Det Skira Livet

...den lilla fina Katarina. Och sa att ligg du på
soffan så kan jag fixa lite.
Och hon plockade och hon dammsög och plockade igen.
Och jag dammade och tvättade golven.
Och så drack vi kaffe och pratade om livet och om perspektiven
och om förmånen som vi fått, att få leva.

Som om man inte tidigare förstått det. Men han som
älskade livet förmedlade att vi skulle ta hand om det
liv vi har och att livet ska levas nu och ingen kan göra
det åt oss.

Och hon är tacksam att hon fått vara med på våran resa.
Och jag är tacksam att hon ville vara med.
Att hon var sig själv och inte såg en sjuk människa, utan
hon såg Andreas som han var.

Och dom 2 hade sin jargong, och dom chattade på nätterna
och hon förvånades över hans styrka och han tyckte om
hennes sätt. Rakt, knasigt, förvirrat och kärleksfullt :)

Och hon vågade tränga sig på. Hon sa alltid hej till honom
när hon kom hit, om han var hemma. Hon frågade hur det
var och han svarade. Det är inte farligt att fråga eller att
bete sig helt normalt. Är man sjuk vill man inte känna sig
mera sjuk.

Vi grät aldrig vid hans sjuksäng. Behövde vi det så gick vi iväg.
När känslorna blev för starka så pratade vi med någon av
personalen. Han hade inte blivit hjälpt av att vi gråtit eller ömkat
honom. Situationen var svår nog ändå. Det handlade om att
göra det så bra och så normalt som det gick. Jag tycker att
vi alla som var hos honom lyckades bra med det.

Det är skönt att ha med sig.

Så mina kära vänner. Lev erat liv. Hur ni än vill att det ska
se ut, så lev det. Det går inte i repris.
Och om ni möter på motstånd, för det gör man... så går det
att ta sig förbi det. Man lär sig av det och man kan vända det
till något bra.

Just nu, denna kväll, så känns allt ok.
Imorgon är en annan dag, men då vaknar jag iaf upp till
ett lite fräschare hem, det är guldkant på tillvaron för mig.

Sov så gott och krama varandra innan ni somnar// AnnBritt