Det Skira Livet

Efter att farmor hämtat E efter 12 idag
(hon hade laddat för bad och mys)
och I skulle till några kompisar så tog jag tåget
till Göteborg. Var uppe på sjukhuset vid 3-tiden.

A har sovit nästan hela tiden sen jag åkte, fått nya
trombosyter då värdet var nere på 9 nu...
Men röda och vita blodkroppar var bra och även övriga
värden. Så det känns ju bra förstås.

Det jag skrev häromdagen att jag håller på att gå sönder
stämmer ännu. Jag vet inte vilket håll jag ska ligga, sitta,
gå, titta. Vet nästan inte hur man andas och rör sig längre.

Det är tack vare många års vana som jag klarar av det.
Jag tycker om att få skratta emellanåt, det är befriande
och gör att livet känns som vanligt, en liten stund.

Jag inser hur mycket jag tycker om det som är som vanligt.
Vakna, skicka barnen till skolan, äta frukost, fixa lite,
laga middag...ni vet, det där som kallas livet och som vi
så ofta klagar och gnäller över.

Det tycker jag så mycket om nu.
Det finns en trygghet i det, att saker är samma från dag
till dag.
Jag vill ha trygghet och behöver trygghet.

Tycker väldigt illa om att sätta ut fötterna i gungfly
och inte veta hur underlaget ser ut, eller om det ens finns
något inunder mina fötter eller om jag bara ska falla.

Jag som inte är strukturerad för fem öre, som tar det
som det kommer, som gillar improvisation och oförutsägbarhet,
vill plötsligt ha koll.

Kanske inte är så konstigt med allt som varit och är.
Efter mängder av sms, mail, polisanmälningar och
telefonsamtal där jag fått höra att jag är en lögnare,
har attitydproblem, tänker bara på mig själv,
att allt är mitt fel, ja! i stort sett är en paria som inte
borde få gå omkring här på jorden, så håller jag på att
vittra sönder, falla i bitar, och samtidigt föröker jag
hålla samman det som är kvar av mig själv och min familj.

Det är sannerligen inte lätt och jag tänker inte misslyckas med det
även om det känns totalt meningslöst ibland.

Kan emellanåt känna, att skicka hundarna på mig, så vi får
det överstökat. Men vet oxå att om jag kan ta mig igenom allt
detta, med livet och förnuftet någorlunda i behåll,
så är jag precis så stark som alla säger att jag är
och då kommer jag inte mer att tolerera någon skit
ifrån något håll.

Allt går upp och ner. Tankar och känslor far åt alla
möjliga och omöjliga håll. Nu har det varit lite ner
ett par dagar, så jag hoppas det går upp snart :)

Nu kom tant och farbror, ska prata med dom och gå
ut och ta en cigarett. :)

Blev lite dystert kanske, men det är som det är,
det blir nog bättre imorgon. ;)
Massa Kramar// AnnBritt