"Jag ligger i en sjuhussäng och har cancer någonstans i kroppen.
Jag känner ändå hopp.
En läkare kommer in och berättar att de senaste bildrna visar att
jag även har en hjärntumör.
Jag blir inte förvånad.
Men jag berättar för kvinnan i sängen intill och jag gråter hysteriskt.
Så ska det vara någon sorts evenemang för alla patienter.
Någon frågar mig om hur det går.
Jag berättar det jag fått veta.
- Men, det går väl att operera? säger han
- Konstigt, jag tänkte inte på att fråga. svarar jag
Så kommer läkaren in och min medpatient frågar om dom kan
operera mig.
Jag ska förklara säger han, tar fram ett papper och ritar.
- Det är en väldigt ovanlig sort och den sitter på ett ställe som
vi inte kan komma åt....
- Jaha! Men varför inte? tänker jag.
Och jag ser livet rusa förbi mig. Jag ser allt jag vill göra och hinna
och uppleva.
Och jag inser att det inte kommer bli något av det.
Livet blir inte bättre och roligare än så här! och sorgen i kroppen
växer sig starkare."
Så vaknar jag ur min mardröm och det är lördag middag och jag
har jobbat natt. Jag går upp och försöker samla mig, dricker kaffe,
tar en cigarett, njuter av att det är sol idag.
Skräcken för cancer har sitt grepp i mig.
Och på något sätt måste jag komma över det.
Det var 5 månader sen igår som Andreas lämnade oss.
Jag har röjt ur hans garderob. Slängt en del, lämnat bort
en del. Det jobbigaste var att slänga hans arbetskläder.
Men jag gjorde det!
Jag har efter många om och men avslutat hans konto på
banken. Hur man kan bli bemött på en bank i den värsta
av alla situationer, har jag blivit varse.
Men jag står på benen. Jag kan gå upp varje dag och se
mina barn prata, skratta, bråka...
Och jag undrar om jag egentligen behöver något mer än det!
Ta hand om varandra.
Massa Många Kramar// AnnBritt <3