Det Skira Livet

Jag åker och köper GP och öppnar familjesidorna.
Där finns en dödsannons med mitt barns namn.
Jag kan inte riktigt förstå det, men jag ser en
tår på min hand och förstår att jag gråter.

Den droppen gör det verkligt. Om det står i
tidningen som måste det ju vara på riktigt.

Att Andreas inte finns mer. Att sjukdomen tog
honom till slut. Att allt är över nu. Att han inte
mer kommer äta middag med oss. Att han inte
mer kommer åka ut och jaga med Mats.

Att han inte mer kommer att prata med mig
eller komma med några av sina kloka ord igen.

Att jag inte mer någonsin kan få ge honom en
kram och säga att jag Älskar honom.

Det stämmer att han tog sitt sista andetag
kl 05.25 på morgonen den 20 Februari.
Allt är på riktigt, fast det känns som en saga,
eller en mardröm. Hur gärna jag än vill att det inte
ska vara sant så förstår jag någonstans inne i mig,
när jag ser hans namn och våra namn och våra verser,
att det är på riktigt nu.

Jag förstår att det är nu livet utan honom ska börja.
Att vi ska få nya förhållningssätt till varandra i familjen.
För vi som var 5, som blev 4 som nu är 3, kommer
förändras. Så länge vi pratar om honom och minns
honom, så lever han kvar.

Och Isak, som är mellanbarn och såg upp till sin bror,
är nu den äldste, tror jag, och hur ska han klara det?
men jag kommer alltid vara 3 barnsmor, och jag kommer
alltid säga att jag har 3 barn, och jag vet inte om jag
kommer ta mig igenom detta, men jag vet att jag inte
har något val.

För Andreas ville att vi skulle fortsätta med våra liv.
Måste pränta in det, så att jag inte glömmer det, och
jag vet inte hur man gör, men det är jag skyldig honom.







Var rädda om varandra, ni vet varför!

Många Kramar// AnnBritt