Inga ord i världen..

Det breder ut sig nu. Den där elaka sjukdomen
i min älskade äldsta sons kropp.

Det är tungt och jobbigt för oss i familjen
men det är allra värst för den drabbade 20-åringen
som inte har börjat sitt liv, inte gjort det man ska göra
när man är ung, som ännu inte levt livet.

Vad ska man säga och skriva när man känner sig
tommare än någonsin.
Man får hoppas att det finns någon cytostatika som kan hindra
de sjuka cellerna från att sprida sig, även om det inte verkar så.

Hur kan något så elakt sprida sig i en vacker själ?
Det är bara så fel, så fel.

Vi var några stycken hos honom igår och kom in på
det som hände på Utöya.
Pratade om hur fel det kan bli i en människas hjärna.

Och så sitter den snällaste och kärleksfullaste framför oss
med en elak, agressiv sjukdom i kroppen och bara förstör
det som inte borde förstöras.

Han är ju en underbar och älskad storebror.
När hans syskon föddes så kan ingen ha varit mer mån om dom
än han var. Han har tröstat, burit, lekt med och försvarat sina syskon.

Han är en stor djurvän och när han var 13 tog han sin jägarexamen.
Det kanske rimmar illa att vara djurvän och jägare, men det är till
stor del för naturupplevelsen som han vill vara där i skog o mark.

Han gillar Iron Maiden och Volbeat, har varit på många konserter.
I somras på The Big 4 på Ullevi med sin bror och hans kompis.
Han tycker om att fiska och har kommit hem med gäddor och
stora aborrar från sjöarna runt okmring och han rensar själv,
för jag har sagt att ska man fiska får man lära sig ta hand om det.

När han var 9 eller 10 år började han vara hos M som hade kor.
Han var med och flyttade korna från de olika hagarna och
när våren kom var det till att köra traktor och hjälpa till med
på fälten med hensilage och höbalar och tröska o skörda
och allt vad det heter.

Han är mycket duktig på att hantera en traktor och har fått
mycket beröm för det var han än varit.
När jag träffade S var han med honom ibland och tittade på Skånes
stora maskiner. Där är ju fält så stora som man inte kan blicka över.
Inte som de små åkerlappar vi har här uppe :)

Hos M trivs han och dom trivs med honom och där är han fast anställd
på byggföretaget som murare sen innan han gick ur gymnasiet.
Han älskar att jobba och vara med sin chef och hans familj
och de andra killarna på företaget.

Att ligga på sjukhus var tredje vecka och däremellan hemma
med sprutor, provtagningar och röntgen och allt annat
har inte varit något hit för honom.
Men för vilken 19-20 åring är det normalt att vara så mycket
på sjukhus, när hela världen ligger för deras fötter??

Ja, vi hoppas att strålningen kan ta bort en del av smärtan
att kommande röntgen på ryggen inte ska visa något mer.

Vi får ta en dag i taget och hoppas, hoppas och hoppas!

Nu ska jag skura hans rum, det verkar som han får komma hem
på söndag till måndag. Tror att han ser fram emot det lika mycket som jag!

Kramar till er alla// AnnBritt



Kommentarer :

#1: Tanten

Vet inte vad man skall skriva till dej i den situation du lever i nu.Kan bara hoppas hoppas hoppas att det vänder för din son. Blir så ledsen inför allt lidande den förbannade cancern ställer till med.

skriven
#2: Anonym

<3<3<3

skriven
#3: Josefin

Stor kram!

skriven
#4: Anonym

Styrkekramar till dig och din son.

skriven

Kommentera inlägget här :