Det Skira Livet

 

 
I måndags var jag i Göteborg och lunchade med 2 mycket

trevliga goa kvinnor. Det blev härliga samtal och tårar, massa

skratt och det behövs i detta liv som emellanåt är så tungt att

det knappt går att andas.

 

Jag hade en familj med man och 3 barn och nu är 2 borta och

jag förstår inte nåt. Hur kan livet förändras så fort och brutalt?

Varför förstår vi inte att ta vara på det vi har? Är vi människor

så primitiva? Vi jagar efter mer av allt och vi klagar på det mesta

och vi gnäller och är avundsjuka och verkar aldrig vara nöjda, och

vi klagar över förkylningar som vi vet går över på någon vecka, vi

söker förståelse och medlidande och vi tycker så synd om oss

själva och vi ältar gammalt tjafs som inte går att ändra på.

 

Men, när vi mister den vi älskar så förstår vi plötsligt innebörden

av livet, av varandra, av det som betyder något. Att livet är här

och nu, att saker inte har så stor betydelse som vi trodde innan.

 

Att det som är viktigt är att vara rädd om våra relationer och vårda dom.

Ingen människa är perfekt, kan vi acceptera varandra som vi är,

så skulle ju denna värld vara en bra mycket trevligare plats att

vara på.

 

Självklart ska man inte acceptera allt och vad som helst. Man

behöver inte leva i relationer som är över för länge sen och som

inte ger något tillbaka. Man ska aldrig utplåna sig för en annan

människa, men så länge det finns något som är bra o positivt

så bör vi fokusera på det istället för det som inte fungerar.

 

Det är så lätt att skylla på andra och inte se sina egna brister.

Jag har gjort en massa fel val i livet, men jag får stå för det jag

gjort och ta konsekvenserna av det. Jag har lärt mig en massa

saker under vägen, sånt som nog bara livets hårda skola kan lära.

 

Men jag ångrar ingenting längre. Det är ju ingen idé liksom...

Gjort är gjort och sagt är sagt och det kan inte ändras.

Och jag kan inte ändra på någon annan, bara på mig själv.

Om jag kan bli den jag vill vara och inte den andra förväntar

sig så blir allt så mycket lättare.

 

Mitt liv är bara mitt, och jag får göra det bästa för min och mina

närmastes skull. Vad andra sen tycker om det är ointressant.

Jag kan inte uppfylla andras drömmar om mitt liv. Jag kan inte

kräva av mina barn att dom ska uppfylla mina önskningar för dom.

 

Barnen har sin egen väg att gå, och jag kan bara finnas som

ett stöd och komma med råd om dom vill ha det. Vi är alla fria

individer som bör följa vårt eget hjärta!

 

Nog för nu :)

 

Massa Många Kramar// AnnBritt