Dagarna går och sommaren rullar iväg.
Redan Augusti nu och solen har lyst med sin frånvaro.
Iaf där jag varit.
Men det finns annat som är viktigt. Viktigare än sol.
Jag har fått fina kommentarer till mitt inlägg "Förhållningssätt".
Blir både rörd och glad och sorgsen och medveten om att flera
lever/har levt, nära döden. Nära de känslor som tar oss till platser
vi inte vill vara. Som gör oss medvetna om vårt innnerta rum, våra
drömmar, vår rädsla, skräck, våra förhoppningar och framför allt
vårt hopp.
För jag minns de sista dagarna med Andreas, hur hoppet aldrig
svek. Morgonen efter att han i stort sett sovit flera dygn, sätter
sig i sängen och säger att han vill duscha...
Hur 3 i personalen hjälper honom till duschen och hur han sen
pratar med farmor och säger att han vill att hon tar med sig en
kall öl när hon kommer.... =)
Då kände jag att: -Ja, så här kan det vara nu, nu är allt bra!
Får han ha det som idag så ska jag finnas där vid hans sida
och hjälpa honom med allt, tills han blir gammal och gråhårig...
Hoppet! Som trots att man vet att det inte finns någon återvändo,
vägrar att släppa taget. Hur kunde jag tycka att allt var bra??
Han kunde inte röra sig själv, inte gå, hade bara ont, ont överallt,
med morfinpumpen som höjdes och doserna som blev fler o fler.
Men trots att jag visste att det skulle ta slut, så gick det inte
att ta in, att mitt barn skulle sluta andas, sluta leva, sluta kämpa.
Det man burit under sitt hjärta i 9 månader kan inte bara ryckas
bort ifrån en. Inte ens efter 20 år.... Det går inte att ta in, och
därför så sviker aldrig hoppet!
Det var så många som sa till mig att det jag gjorde för honom
var fantastiskt. När jag var där de sista 2 veckorna dygnet runt,
bortsett från 1 dygn då jag var hemma.
Men jag sa att detta är ju det sista, det enda jag kan göra för
honom.
När han fyller 21 finns han inte, jag kommer inte att kunna fira
hans 25, 30 eller 40-årsdag. Jag kommer aldrig mer att kunna
göra något för honom. Det minsta jag kan är att sitta här och
hämta äpple mer, youghurt, kaffe latte o kanelbulle.....
Vad är det??? Det är ingenting! Men det var det han ville ha
och det var det jag kunde göra. Så smärtsamt medveten om
att vad jag än gör och hur fantastisk man än tycker att jag är,
så kunde jag inte göra det enda jag ville: Att ta bort cancern!
Jag kunde inte rädda mitt barn, inte göra honom frisk, inte ge
honom löfte om ett liv, ett levande liv, utan smärtor o sjukdom,
med framtidshopp, med löfte om att de drömmar han hade skulle
kunna uppfyllas. Inget av det kunde jag ge.
Jag kunde bara vara där vid hans sida, skratta åt hans galna
kommentarer, vända på hans kudde, trycka på pumpen på
natten, gå ut i korridoren och gråta en skvätt, prata prata
prata med personal o kurator, gå in igen och försöka ge lite
hopp o glädje....
Livet är så märkligt! Det finns dom som önskat mig elände
och allt ont....
Ja, ni fick som ni ville, hoppas ni är nöjda nu....
Men jag fokuserar på dom som ger kärlek, dom som lyssnar
o förstår, dom som ger en liten del av sig själva till en med-
människa. Tack från mitt hjärta <3 För utan er hade jag inte
klarat av att fortsätta leva, inte varit där jag är idag.
Ni är dom bästa som finns! Ni ger mig hopp om en bra framtid.
För hoppet är som sagt, det sista som överger oss!
Massa Många Kramar// AnnBritt
Ja, jösses. För ett tag sedan hade jag sagt att du har fel. Ingen människa kan vara så ond att den bara önskar olycka åt någon annan, inte egentligen. Att det bara är ord som flyger när ilskan går överstyr.
Men nu har jag blivit varse om att de finns. Verkligen, på riktigt. Det finns människor som inte vill något annat än göra illa. Vad man än gör så är det så fruktansvärt fel.
Frågan är var det går snett. Uppfostran? Är livet för hårt mot dem? Förstår de inte bättre?
Må jag uppfostra mitt kommande barn att bli en bättre människa än så. Må de som bara vill illa få insikt om vad de gör och rikta sin energi på positivare saker. Jag kommer aldrig tillåta mina plågoandar att bli nöjda, aldrig!