Det Skira Livet

Igår han jag knappt ta i dörren in till rummet innan A ropade:
Kom in! :) Härligt att se att han var vaken och piggare och att
blodet gjort vad det ska.

Vi hade lite smått kaos här igår, när A skulle upp i fåtöljen for
sängen iväg, vi trodde den var låst, en papperskorg stod i vägen
när den skulle sänkas... sen skulle sängen upp och då var en vägg-
skena i vägen och kröktes en aning, nålen lossade ur sonens hand
och blodet sprutade, jag skulle gå ut och röka och hade med en
kopp kaffe och då gick dubbeldörrarna igen, jag skriker och halva
kaffekoppen åker ut på golvet...

Men det är ju alltid kul när det händer något... ;)
Var ute några vändor igår och när A fick besök av pappa och farbror
hamnade jag i Slottsskogen och sen ner till Linnegatan.

Det var så skönt att komma ut och andas och inte förrän 1,5 timme
senare var jag tillbaka. Lagom kallt var det och lungorna fylldes med
mycket ny luft. Härligt!

K tog med sig den andra sonen och kom ner en stund. Hade med lite
kläder till mig och rullstolen som vi inte fick med i måndags.
Mysigt att träffa och krama dom 2 lite grann.

Jag pratade med kuratorn igår och hon undrade om jag hade något
privat kontaktnät därhemma.
Jo, det kunde jag ju inte förneka.
Bra det tyckte hon, för då skulle jag skriva "kontrakt" med dom att
ta hand om sånt som behövs nu när jag är på sjukhuset.

Men vi konstaterade att jag inte behöver det, för dom hör av sig och
ställer upp hela tiden. När man inte har riktig kolla på var man är och
hur dagarna ska bli så lär man sig att säga ifrån om olika saker.

Jag har sagt till de flesta att jag inte orkar höra av mig, men ring gärna.
Det funkar hur bra som helst. Men så har jag världens bästa vänner
runt mig. :) Kram till er <3

En annan sak man tänker på, när man är på ett så stort sjukhus hela dagarna,
är att sorg och smärta kan se ut på olika sätt.
När jag är ute och röker eller promenerar så ser jag människor i rullstol,
små och stora med slangar i näsan, multihandikappade med respirator,
många går på kryckor och man hör telefonsamtal om små barn som opererats
för hjärndiagnoser, folk hoppar på kryckor och rullas ur ambulansen för att
rätta till något som är fel.

Det är ett aldrig sinande flöde av patienter och anhöriga som behöver vård
och hjälp. Ibland känns det som ingen förstår vilka känslor man gått igenom
sen A blev sjuk, men när jag ser mig omkring här så förstår jag att många
har samma typ av känslor, samma tankar, samma oro och ängslan.

Så även om vi inte pratar med varann kan jag se det omkring mig, se i deras
ögon och ansikte att vi delar något som är svårt att ta på och svårt att prata om.

Ändå! Är det bara min egen smärta och oro som jag kan orka med nu.
Det är den som känns större och närmare än de andras och det vore ju
konstigt om den inte var det, men det är en märklig känsla att så många
har det jobbigt och ändå finns inte utrymme för mer än mitt eget.

Människan är ju mycket flexibel och simultan och även medkännande,
men jag kan inte låta bli att fundera på hur ego man blir i sådana här
situationer. Det är intressant och spännande hur vi människor fungerar.
Jag tänker att 2 personer kan ha gått igenom samma sak och prata om samma
sak och ändå inte lyssna på varann och se samhörigheten.

Ja, så är det med det. Nu ska jag ta lite mer kaffe och ut i kylan och röka.
Ta en tur runt husen och sen läsa vidare i Läckbergs bok.

Ha en fin dag vad ni än gör, men glöm inte att kramas
det är gratis och kräver knappt någon ansträngning
men betyder så mycket och värmer en lång stund.
Det kan behövas nu när det är så kallt.

Kramar// AnnBritt