Efter en riktigt god natt´s sömn, har jag haft en del
energi idag. Dammsugit, diskat, gått ut med grannens
hundar, promenerat och tvättat. Det är nog oftast i
början av en positiv förändring som man känner den
där energin. Så småningom blir ju allt en vana...
Men det är ju detta med skillnaden. Det är stor skillnad
på att tvätta för 3 eller 4 personer. Kunde tro att det
skulle vara skönt att ha färre kläder att tvätta, men det
är det inte.
Jag saknar alla hans strumpor som jag aldrig orkade para
ihop. Andreas var noga med sina kläder, och jag fick inte
tvätta något i 60 grader, för då kunde det krympa =)
Jag minns när han köpt en par nya jeans och jag och de 2
andra barnen var i Skåne. Han skulle tvätta dom och det
fanns bara tvättmedel för vittvätt. Han var rädd att dom
skulle blekas. Jag garanterade att de inte skulle det. Han
frågade om jag köper nya om dom gjorde det ändå! =)
Nej, det behöver jag inte, svarade jag, för det kommer gå
bra. Men han tjatade en stund om det och jag sa att du får
köpa kulör tvättmedel om du inte tror mig, men han tvättade
och det gick ju hur fint som helst... =)
Det går inte heller lika mycket mat som innan. Vi äter inte
så mycket nu, men det kan ju ha sina skäl. Fast visst märks
det skillnad på matkontot. Det kan ju vara tacksamt när man
knappt haft någon inkomst på 3 månader, men jag tycker inte
om det.
Jo, det känns på flera sätt att vi är en mindre här hemma.
De sista dagarna har jag ältat hans sista timmar i livet.
Det går inte att stoppa de där tankarna som kommer. När
jag hör om andra som dött efter Andreas, så kan jag inte
ta det till mig. Jag har för mycket sorg kvar att bearbeta
innan jag kan ta in nya smärtor.
Det finns sånt som jag kan hantera riktigt bra och det handlar
om vänner som har det jobbigt på olika vis. Men andras död...
nej, det kan jag inte ta in ännu. Jag klarar heller inte av de som
klagar över småsaker i sitt eget liv. Som att "när ska jag få tid
att leva, när jag jobbar hela tiden"! Ja, alla gör ju sina val och var
sak har ju sin tid. Då får man väl helt krasst se att just nu vill jag
jobba och då får det andra komma sen.
Den typen av "gnäll" klarar jag inte. Bryr mig i och för sig inte
så mycket heller, och var och en får hitta sin mening och sin
sanning och verklighet. I allmänhet klagar ju vi människor
väldigt mycket, fast vi själva gjort valen i våra liv. Sen finns
det ju sånt som händer som man inte valt. Men då får man
försöka hitta vägar ut ur det. Det finns alltid en sån väg.
Jag fick ett boktips för ett tag sen. En gammal bok från 40-talet.
Jan Fridegårds "Torntuppen". Jag lånade den på bibblan och det
var intressant läsning. Den handlar om livet efter döden.
I denna upplagan har författaren skrivit i förordet, att när han
röjde ur det gamla soldattorpet efter sin far fick han en tanke
att han skulle skriva om hur hans far hade det nu. Han hade
aldrig tänkt sådana tankar innan och undrade hur han skulle
veta något om det.
Då sa rösten att han skulle sätta sig att skriva och orden skulle
komma till honom. Den handlar om soldat From som vaknar
efter en lång tids sjukdom och märker hur lätt han har att andas.
Han förstår snart att han är död och att han kan flyga iväg dit
han vill. När han sitter på köksstolen i månskenet får hans fru
syn på honom och blir förskräckt. På den tiden trodde man att
de som spökade hade något otalt på jorden...
From flyger runt i världen och ser kriget på nära håll och förundras
över människans ondska. Han tittar ner på mänskligheten som
ser ut som myror i en stack som irrar fram och tillbaka...
Anledningen till krigen ser han är att människan stavar Jag med
stor bokstav och man sätter sig själv i främsta rummet.
Under tiden kriget pågår ser alla fram emot segern och den stora
befrielsen som ska komma, men få ser till dem som skadats och
dött av krigets fasor. From har det bra där han flyger fram över
jorden och får lära sig om sånt han inte tänkt på innan.
Det är skönt att läsa denna boken. Den har, trots sitt gammal-
svenska språk, en lätthet i sig. Och det är skönt att läsa om hur
bra From trivs i den nya världen. Jag känner att det är så där man
vill att det ska bli, sen. Även om sorgen förlamar och förtär så
finns det hopp om ett liv efteråt där inga smärtor finns.
Bara kunskap!
Jag försöker känna en tröst i det, men det är inte lätt!! Jag hade
velat ha min son här i många år till. Hur som helst kan jag säga
att det är en läsvärd, tänkvärd och stundom rolig bok.
Nu är det sova dax igen. Hoppas på lika sköna vårvindar
imorgon som det varit idag. Det finns hopp om våren!
Många Kramar// AnnBritt