Idag var Katarina och jag på Grindens julmarknad.
Det var mycket fint att titta på och duktiga hant-
verkare som visade upp sina alster.
Vi fick med oss några småsaker var, och som
vanligt behövde jag ju gå på toa, efter ett par timmars
tittande o kaffedrickande.
Det var kö till toaletten. Först stod en kvinna i min
ålder och sen en mamma med 2 små söta tjejer,
på ca. 3 och 5 år.
Ganska snart förstår jag att flickorna ha bråttom på
toaletten. Den ena säger att hon måste gå först, för
hon kan inte vänta, den andra hävdar att det är mer
bråttom för henne.
Mamman bestämmer att den äldsta ska gå först,
det blir lite gnäll om det så där som det kan bli när
barn är inblandade. Mamman säger att nu blir det
så här, nu får ni sluta tjata och stå inte framför dörren
för då kommer den som är där inne inte ut, och flytta
på er nu och sen ska ni skynda er så mycket ni kan
för det är kö.
-Så, gå in nu, dra ner byxorna, skynda dig lite, och ja
snart ska du oxå få gå, gör dig färdig och så.. nu är du
klar, skynda dig nu så din syster får sätta sig.
Men ta nu inte i något innan du har tvättat händerna
och där är papperet och nej du behöver inte ta mera,
du är torr nog och gå nu ut och vänta, och till lillasyster
säger hon att hon ska skynda sig och storasyster får
höra att om hon bara kan stå lugnt och vänta så blir allt
så bra och lillasyster blir färdig och sen kan flickorna ta
påsarna och gå till mormor för nu ska mamma in oxå...
Och jag tänker att hur kan det vara så krångligt att gå
på toa.
Och jag tänker att jag vill säga till mamman: -Ta vara
på dina barn, lita på att dom klarar saker själva, var
rädd om dom och vänd dom inte emot dig.
För om du slutar se såna problem med ett enkelt toa-
besök, så kommer ditt liv bli så mycket lättare.
Och jag vill säga att hon ska vara rädd om barnen för
en dag är dom borta. Jag menar att dom har flyttat
hemifrån och då sitter du och din man där själva och
kanske undrar varför dom inte kommer och hälsar på.
Men det säger jag förstås inte. Jag står där och vrider
lite på mig, för jag mår så dåligt av situationen, som jag
alltid mår dåligt när föräldrar håller på så där med sina
barn.
Men sen tänker jag: -Att vem är jag att kasta första
stenen. Jag har oxå varit stressad och trött småbarns
förälder som tjatat om struntsaker och säkert har en
och annan funderat på genom åren, om jag varit lämplig
som mamma.
Och jag tänker att den kunskap och insikt jag har idag
om saker och om livet har varit dyrköpt. Och att jag inte
skulle vilja vara utan insikten men gärna utan händelserna
som gav det.
Och jag funderar på varför vi inte lär våra barn saker om
hur livet kan vara och bli. Varför vi oftast bara säger nej
och inte, istället för att lyssna och förklara och berätta.
Vi förväntar oss att den nya människan ska förstå och
kunna alla livets märkvärdigheter bara genom att iaktta,
när det är så att barn gör som vi gör och inte som vi säger.
Jag tänker att allt jag lärt mig i livet har jag fått genom de
inte alltid så genomtänkta val jag gjort, eftersom jag oftast
agerar på intuition och magkänsla istället för på eftertanke.
Det har ofta blivit dåliga val men det har dock fört mig dit
där jag är idag. Och kan hända att jag är mer nöjd med den
jag är idag än vad jag var för bara 5-10 år sedan.
Stefan var en del i att älska mig själv. Inte fåfängt och arrogant,
till att tro att jag är mer än någon annan. Men till att förstå att
jag är inte heller mindre värd än någon annan här på jorden.
Det han gav och det Andreas gav är min vackraste skatt
bevarad djupt i mitt hjärta.
Men jag önskar att varje förälder skulle ge mer av sin tid
till barnen när dom är små. Prata, lyssna, skratta och låta
varje barn växa upp i sin takt till det den har som uppgift
i livet.
För vi äger inte barnen, dom är sina egna. Dom kommer
från oss men dom bär sina egna tankar och sin egen längtan.
Så, jag vet att jag inte ska döma för hårt, men jag kunde
oxå känna barnens frustration där i kön, på toan. Barn är
så maktlösa, dom är under vårt våld istället för under vårt
beskydd, så ofta. Vi vill att dom ska lära sig tala men vi
vill inte höra på det dom säger, så länge det inte är gulligt
och rart.
Dom starkaste klarar sig bra, men många mår så dåligt
och undrar vad det är för fel på dom.
Ja, tankeverksamheten funkar iaf ännu =)
Kan hända att mamman i kön bara hade en dålig dag.
Lite stressande att ha med 2 små glin på en marknad
som är full med folk och alla trängs. Men man vill ju
ge barnen upplevelser från barndomen oxå...
Det finns alltid 2 sidor av ett mynt!
Var rädda om varandra <3
Massa Många Kramar// AnnBritt