Det är inte heller mitt syfte.
Jag började skriva för att få ur mig alla känslorna kring
min mans tragiska död, som sedan blivit en beskrivning
av berg och dalbanan kring sonens sjukdom.
Jag får en del fina kommentarer då och då och jag blir både
rörd och lite blyg kring det. Jag har inga behov av att synas
eller göra mig till någon annan än den jag är, men självklart
blir jag glad och tacksam över att ni som läser tycker om det
jag skriver.
Mest kommentarer får jag av de som läser som står mig nära,
då vi pratar med varandra i telefon eller vid möten.
Det värmer långt in i mitt hjärta och inga ord finns egentligen
för att beskriva den tacksamhet jag känner över att få ha så
många kloka och kärleksfulla och varma människor i min närhet.
Ni som skickar sms och mail där ni visar hur ni är delaktiga
i det vi nu går igenom är ovärderligt för mig som mamma
och som människa.
Andra bloggar om mode och design och nagelllack och maträtter
och ilska och hat och allt vad det kan vara.
Men trots allt jag gått igenom förra året, så kommer jag här inte
att hänga ut någon och jag kommer inte ge förklaringar till saker som skett.
De som är närmast mig vet hur allt varit och det räcker för mig.
Detta ska fortsätta vara min blogg om mitt liv, precis så jävligt,
så smärtsamt, så vackert och så tungt som mitt liv nu är.
Jag känner mycket glädje och tacksamhet över varje dag i mitt liv.
Även rädsla, smärta, ångest och sorg.
Jag skrattar och jag gråter, försöker förstå och härda ut.
Det är inte enkelt, men det är så mitt liv och min vardag
ser ut just nu, med en son som har cancer i bihåla, skallben,
lunga, ryggrad, bäcken, ländrygg, överarm och lår...
Det som man sa att man skulle bota och ta bort har spridit
sig snabbare än någon läkare kunnat ana.
Så är det. Acceptera kommer jag inte att göra, men jag vet att
en dag kommer jag leva med att det var så här det blev.
För att kunna gå vidare med det liv jag har tillsammans
med de 2 syskon som kommer att vara kvar.
Så det jag ville ha sagt, var ju TACK!! för erat stöd.
Tack för alla fina ord och tankar.
Ni finns alla djupt i mitt hjärta!
Massa Kramar// AnnBritt
Man blir så ledsen när man läser om din son, denna förbannade sjukdom som drabbar fler och fler.Jag vill passa på att fråga dej om du tycker det är jobbigt att jag eller andra som du inte känner vill följa din blogg. Tycker du att det känns som att "man snokar", det är inte menat så i alla fall. Själv halkade jag in på din blogg via en annan och därefter har det känts som om jag vill vara med och få läsa om att hur livet gestaltar sej och att du får ett riktigt bra liv så småningom.
skriven