Det Skira Livet

Jag somnade när jag kom hem och sov i otroliga 14 timmar!
Helt slut av utmattning och sorg, efter den långa kampen.
Jag var med honom på sjukhuset  dygnet runt de sista 2
veckorna. Det var det sista jag någonsin kunde göra för
Andreas. Att finnas hjälplös vid hans sida och försöka
bistå med värmekuddar, kaffe latte och dricka.

Så lite men som betydde mycket för honom.
Det är svårt att skriva idag. Känner mig tom och trött.
Orden kommer inte som dom brukar.

Det känns smärtsamt att skriva om hans kamp och det
känns underbart att tänka på alla fina ord som kommit på
facebook och alla sms och samtal om deltagande.

Personal som grät under hans sjukdomstid och bortgång.
Några sa till min syster och Andreas farmor att dom jobbat
i vården i över 30 år och aldrig gråtit vid någons bortgång.

Det ingår liksom inte deras jobb, men min son lämnade
stora avtryck med sitt goa sätt, sin humor, tacksamhet
och envishet i att inte låta kampen mot cancern ta hans
personlighet.

Det tog hela hans kropp på 1,5 månad. Han hade metastaser
i hela kroppen, i hjärnan och överallt.
Ändå behöll han sin positivitet och personlighet och log in i
det sista.

Som mamma är man så partisk över sitt barns kamp.
Men jag stod förvånad över alla lovord.
Hans kollega beklagade att han bara fått känna Andreas
i 4 år och önskade att det var längre. Hans chef´s äldsta dotter
var med och tog avsked efteråt, när dom gjort honom så fin och
han hade halsbandet på sig som hennes 5-åriga bror hade gjort.

Hon sa att hon vet att Andreas inte lever men det känns som
han lever i mitt hjärta... <3
Den yngsta, 4 år, sa att nu är Andreas hos Åra (deras jakthund
som dog för några år sedan) i skogen och dom kan jaga tillsammans!

Han var som en bror för dessa barnen och som han sken upp när
dom var där i fredags.
Pojken som är 5, fick hänga över hans onda ben, som ingen annan
fick peta på, när dom spelade svälta räv.. :)

Min syster kom ner i torsdags och var med till slutet.
Hon sov i fåtöljen i rummet och hade ont i en axel.
Jag sa att hon kanske kunde få låna en värmedyna,
men innan vi hann gå iväg sa Andreas att jag har redan
ringt på klockan, så hon slapp gå.

Han tänkte på oss andra, han skrattade och skämtade
även när smärtorna var svåra och han hade järnkoll.
På natten när den manliga sköterskan kom in och skulle
ge honom sprutor, sa han att du måste trycka av larmet...

På söndag kväll, var jag och hans pappa med sambo, min syster,
hans syskon, hans kusin, Katarina, hans chef med fru och en
arbetskamrat där. -Nu är alla här, sa han. Nu är alla här!

Ja, sa jag. Vi är alla hos dig nu.
Det var det sista han sa innan han tappade talet, andningen
var svår och rosslig. Men han fortsatte le åt tv-programmen
på 6an. Hans favoritkanal. Vi sa att han borde fått provision
från dom, så mycket som han såg på den kanalen.

Han pratade flera gånger om hur vi skulle fortsätta med våra
liv. Han ville att vi skulle leva och ha det bra.
Han tänkte på oss som är kvar, mer än på sig själv.
Därför kommer jag inte att sluta skratta och le.
Jag kommer fortsätta leva och minnas honom alltid.

Han skulle inte vilja att vi satte oss ner och slutade leva.
för det var det enda han ville själv.
Att vara kvar och leva och jobba här hos oss som han älskade.

Det är så grymt och det är så fel.
Men nu när det inte fanns någon utväg är jag ändå glad
att han inte lider mer.

Jag sa till honom att han får vara med Stefan nu och dom kan
ploga snö och köra traktor och kanske Stefan kan lära honom
att flugfiska. Mormor kan bjuda honom på pannkakor och baka
sockerkaka till honom. Han kan hjälpa morfar att snickra.

Jag tror inte att livet tar slut. Har känt av min mans närvaro
många gånger. Men när ens barn går bort, så vill man bara
inte att allt ska ta slut. Jag vill inte tro att han bara ska ligga där
och vara kall och livlös. Den frid och det lugn jag känner här hemma
idag är nog ett tecken på att han är med oss.

Katarinas brorsdotter och Stefans yngsta dotter har skrivit så
fint om honom i sina bloggar. Frida som själv har cancer skrev
så fint till honom när han blev sjuk.

3 veckor senare drabbades hon och har gjort många operationer.
Igår skulle hon opereras på nytt och skulle hälsat på oss på avd.
Hon låg en våning under och hennes faster och jag gick in till henne
på vägen hem.

Hon är så fin och go tjej. Hon grät och var helt förtvivlad och jag sa
att hon aldrig får ge upp kampen, hon måste klara sig. Så skrev hon
att hon kände hans närvaro igår...

Jag önskar av hela mitt hjärta att hans borgång inte varit förgäves
om hon kan få klara sig igenom detta. Andreas var kärleksfull och
hade stor empati. Jag önskar att han kan göra något för henne nu.

Andreas har alltid varit målinriktad och vetat vad han vill.
En vän till mig har 2 söner och den ena har så lätt för allt.
Vänner och jobb och den andre får kämpa med motgångar.
Hon berättade för ett tag sen att han nu fått möjlighet till att
ta lastbilskort. Han var så glad över detta.

Så jag sa att kanske han har fått det Andreas hade. Att hans
envishet och styrka kan få komma någon annan till godo.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för honom.

Detta var vad jag orkade med att skriva just nu.
Tack för era fina kommentarer och ert deltagande.

På återhörande. Många Kramar// AnnBritt