bil är försäkrad. Jag har gjort en inbetalning för ett halvår
enligt faktura. Pratade med dom om det gick att få avi för
1 månad i taget. Men det gick inte, då skulle jag ordna med
autogiro. Men när en person avlider så stoppas allt sådant
och endast kommande räkningar kan betalas, inga pengar
kan tas ut förrän bouppteckning är klar.
Nu har jag fått tillbaka en summa pengar på en avi, som är
insatt på hans konto. Ringde och undrade varför jag fått till-
baka så mycket pengar. Jo, då skulle ju det dras månadsvis
säger hon till mig.
Men hur kan ni dra det när jag inte kan ordna autogiro? Och
varför ska jag betala 3 ggr så mycket för de 2 månader som
varit, jämfört med kommande månader. Och jag måste ju få
en ny avi så jag kan betala försäkringen för Maj och framåt....
Hon kunde inte ge mig svar utan skulle kolla upp detta och ringa
tillbaks! Det här återger ett av de samtal man behöver ringa när
en närstående går bort. Det finns varken kraft eller ork till det.
Men man får samla ihop hjärnan innan, så man vet vad man ska
prata om och varför.
Var på AF idag och fick veta att jag måste göra en handlingsplan
för att få stämpla upp de dagar jag inte arbetar. Det var en person
hos mannen som hade hand om detta, och ytterligare en före mig.
Frågade om det tar lång tid? Fick då svaret att Ja, han som har hand
om det är inte Universums snabbaste man, men han gör ett bra jobb!!
Efter 40 min. hade fortfarande inte han som var före mig kommit in.
Då gick jag. Åker dit imorgon när dom öppnar och hoppas på att vara
först då. Sånt orkar man inte med. Dessa myndigheter och företag
som tror att man har all tid i världen. Som begär att vi ska ha stenkoll
på allt, men själva inte vet någonting.
Kanske är jag en riktig bitterkärring, då får det vara så. Men när
hjärtat håller på att bryta samman av allt, då finns det inte ork.
Så är det bara. Kanske har en del av mitt tålamod försvunnit oxå.
Jag känner att jag varken har tid eller ork att sitta och ta reda på
hur och varför och om och kanske.
Men idag träffade jag en person som är glad och positiv. Vi pratade
länge om det som hänt och hon sa att det var skönt att se att jag inte
var helt nere på botten. Hon märkte det på mitt sätt att prata. Det är
skönt att höra oxå. Att man inte är på botten fast det kan kännas så.
Hon har själv förlorat ett barn, som aldrig hann leva. Och hon sa att
det var skillnad på att ha fått en relation eller inte. Och det kan jag
hålla med om. Att förlora ett barn oavsett är för jävligt. Det som aldrig
hann leva kan man fundera över hur det skulle blivit och vem det var.
Jag fick 20 år med min son och han satte en enorm prägel på så många
av oss. Vi har saker och minnen att tänka på och dela med oss av.
Det är ett privilegium. Igår hos Katarina skrattade vi gott åt vissa
saker som hände under hans sista tid. Hon var inte beredd på att han
skulle ha tagit en så stor del av hennes hjärta och hon saknar honom.
Jag var ju så orolig innan att Andreas skulle ha ångest. Nu fanns inte
det alls i hans ögon. Det fanns en ledsamhet över att det blev som det
blev, men ingen ångest. Jag tror att en äldre person har hunnit göra
saker man ångrar eller vill be om ursäkt för. Kanske har man ångest
över att lämna sina barn, eller vill be om ursäkt för det som blev fel.
Är man 20 år, så har inte det hunnits med. Därför tror jag oxå att han
kunde vara så positiv som han faktiskt var. Hur som helst känns det
bra att tänka så.
Det är vackert med alla vitsipporna överallt och har vi tur
kommer det lite varmare väder i veckan. Det behövs nu!
Det här var mina måndagstankar.
Ha en fin fortsatt dag.
Många Kramar// AnnBritt