Har inte riktigt orkat skriva på några dagar.
Min syster var med mig till begravningsbyrån i torsdags.
Trodde jag skulle svimma innan. Det är som inte naturligt
att åka och bestämma begravning för sitt barn..
Men det gick, det var en bra man som tog hand om oss.
Annonserna blev så fina, dom kommer i St-tidningen och
GP den 1 Mars och även på familjesidan.se
Bestämde mig för en borgerlig begravning på Stenungsögården.
Vill att det ska passa med Andreas och hur han var.
Där har man visst utsikt över havet och Tjörnbroarna och han
tyckte ju om naturen och havet och fiske, så det känns rätt.
Imorgon kommer mannen hem till oss, som ska hålla i det hela.
Får se om vi kommit fram till någon musik som kan passa och
om jag orkar skriva ner lite om hans alltför korta liv.
Det har strömmat in blommor och samtal och sms och matleveranser
och alla är så fina. <3
När Stefan gick bort hade jag ett enormt stöd, men samtidigt var det
inte så många här uppe som kände honom. Man var ganska ensam
i sorgen. Nu är det många som saknar och sörjer som visste vilken
underbar person han var. För han var verkligen det!
Jag fick kontakt igår med 2 tjejkompisar till Andreas och jag förstod
att dom tyckte mycket om min son. Han hade pratat med dom om
att jag var där så mycket och att han kände stort stöd från mig.
Det värmer otroligt att han sa det till andra. Som mamma kan man
känna sig lite obekväm när ens 20-åring som ska bryta sig loss
behöver så mycket hjälp. Men Andreas tog allt som hände på ett
fantastiskt sätt. Jag trodde vissa saker skulle bryta ner honom
men nej! Han var så trygg med personalen och dom var så fina
och hjälpsamma på alla sätt. När sjukdomen bröt ner kroppen
och tog allt mer av hans integritet och värdighet så bestämde
han sig i allt detta att på något vis acceptera.
-Vad kan man göra liksom? Har han sagt...
Så även om han kämpade för sin överlevnad så visste han så
väl åt vilket håll det gick. För mig är det stort.
Det var han som lärde oss allt om kärlek, ödmjukhet och om
livet. Han ville ju att vi skulle fortsätta leva våra liv, det önskar
jag att vi kan så småningom. Älskade barn, som jag saknar dig!
På ett av korten som kom stod det en fin vers:
Vårt liv är en vindfläkt, en saga en dröm,
en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller och drömmen är slut.
Var rädda om varandra, lev livet, skada ingen annan,
men skynda er att göra det ni drömmer om.
Livet är så kort!
Många Kramar// AnnBritt