det ju den 10 Oktober. För 4 år sedan hade jag min första kontakt
med Stefan. Jag saknar honom hela tiden och mer och mer. Det är olika
att förlora en man och ett barn. Dom hade olika plats och funktion i mitt
hjärta och i mitt liv. Men våra samtal, vuxenpratet, samvaron, helgerna
med spontana små utflykter är något jag saknar så det värker.
 
Ensamheten kan känns bottenlös vissa dagar.
 
Jag hoppas han har det bra där han är. Jag gissar att han är mer
bekymmerslös än vad jag är. Jag hoppas att han kan se och glädjas
åt att han ska bli morfar igen. Att han finns där vid hennes sida som
ett stöd och kan lugna med sina kloka ord om det finns oro.
 
Jag hoppas och tror att han tagit hand om Andreas och att dom 2,
som trivdes så bra ihop i levande livet och delade så mycket intressen,
är tillsammans i himlen och skrattar tillsammans. <3 <3
 
Nu ska jag ta en promenad med liten Ludde i stor sol.
Ha det så fint och andas in den friska hösluften och njut av dagen.
För dagen idag är din dag <3
 
Massa Många Kramar// Förvirrad AnnBritt ;)

Kommentera inlägget här :