Hittade en bild på dig och tårarna flödar.
En bild där du är frisk och står vid en traktor
och ditt liv kunde väl inte vara bättre än så.
Du tyckte inte om att vara med på kort, men
ett och annat finns från när du är vuxen och det
är jag så tacksam för.
Jag kan känna din energi i denna bilden.
Jag undrar om det är före eller efter ditt
cancerbesked.
Kanske är det efter för du ser en aning samman-
biten ut, men som sagt du brukade göra det på kort.
Nej, jag kan inte förstå att du är borta och inte
varför det behövde hända. Idag har en vän varit
med en kvinna på förlossningen när hon ska få
sitt första barn.
Det kommer mig att tänka på när du skulle födas
för snart 21 år sedan och din moster var med mig.
Det var skönt att ha henne där, fast hon tyckte det
var lite orättvist att jag satt med dig och hon inte
hade något, fast hon hjälpt till =)
Men du betydde mycket för henne i livet och hon
var ju oxå med när du tog ditt sista andetag.
Så märkligt det kan bli! Du borde ju överlevt oss
båda...
Och även om jag vet att du är med oss varje dag
och att vi kommer ses igen när tiden är inne, så
är det så tomt, så tomt.
Och jag som inte ville att du skulle flytta hemifrån!
Om jag hade vetat... då kunde jag iaf besökt dig
ibland och du kunde kommit hem och ätit middag
med oss och allt hade nästan varit som vanligt.
Nu är inget vanligt. Det är ovanligt och ovant och
konstigt och tomt och fel. Jag önskar att det kommer
en dag när det känns lite lättare, en dag när jag ev.
förstår att ett barn kan lämna livet före sin förälder
för att det finns sjukdomar som inte går att bota.
Men jag tror att den dagen är långt borta. Jag får
nöja mig med minnen o bilder, som denna ovan,
tills vidare.
Jag glömmer dig aldrig och jag älskar dig alltid
av hela mitt hjärta.
Massa Många Kramar// Mossan! :)
Det måste vara fruktansvärt att förlora sitt barn, beklagar verkligen sorgen. Hur länge sen är det han dog?