Min son och jag kör till Stenungsund för att bla hämta tändspolen
till min bil. När jag står där i kassan och öppnar plånboken, inser
jag att mitt kort ligger hemma på köksbordet... 20 min. bort, en väg!
Så vi bestämmer att jag får hämta den imorgon.
Nästan hemma säger jag att vi kunde ju iaf kört till kyrkogården.
Isak har ju inte sett stenen. Men, ja vi får ta det en annan dag.
Jag säger att jag ska gå och hämta posten, men självklart är inte
den nyckeln i min ficka. Jag glömde den visst.
Han säger att det kan hända den bäste! =)
Sen påminner han mig om att det hände ganska nyligen när vi varit
på matbutiken, att kortet var glömt. Den gången fick jag förstås köra
t.o.r. för att hämta det.
Sen säger Isak att det värsta jag glömt är ändå det som hände
i New York, när jag inte kollade på biljetten och vi missade flyget hem.
Det är skönt med lite perspektiv ibland.
Fast det löste ju sig det oxå :)
Frågan är om det är dax att kolla efter lägenhet på boendet där jag
arbetar. Om det är normal förvirring eller kanske rejäl tankspriddhet
som jag drabbats av.
Oavsett så kändes det bra att det kan hända den bäste.
Det ska jag gå och le åt nu hela kvällen!
Massa Många Kramar// AnnBritt
säkert normal förvirring:-) skönt när där är någon som säger att den händer den bäste!