Det Skira Livet

I förrgår kväll fick jag ont i huvudet och även ont från örat
och ner mot nyckelbenet. När jag vaknade igår morse var jag
yr och illamående och hittade inte golvet att ställa fötterna på.

Det var en obehaglig känsla som följdes av massa tankar.
Min mamma gick bort i stroke för 6 år sedan, fast hon var ju 84 år..
Kunde jag ha fått en TIA-attack?

Med allt som varit under en lång tid, så vore jag inte förvånad
för allt sätter sig ju i kroppen och den reagerar på olika sätt.

Men jag tyckte att jag är för "ung" trots att jag vet att det händer.
E som var hemma gav mig en postafen, en åksjuketablett.
Jag har såna sedan jag fick ett virus på balansnerven för 15 år sedan.

Den tabletten tar bort illamåendet och yrseln. Det hjälpte lite grann,
men jag förstod att detta var något annat, för jag hade aldrig känt så
här förut.

Kan det vara oro, stress och spänningar i nacken som gör att blodet
inte kommer till och ger den vanliga cirkulationen i kroppen.
Eller är det något annat?

Jag funderade mycket mellan varven, då jag mest sov eller bara vilade.
Ringde så småningom sjukvårdupplysningen som ville skicka en ambulans.
Jag tyckte nog att det var lite att ta i, men dom skulle komma utan blåljus!

Det var 3 stycken från ambulansen som stormade in och tog blodtryck och puls
och kollade lite reaktioner. Enligt dom har jag "kondition som en vinthund trots att
du röker".. :) K klämde i med att vi är de bästa patienterna, för vi ska upp ur
sjuksängen till varje pris... ;)

Han såg inget akut och tyckte jag skulle ta mig till Kungälv på egen hand
för min egen skull och kolla det hela. Kanske blev det inte bättre om han satt
och höll mig i handen? Jag sa att det kanske det blir!

Efter att han bett mig hålla ett öga på K, som skulle köra, så for vi iväg.
Kom in direkt på akutmottagningen och blev uppkopplad till div. maskiner.

Jag sa till K, att det här inte var något bra läge att dö.
Om du gör det, ska jag personligen slå ihjäl dig... fick jag till svar.

Ja, vad gör man i absurda situationer? Ett rått skämt kan frigöra en
del positiva ämnen i kroppen om det är sagt i kärlek och samförstånd.

Efter en del väntan och precis när min syster kom och bytte av K, så
kom doktorn. Han frågade massor och jag fick göra stroke tester
och kände mig som värsta 80-åringen.

Han skrev och antecknade och såg allvarlig ut när jag förklarade mitt
sista år i livet. så bestämde han att det var ingen akut situation men att
jag skulle få stanna över natten och få en ct nästa morgon. (skiktröntgen
av hjärnan).

Så vi åkte till geratrik =) avd för strokepatienter, där fick jag kaffe o smörgås
och en säng och några hjärtelektroder. Somnade så småningom.

I morse var det röntgen direkt, sen frukost, prata med avd. läkare,
sen dusch och en cigarett, sen arbetsterapeut och nya tester och ringa
och ordna med ny tid då Ameka kunde komma med sängen till sonen.

Sen försöka fixa det, träffa läkaren igen som sa att jag kunde skrivas ut,
för alla prover och röntgen var bra. Bad om ursäkt att jag tagit upp plats
och tid och pengar, men att det kändes bra att ha varit där, för nu slapp
jag gå hemma och oroa mig att det kanske var något allvarligt.

Så fick jag lunch och sen kom syster och hämtade mig och körde mig hem.
Började direkt att flytta bort gamla sängen och skura golvet lite, dammsög
halva lägenheten fick några samtal från hemsjukvården, tog emot ameka
som installerade säng, duschstol och droppställning.

Efter det var jag helt slut. Jag som skulle hem och vila och ta det lugnt och
tänka på mig själv :) Men halv 5 till halv 8 somnade jag och det var skönt,
trots att jag är lika trött nu som innan.

Äldste sonen sa att jag skulle lägga mig på soffan och ligga stilla där tills han
kommer hem imorgon... Gullungen!

Jag vet vad som utlöste denna kroppsreaktion. För länge sen gick jag in i väggen
efter en lång tuff period, för någon vecka sen hände saker som gjorde att kroppen
mindes och sa: -Ok, vi vet hur vi ska reagera på sånt här, vi kör utmattning, sårbarhet
och trötthet all-in denna gången oxå. Och så gjorde kroppen det. Så nu får jag åter
försöka hitta vägen tillbaka.

Ja, jag vet.. varför kunde det inte räcka nu??
Men det finns faktiskt ingenting som förvånar mig i mitt liv längre.
Inte något!

Så därför säger jag som pingvinerna i Madagaskar:
-Det är bara att le och vinka pojkar, bara le och vinka

Massa Kramar// AnnBritt