Det Skira Livet

Efter att ha sovit ca 1 timme inatt åkte jag, Katarina
och Emma till Everöd för att sätta en ros på makens grav.
Det är ett år sen idag som han lämnade oss.

Ett år av smärta och tårar och saknad och mera
smärta och sorg.

Vi for iväg klockan 9 och var hemma halv 7 ikväll.
Hade tänkt oss till familjen Grahn eller Lena o Leif
men ingen av dom var hemma.

Sen tänkte jag vi skulle åka till hans föräldrars grav,
men det visade sig att jag inte hittade dit..

Så vi satte en ros och stod och räknade fågelholkarna
till 11 stycken, och saknade och mindes innan vi for
hem igen.



Jag tycker mycket om den platesen där han vilar.
Det är ju som en björkdunge och om någon månad
kommer det att vara knoppar på träden och fågel-
ungar i holkarna. Det är fint!

Den enda nackdelen är att det är så långt bort.
Men saknad handlar ju inte om hur ofta man är
vid graven, utan vad man känner i sitt hjärta och
där är han kvar. Och kommer alltid vara kvar.

Kände att jag saknat Skåne  och naturen och
omgivningarna där han bodde. Det är ett vackert
landskap, men så länge jag orkar har jag alltid en
anledning att åka dit då och då.

På vägen ner satt jag med telefonen i handen och var
beredd att ringa och tala om att jag kommer, så att han
som vanligt kunde förbereda mat eller kaffe och några
goda smörgåsar.

Men nu är det ju minnen man får leva av och dom är
väl bevarade på säker plats.

På vägen hem tolkade jag ett hjärta på himlen.



Men med lite fantasi kan ju molnen bli vad som helst :)
Allt efter behov och tanke...

Imorgon går vi in i den veckan som jag inte längtar efter alls.
Känner hur torsdagens aktivitet smyger sig allt närmare inpå
och gör sig påmind. Får försöka hålla huvudet kallt och fokusera
på de förberedelser som ska skötas. 

Men det kommer bli en mardröm! Så är det bara.

Men nu tänkte jag försöka få i mig något varmt och sedan
lägga mig tidigt. Sov nog 1 timme i bilen hem, men ser fram
emot att få sova ordentligt inatt.

Det hoppas jag att ni oxå kommer göra.

Många Kramar// AnnBritt