Idag fick jag veta att urnan med min sons aska kommit
till kyrkan. Det är overkligt och märkligt på samma gång.
Att vi snart ska sänka hans urna ner i jorden. Det är svårt
att greppa.
Jag har sett fram emot att få en plats att gå till. Att ta med
en filt och en termos kaffe och sitta där och prata om hur
det är och hur det blev och varför.
Att det blir innan Påsk är skönt för då slipper jag tänka på
att vi har det framför oss och undra när det ska bli. Orken
försvann totalt efter att vaktmästaren på kyrkan ringde.
Det blir en sak till att ta sig igenom. Allt det där man ska
igenom i livet och när någon går bort. Man klarar så mycket
mer än man tror och mycket mer än man vet att man kan.
Och man får gå igenom så mycket mer än man vill och sånt
man inte alls kunnat ana, ens i sin vildaste fantasi.
Sånt är livet! Får försöka ta mig igenom dagarna fram till det
är dax.
Ta hand om varandra....
Många Kramar// AnnBritt